Den internationella handeln regleras av avtal och regler så kallade frihandelsavtal som sluts mellan länder för att komma överens om vilka regler som ska gälla när varor och tjänster säljs mellan dem.

Tullar och importkvoter kan vara användbara instrument för att skydda länders egen produktion – till exempel en viss gröda under den lokala skördesäsongen. På så sätt får småskaliga jordbrukare möjlighet att få sina varor sålda och den lokala marknaden kan stärkas. Som en följd av frihandelsavtal tvingas dock småskaliga jordbrukare konkurrera med varor som producerats industriellt. Det leder till att priserna dumpas och den lokala marknaden slås ut. För att världshandeln ska bli fri i verklig bemärkelse behöver hänsyn tas till parternas olika förutsättningar.

Oschyssta avtal skyddar företags intressen

I frihandelsavtal ingår ofta investeringsskyddsavtal. Genom avtalen ges företag en större trygghet i att förutsättningarna för deras investeringar inte ska förändras så att de därigenom ska våga investera i det andra landet. Problemet är att de samtidigt, på grund av sin utformning, inskränker staters/regeringars möjligheter att vidta åtgärder för att skydda sin befolkning och motverka miljöförstöring. I avtalen ingår nämligen tvistlösningsmekanismer, Investor State Dispute Settlements (ISDS). Som ger företag möjlighet att stämma regeringar när dessa instiftar lagar och regler som missgynnar företagens intressen. Dessa tvister löses i et parallellt juridiskt system som är överordnat de nationella rättssystemen. Till skillnad från nationella domstolar som prövar fallen utifrån demokratiskt stiftade lagar, grundar sig ISDS-domar enbart på handelsavtal.

Många av de åtgärder som har legat till grund för att stater har blivit stämda av företag har vidtagits för att skydda miljön eller befolkningen och har ibland kommit till stånd efter folkliga protester.