Efter det att Vasco da Gama på sin väg till Indien hade seglat längs med den moçambikiska kusten och nått ”Ilha de Moçambique” inledde portugisiska staten koloniseringen av Moçambique. Man byggde några fort vid kusten och inledde handel i konkurrens med de arabiska köpmän som dominerade handeln och sjöfarten mellan Afrikas östkust och Indien. Under de följande århundrandena etablerade sig portugiserna med vapenmakt i några kustområden, medan de strävade efter att ockupera delar av inlandet. Först var det guld och elfenben, senare slavhandeln, som utgjorde basen för denna expansion. Under hela denna period förekom lokalt organiserat motstånd och lokala uppror mot de portugisiska försöken att tränga längre in i landet.

På Berlinkonferensen 1884-1885 delade den tidens kolonialmakter upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Gränsdragningarna tog sig dock fastare former först efter första världskriget. Då hade också regionens ekonomiska centrum flyttat till Sydafrika och dess rika mineralfyndigheter. Portugiserna flyttade Moçambiques huvudstad från ”Ilha de Moçambique” i norr, till Lourenço Marques (dagens Maputo) längst i söder.

Portugal var en svag kolonialmakt och vinsterna från koloniseringen av Moçambique var små. I anslutning till Berlinkonferensen förändrades Portugals koloniala strategi på två sätt. En av de viktigaste inkomstkällorna blev moçambikiska migrantarbetare till Sydafrikas gruvor. Hälften av gruvarbetarnas löner betalades i rent guld till den portugisiska staten. Gruvarbetarna själva betalades i den lokala valutan. Sydafrika hade fri tillgång till all arbetskraft i de tre sydligaste provinserna i Moçambique. Resten av landet arrenderades ut till stora kolonialföretag (Companhias Majestáticas), som tilldelades all ekonomisk, politisk och repressiv makt i sina områden. Dessa kom huvudsakligen att driva jordbruksproduktion byggd på tvångsarbete i olika former.

I norr handlade det främst om bomull. I de centrala delarna av landet dominerade sockerproduktion, kopra och te. På detta sätt skapades och cementerades den tredelning av Moçambique, som i många avseenden ligger bakom de regionala ojämlikheter som kommit att dominera Moçambiques utveckling sedan självständigheten 1975.

Den tredje fasen i Moçambiques koloniala historia inleddes med den statskupp som förde den fascistiske diktatorn Salazar till makten i Portugal. Under hans styre skulle Portugal industrialiseras och kolonierna skulle i stor utsträckning bidra med råvaror till denna industrialisering. Textilindustrin blev ett tydligt exempel på hur industrin i Portugal skulle förses med råbomull från norra Moçambique, till en kostnad som låg väsentligt under världsmarknadspriset vid den tiden. Billiga råvaror och billig arbetskraft i Portugal var lockbete för investeringar från andra länder i Europa.

Det motstånd som den portugisiska kolonialismen hade mött sedan Vasco da Gama anlände till ”Ilha de Moçambique” fortsatte. Kraven på självständighet växte i hela Afrika under 1950-talet, men Portugal blev en av de allra sista av kolonialmakterna att acceptera, att kolonial ockupation inte längre var möjlig att försvara eller upprätthålla. Motståndet mot den allt brutalare exploateringen och repressionen, både på landsbygden och i städerna ökade. Detta sammanföll med avkoloniseringsprocessen i hela Afrika och med en växande internationell kritik mot den institutionaliserade rasismen, apartheid-systemet, i Sydafrika. Men i motsats till andra kolonialmakter ökade Portugal sin militära närvaro i Moçambique och förtrycket mot alla självständighetssträvanden. Säkerhetstjänsten PIDE fängslade och torterade alla som gjorde motstånd mot kolonialmakten.

1962 bildades befrielserörelsen Frelimo, samtidigt som befrielserörelser i de andra portugisiska kolonierna växte fram. Krigen som följde blev brutala, men den växande kolonialarmén i Moçambique, liksom i de andra kolonierna, lyckades inte besegra befrielserörelserna. Efter tio år av kolonialkrig hade också motståndet mot krigen vuxit i Portugal, bland både officerare och manskap i kolonialarméerna. Den 25 april 1974 genomfördes en statskupp av kritiska militärer i Portugal och den fascistiska regimen störtades. Ett av de första beslut den nya regeringen fattade var att avsluta kolonialkrigen och förbereda självständighet åt de portugisiska kolonierna i Afrika. I Moçambique uppnåddes självständigheten den 25 juni 1975.

Många portugiser hade lämnat Moçambique redan under perioden efter 1972, när det blev allt tydligare att kolonialkriget inte kunde vinnas. Vid självständigheten lämnade i stort sett alla den forna kolonin. Med dem försvann också många med teknisk och administrativ kunskap och erfarenhet. Moçambikier hade i mycket stor utsträckning förvägrats utbildning. Analfabetismen var mycket omfattande, nästan inga moçambikier hade högre utbildning, inga läkare fanns tillgängliga, det saknades lärare, infrastrukturen i landet var svag. Förutsättningarna för att bygga ett nytt samhälle var extremt dåliga.

Cabora Bassa

Cahora Bassa-fallet, under kolonialtiden benämnd som Cabora Bassa, kan man säga blev starten för Afrikagruppernas stöd till befrielsekampen i Moçambique. Vid detta vattenfall planerade Portugal och Sydafrika att dämma upp Zambezifloden och bygga ett enormt vattenkraftverk.  FRELIMO var motståndare till projektet och öppnade våren 1968 en ny front i området. Västeråsbaserade ASEA ville ingå i ett konsortium för kraftverksbygget, en fråga som lyftes i massmedia av journalisten Anders Johansson på Dagens Nyheter. Cabora Bassa-kampanjen i Sverige blev bred och intensiv med återkommande demonstrationer. Opinionens samlade och ihållande tryck ledde till att ASEA hösten 1969 drog sig ur projektet.

Afrikagruppernas fokus under första hälften av 1970-talet var kampen mot Portugals kolonialism och stödet till befrielserörelserna FRELIMO i Moçambique, MPLA i Angola och PAIGC i Guinea-Bissau. Solidaritetsarbetet stärktes av att medlemmar från Afrikagrupperna inbjöds av befrielserörelserna att besöka befriade områden i de tre länderna. Besöken gav vittnesmål om befrielsekampen och befrielserörelsernas arbete att under extremt svåra villkor skapa befriade områden med skolor, sjukvård, respekt och värdighet för människorna.

Med portugisernas uttåg dränerades landet på utbildad personal. Så till exempel fanns endast ett 40-tal läkare kvar för en befolkning på omkring 10 miljoner. Teknisk utrustning togs med till Portugal eller förstördes. I denna akuta brist på utbildad personal riktade sig Moçambique till organisationer som stött dem under befrielsekampen om begäran på biståndsarbetare.

Afrikagrupperna anpassade sig snabbt till den nya rollen och beslutade redan 1976 att rekrytera solidaritetsarbetare till Moçambique liksom till de övriga fd kolonierna.  Idén om förberedande SOS – Seminarium om solidaritetsarbete i Afrika och Sverige föddes. Det första SOS:et hölls våren 1976 på Jakobsbergs folkhögskola, ett två veckor långt seminarium där Afrikagrupperna fick lära känna kursdeltagarna och vice versa. Utbildningen kombinerades med rekryteringens tre P – profession, politisk kunskap och personlig mognad. Av det första seminariets 21 deltagare kom 18 solidaritetsarbetare att arbeta i södra Afrika på två-årskontrakt inom utbildning, hälsovård och administration i olika samhällsfunktioner. Modellen med SOS kom att behållas in på 00-talet med som mest tre SOS och ett 50-tal utresande varje år, de flesta till Moçambique. 

Den snabbt växande omfattningen av Afrikagruppernas arbete bidrog till behovet av att bilda en fristående organisation som kunde koncentrera sig på den nya verksamheten. 1978 bildades Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation, ARO.

De första stora insatserna i Moçambique utvecklades i samarbetet med hälsoministeriet.  Personalinsatser kombinerades med projektstöd, allt integrerat i Moçambiques egen planering och egna offentliga strukturer. Ett tidigt och framgångsrikt exempel var arbetet med vidareutbildning av sjukvårdspersonal inom barn- och mödravård, som finansierades av Världshälsoorganisationen (WHO). Tillsammans utarbetade Afrikagrupperna och ministeriet det praktiska genomförandet och planer för en utbildning som under flera år kom att täcka så gott som hela landet. Flera team med svenska läkare och barnmorskor med Moçambique-erfarenhet gjorde kortare utbildningsinsatser om sex veckor i taget. Deras kännedom om förutsättningarna för hälsoarbetet i landet och goda kontakter med ministeriet säkrade att utbildningen höll rätt nivå och föll väl in i den bredare upprustning av hälsosektorn som ministeriet drev.

Via solidaritetsarbetarna fick Afrikagrupperna en stor och viktig roll för Moçambiques uppbyggnad av hälsovården. Flera fick viktiga poster i den centrala planeringen, samtidigt som de hade ansvar för det löpande arbetet och utbildning av moçambikiska kollegor på sjukhus och hälsoposter.

På liknande sätt som inom hälsovård genomfördes flera integrerade insatser med personal och projektstöd inom utbildningssektorn, social omsorg och skogsplantering. Hemma-administrationens rekryterings- och projektutskott ombildades till ett programutskott för att poängtera helheten i utvecklingssamarbetet – personal, projekt och informationsarbete. Partnerskap i Praktiken – PIP, var ett begrepp Afrikagrupperna myntade för att betona det genuina och långsiktiga samarbetet med institutioner och organisationer i Afrika.

”Dina gamla skor kan få ett land på fötter”

Penningekonomin i stora delar av Moçambique hade på 80-talet brakat samman av det destabliseringskrig som drevs av Sydafrikas ombud. Bönderna odlade inget överskott, då det inte fanns några varor att köpa på marknaden. Villkoren för landsbygdsbefolkningen var extremt svår. Tillsammans med ansvariga i distrikten Namuno, Montepuez, Balama, Marrupa och Mecula i norra Moçambique utvecklade den icke-statliga moçambikiska landsbygdsutvecklingsorganisationen Amoder, Afrikagrupperna och Praktisk Solidaritet ett brett landsbygdsprogram. Istället för regelrätt katastrofstöd med mat stimulerades jordbruksproduktionen genom införsel avvaror som kläder, jordbruksredskap och andra nödvändigheter. Praktisk Solidaritets stora sändningar av begagnade kläder kompletterades genom Sida-stöd för inköp av varor och frakter.

Bönderna stimulerades att odla mer då de kunde sälja på marknaden och köpa konsumtionsvaror. Amoders distribution och försäljning av de i Sverige insamlade kläderna skapade utvecklingsfonder, som lokala utvecklingsråd i distrikten kunde bestämma över. Fonderna bidrog till återuppbyggnad av förstörd social och ekonomisk infrastruktur: skolor, hälsoposter, vägar, broar, mötesplatser och finansieringsformer. Bybefolkningen fick möjlighet att själva bidra till utveckling och inflytande över vardagsliv och produktion. Våra gamla insamlade skor kunde bidra till att få ett land på fötter.