Den internationella handeln regleras av avtal och regler. Frihandelsavtal sluts mellan länder för att komma överens om vilka regler som ska gälla när varor och tjänster säljs mellan dem. Syftet med frihandelsavtalen är att ta bort hinder och därmed stimulera exporten. Frånvaron av tullar, importkvoter eller andra regler kan dock missgynna de som har sämre förutsättningar att konkurrera på en fri marknad. Avtalen förhandlas mellan länder eller ekonomiska unioner men de speglar inte alltid parternas intressen i lika hög grad. Maktförhållandena mellan länder och ekonomiska nationer är olika. EU har exempelvis ett stort finansiellt övertag jämfört med länder i södra Afrika som är starkt påverkade av exploateringen som ägde rum under kolonialismen och som fortfarande sker i ekonomisk och politisk bemärkelse trots att länderna är självständiga. När frihandelsavtalen förhandlas kan det vara svårt att få gehör för sina behov och det kan finnas en rädsla för att inte skriva under.

Tullar och importkvoter kan vara användbara instrument för att skydda länders egen produktion – till exempel en viss gröda under den lokala skördesäsongen. På så sätt får småskaliga jordbrukare möjlighet att få sina varor sålda och den lokala marknaden kan stärkas. Som en följd av frihandelsavtal tvingas dock småskaliga jordbrukare konkurrera med varor som producerats industriellt i exempelvis EU eller USA. Det leder till att priserna dumpas och den lokala marknaden slås ut. Om länderna skulle ges större möjlighet att forma handelsavtalen skulle hållbar och lokal produktion kunna främjas och länderna få bättre förutsättningar att konkurrera på mer jämlika villkor. För att världshandeln ska bli fri i verklig bemärkelse behöver hänsyn tas till parternas olika förutsättningar.

Oschyssta avtal skyddar företags intressen

I frihandelsavtal ingår ofta investeringsskyddsavtal. Syftet med dem är att uppmuntra det ena landets företag att investera i det andra. Förutom att investeringsskyddsavtal förekommer i frihandelsavtal kan dessa avtal också tecknas separat mellan enskilda eller flera länder. Genom avtalen ges företag en större trygghet i att förutsättningarna för deras investeringar inte ska förändras och att de därigenom ska våga investera i det andra landet. En del hävdar att den här typen av avtal är avgörande för att öka investeringarna i fattiga länder. Problemet är att de samtidigt, på grund av sin utformning, inskränker staters/regeringars möjligheter att vidta åtgärder för att skydda sin befolkning och motverka miljöförstöring.

I investeringsskyddsavtal ingår nämligen tvistlösningsmekanismer som heter Investor State Dispute Settlements (ISDS) och som ger företag möjlighet att stämma regeringar när dessa instiftar lagar och regler som missgynnar företagens intressen. Dessa tvister löses i ett parallellt juridiskt system som är överordnat de nationella rättssystemen. Till skillnad från nationella domstolar som prövar fallen utifrån demokratiskt stiftade lagar, grundar sig ISDS-domar enbart på handelsavtal.

Strängare miljökrav, höjda minimilöner och åtgärder i samband med den globala corona-pandemin eller för att implementera de Globala målen och Parisavtalet – och alltså bidra till den nödvändiga klimatomställningen – är några exempel på åtgärder som företag ansett missgynnat deras investeringar och därmed fått dem att stämma länder på miljardbelopp.

Handel med Västsaharas resurser
Västsahara som är rikt på naturresurser som fisk och fosfor är Afrikas sista koloni. Landet är till stor del ockuperat och styrs av grannlandet Marocko. Trots det, har EU slutit handels- och fiskeavtal med Marocko där västsahariska vatten och naturresurser ingår.
Läs mer

Exempel på ISDS-tvister

• Sydafrika stämdes för reformen Black Economic Empowerment (BEE).
  Syftet med reformen är att minska ojämlikheten i landet genom att kräva fem procents ägarandel i företag av ”historiskt missgynnade personer”. Ett italienskt gruvföretag ansåg att reformen missgynnade dem och stämde därför Sydafrikas regering.
  
• Tanzania stämdes för försök att stoppa landgrabbing-projekt.
  Det svenska företaget Eco Energy tog mark i anspråk för att anlägga en storskalig sockerrörsodling för framställning av etanol. 300 människor blev tvångsförflyttade från sina hem och 1 000 förlorade sin odlingsmark. Efter misstanke om vattenföroreningar som bedömdes påverka en av landets nationalparker negativt valde Tanzanias regering att dra tillbaka företagets landrättigheter. Som svar stämde företaget den tanzaniska regeringen. 
  
• Sverige stämdes efter att ha förbjudit uranbrytning.
  I december 2019 stämdes Sverige för första gången av ett företag. Stämningsanmälan kom efter att regeringen av miljöskäl beslutat att förbjuda uranprospektering och -brytning. Det australiensiska prospekteringsföretaget Aura Energy stämde Sverige på 17 miljarder kronor för de investeringar som gjorts i prospektering samt för framtida inkomster som de menar går förlorade i och med beslutet.

Minskat demokratiskt utrymme

Tvistlösningsmekanismernas utformning innebär ett ständigt hot och minskat handlingsutrymme för regeringar. I slutändan drabbas de som kämpar för att försvara sina eller naturens rättigheter. Många av de åtgärder som har legat till grund för att stater har blivit stämda av företag har vidtagits för att skydda miljön eller befolkningen och har ibland kommit till stånd efter folkliga protester. Hot om stämningar är vanligt förekommande. Det är därför inte svårt att tänka sig att avvägningar görs i förväg och att vissa åtgärder aldrig vidtas av rädsla för att bli stämd och inte ha råd med de kostnader en ISDS-tvist innebär. I slutändan är det skattebetalarna som får betala de internationella företagens vinster.

Exempel på miljöåtgärder som dragits tillbaka

Efter massiva folkliga protester kring vattenanvändningen och miljöpåverkan av ett kolkraftverk utanför Hamburg skärptes miljökraven för kolkraftverket som ägs och drivs av svenska Vattenfall. Miljökraven innebar bland annat en begränsning av vattenmängden som fick tas från den lokala floden för att kyla anläggningen. Både Sverige och Tyskland ingår – tillsammans med ett 50-tal andra länder – i ett investeringsskyddsavtal som heter Energy Charter Treaty (ECT). ECT tecknades redan i mitten på 90-talet för att främja energiinvesteringar. I avtalet framgår tydligt att inga energislag får särbehandlas framför andra. De senaste årens genomslag av miljö- och klimatfrågor, bland annat genom Parisavtalet, har lett till att ett flertal stämningar gjorts på senare år.

Med stöd i ECT stämde Vattenfall Tyskland på cirka 15 miljarder kronor för de skärpta miljökraven. Tyskland valde då att dra tillbaka kraven av rädsla för den höga kostnaden, som skattebetalarna skulle behöva stå för. Några år senare stämde Vattenfall Tyskland på nytt efter att de valt att avveckla kärnkraften för att istället satsa på förnybar energi. Den här gången på cirka 60 miljarder kronor.