Vi uppskattar svaret och att utrikesministern delar vår oro över utvecklingen i Cabo Delgado. Men, vi skulle vilja se en djupare analys av konflikten, som har pågått och stadigt förvärrats sedan 2017, då människor började drivas bort från sina hem och sin försörjning för att ge plats åt gasprojektens anläggningar. Det räcker inte att följa utvecklingen, det behövs även mer konkret handling. Och det är bråttom, vi nås ständigt av nya rapporter om grovt våld, inklusive dödligt, mot civila i området. Så sent som för ett par veckor sedan rapporterades om ett flertal mord (se Cabo Ligado Weekly nedan).

Det är bra att Sverige bidrar med humanitär hjälp men den är totalt sett fortfarande otillräcklig. Enligt Cabo Ligado Weekly: 14-20 June 2021 — Cabo Ligado säger Myrta Kaulard, FN-koordinator i Moçambique, att endast 21 % av de 254 miljoner US dollar som man uppskattat behövs för humanitär hjälp har donerats. Ytterligare, mer detaljerad information om läget finns i FNs senaste rapport https://reliefweb.int/sites/reliefweb.int/files/resources/iom_mozambique-cabo_delgado_crisis_sitrep1-16june2021.pdf

Afrikagrupperna vill att Sverige intensifierar sina ansträngningar för att hjälpen ska nå fram och att den är tillräcklig. Det krävs alltså såväl mer pengar som press på Moçambiques regering för att ordna tillträde till de områden där de behövande befinner sig.

Utrikesministern nämner att Sverige tar upp att ”det är centralt med oberoende utredningar och ansvarsutkrävande” av de grova kränkningar av mänskliga rättigheter som skett, både med företrädare för den moçambikiska regeringen och i olika internationella fora. Vidare skriver hon att ”Sverige har en aktiv roll” i diskussioner om hur EU bäst kan bidra till att motverka en ytterligare försämring av situationen. Vad har dessa samtal och diskussioner lett till för resultat hittills? Vi skulle också gärna vilja att utrikesministern specificerade vilka oberoende utredningar hon refererar till vad gäller brott mot mänskliga rättigheter och även hur hon menar att ansvar ska utkrävas.

Det är bra att Sverige, enligt utrikesministern, strävar efter att säkerställa en ”holistisk ansats” med fokus på de grundläggande orsakerna till den negativa utvecklingen i Cabo Delgado. Det är utmärkt att svenskt bistånd bland annat syftar till att främja respekt för mänskliga rättigheter och att stärka sociala trygghetssystem. Inte minst är det glädjande att behövande får kontantbidrag. Människor vet själva bäst vad de behöver. Men Afrikagrupperna saknar en djupare analys av orsakerna till konflikten och hur Sverige kan bidra även på annat sätt än genom bistånd för att lösa den. Framför allt undrar vi hur utrikesministern och regeringen ser på de enorma gasprojekten i regionen och Sveriges ansvar för de skador de, redan innan gasen börjat pumpas upp, orsakat? AP-fonderna har stora investeringar i företag som är direkt inblandade, exempelvis den franska fossiljätten Total, och även i finansiärer och slutkunder som vill köpa den flytande fossilgas, LNG (Liquefied Natural Gas), som är tänkt att produceras.

Den katastrofala situationen i Cabo Delgado visar maktobalansen mellan stora internationella företag och vanliga människor i blixtbelysning. Även om stater har det primära ansvaret för att skydda sin befolknings mänskliga rättigheter, som utrikesministern påpekar, behövs bindande internationella regler för företag. Deras verksamhet drabbar, som i Cabo Delgado, alltför ofta lokalbefolkningen hårt och tyvärr kan de drabbade inte alltid förlita sig på att skyddas av sin stat. Afrikagrupperna har länge arbetat för att den bindande internationella FN-konvention för företags ansvar för mänskliga rättigheter (Binding Treaty on Business and Human Rights) som man arbetat med att ta fram sedan 2014, ska komma på plats. Vi vill att Sverige bryter sin passiva och skeptiska hållning och tar en aktiv och positiv roll i processen.

Utrikesministern skriver att ”Sverige har deltagit i arbetet med att ta fram en FN-konvention om företagande och mänskliga rättigheter”. Vi skulle gärna vilja att hon utvecklar detta. Vad har Sverige gjort och vad tänker Sverige göra framöver? Och vad innebär påståendet att ”Det är väsentligt att de regler som framförhandlas är genomförbara, långsiktiga och får den effekt vi eftersträvar.” Regeringen ser vidare positivt på att det på EU-nivå tas fram bindande regler för tillbörlig aktsamhet i globala leverantörskedjor. Men dessa kan inte ersätta en global lagstiftning som säkerställer att företag som begår övergrepp kan hållas ansvariga och att offer har reell möjlighet till upprättelse och kompensation. Vi skulle därför vilja att utrikesministern utvecklade vad hon och regeringen menar med att reglerna ska vara ”genomförbara” och vilken effekt de eftersträvar. Ett skarpt regelverk för företags ansvar, som går bortom frivillighet, kan förebygga fler tragedier liknande den i Cabo Delgado.

Många bedömare påpekar att det är omöjligt att varaktigt lösa konflikten och få stopp på våldet utan att åtgärda de sociala och ekonomiska orättvisorna. Ytterligare militär upptrappning riskerar att göra ont värre.

Slutligen vill vi betona att Afrikagrupperna, som har partnerorganisationer som arbetar i regionen, gärna hjälper till efter bästa förmåga med mer information, bakgrund och fördjupning. Alla goda krafter behövs nu för att solidariskt stödja människorna i Cabo Delgado.