Historia 
Redan på 1400-talet började portugisiska upptäcktsresanden och handelsmän inleda förbindelser med det som då var Kungariket Kongo. Landet bestod av khoisan-talande folk i söder och bantu-talande folk i norr som levde i blomstrande samhällen baserade på jordbruk med handels- och kulturella utbyten med omkringliggande folk. 

Portugal etablerade handelsstationer, befästningar och bosättningar efter kusten, till en början med tillåtelse från det lokala styret. Bosättningarna bredde ut sig och med militär hjälp erövrades mer och mer av Kongorikets territorium, tills regelrätta krig utbröt. En av de mer kända motståndarna mot kolonisatörerna var drottning Nzinga av Ndongo i centrala nuvarande Angola. Ndongo-härskarnas titel Ngola gav namnet till landet.  

Handeln mellan Kongoriket och Portugal intensifierades under 1500-talet och slavar kom att utgöra den dominerande handelsvaran. Portugal behövde arbetskraft till bl.a. sockerplantagerna på São Tomé och i Brasilien. Omkring 3 miljoner människor beräknas ha sålts som slavar. Officiellt förbjöds slavhandeln 1836 men systemet med tvångsarbete fortsatte långt senare. 

Efter några regelrätta krig befäste Portugal sin kontroll över större delen av Angola under 1700-talet. Portugisiska bosättare koloniserade mer och mer de inre delarna av landet och lokalbefolkningen berövades sin mark och blev tvångsarbetare på kolonisatörernas plantager. Under Berlin-konferensen 1884-85 fastställde de europeiska kolonialmakterna Angolas gränser och Portugals överhöghet. 

Motståndet mot kolonisationen fanns där hela tiden, om än i mer oorganiserad form. Svarta angolaner tilläts varken bilda partier eller fackföreningar. Alla försök till motstånd, vare sig de var reella eller påstådda, slogs ner av kolonialmakten med stor brutalitet. De första nationaliströrelserna startade efter andra världskriget, då främst bland städernas portugistalande och europeiserade befolkning. Liksom i Portugals övriga kolonier inspirerades nationaliströrelsen i Angola av avkoloniseringen av det övriga Afrika. Fascistregimens i Portugal hårdnackade vägran att överhuvudtaget diskutera självbestämmande för angolanerna ledde till att nationaliströrelsen tog till väpnad kamp. 

1956 bildades MPLA, Folkrörelsen för Angolas befrielse, genom en sammanslagning av det underjordiska Angolanska kommunistpartiet med PLUAA, Förenade partiet för afrikanernas kamp i Angola (bildat 1953 som det första politiska partiet i Angola). Senare uppgick även andra grupper i MPLA. Agostino Neto blev så småningom president för rörelsen.  

Den väpnade kampen i Angola anses ha startat den 4:e februari 1961 när MPLAs väpnade gren EPLA (Angolanska folkets befrielsearmé) angrep ett fängelse, en polisstation och en radiostation i Luanda. Anfallet var ett svar på myndigheternas brutala attack en månad tidigare på strejkande arbetare på en bomullsfabrik i Malanje som krävde förbättrade arbetsvillkor. Portugisiskt flyg bombade omkringliggande byar och dödade tusentals människor. EPLA:s anfall slogs snabbt ner av den bättre utrustade kolonialarmén. EPLA:s första gerillasoldater fick militär träning i bl.a. Marocko och Algeriet.  

I norr bildades 1954 separatiströrelsen UPNA, Norra Angolas enade folk, vars mål var att ena bakongo-folket som levde runt Kongoflodens mynning i ett eget kungadöme. Holden Roberto blev president i väntan på att utnämnas till kung. UPNA tog efter några år bort ”norra” i sitt namn för att framstå som en nationell organisation. I mars 1961 startade UPA sitt uppror genom en massaker på tusentals vita, assimilerade, kristna och människor från andra folkgrupper än bakongo, män, kvinnor och barn. Portugals svar blev en massiv militär insats och uppemot 50 000 människor lär ha dött innan årets slut. 

I sin strävan att bli en nationell politisk rörelse sammanslogs UPA med PDA, Angolas demokratiska parti, och bildade FNLA, Nationella fronten för Angolas befrielse. Man bildade också GRAE, Angolas revolutionära regering i exil, med Roberto som president och Jonas Savimbi som utrikesminister. GRAE erkändes av OAU som Angolas legitima regering fram till 1971. 

FNLA och GRAE fick tidigt stöd av USA, flera västeuropeiska länder som Västtyskland och Frankrike liksom av länder som Kina, Sydafrika och Zaire. Israel försåg FNLA med vapen och FNLA-medlemmar sändes till Israel för militär träning. Även Kina försåg FNLA med vapen och militära rådgivare. 

GRAE skulle dock snart falla sönder. Jonas Savimbi lämnade organisationen på grund av Robertos diktatoriska ledarskap och satte 1966 upp sin egen rörelse, UNITA, Nationella unionen för Angolas totala självständighet. UNITA:s bas var bland ovimbundu-folket i centrala Angola. Savimbi fick snart stöd av Kina (då man till en början förklarade sig vara maoister) och via CIA från USA. Stödet från Kina upphörde snart då UNITA i stället allierade sig med den portugisiska kolonialmakten för att bekämpa MPLA. Sydafrikas apartheidregim stödde också UNITA och Savimbi med pengar och vapen. UNITA finansierades också mycket genom olaglig försäljning av diamanter från ockuperade gruvor, så kallade blodsdiamanter. 

MPLA var uttalat marxistisk-leninistiskt och fick sitt stöd i huvudsak från Sovjetunionen och andra östblocksländer. Även Kuba började stödja MPLA:s befrielsekamp i mitten av sextio-talet, i början blygsamt men allteftersom kriget mot portugiserna och FNLA/UNITA intensifierades skickade man också militär personal.  

Efter nejlikerevolutionen i Lissabon 1974, uttalade sig den nybildade vänsterregeringen för självständighet i kolonierna. MPLA, UNITA och FNLA lade tillfälligt ner vapnen och ledarskapet kunde återvända till Luanda där de satte upp sina högkvarter. I början av 1975 enades de tre rörelserna och Portugal i det så kallade Alvor-avtalet om en väg till självständighet. En interimsregering bildades som dock snabbt föll samman då ingen av de fyra parterna litade på någon annan. Stridigheter bröt ut i Luanda mellan de tre rörelserna med Portugal som åskådare. MPLA beslöt då att driva ut FNLA och UNITA ur Luanda och självt leda landet till självständighet. Det uppdagades senare att FNLA torterat, mördat och begravt en rad lokala ledare, framför allt från MPLA i det hus där de haft sitt högkvarter. 

FNLA och UNITA återvände till sina tidigare basområden och det angolanska inbördeskriget som skulle vara i 27 år tog sin början. Trots att strider förekom i närheten av huvudstaden, både i norr och i söder där även sydafrikanska trupper deltog, så lyckades MPLA, mycket med kubansk hjälp hålla ställningarna. Den 11:e november 1975 kunde Agostinho Neto utropa Angolas självständighet, den sista av Portugals afrikanska kolonier. Då hade en stor del av de etniska portugiserna i Angola redan lämnat landet. Det var de mest utbildade tjänstemännen inom administrationen, jordbruket och industrin som flydde och det nya landet inledde med en djup recession.  

Sydafrikas inblandning i inbördeskriget blev snart uppenbar. Ett av motiven var att göra södra Angola till en buffertzon mot Namibia och hindra SWAPO:s gerilla att göra attacker över gränsen. En första lösning på konflikten kom 1988 när Sydafrikanska reguljära trupper och UNITA-soldater omringades av en styrka bestående av den angolanska armén, kubaner och mindre grupper av SWAPO- och ANC-soldater i vad som kom att kallats Slaget om Cuito Cuanavale, det störta slaget i Afrika sedan andra världskriget. Slaget kostade på för alla inblandade och riskerade att utvecklas till ett regelrätt krig mellan Sydafrika och Kuba. För sydafrikanerna hade det blivit ett förödande nederlag om de slagits tillbaka. I stället ledde slaget till vapenvila och så småningom förhandlingar mellan parterna. Inte långt tid därefter började Sydafrika nedmontera sitt apartheidsystem, frige Nelson Mandela, tillåta Namibias självständighet efter fria val och låta själva Sydafrika bli en demokratisk stat. 

En överenskommelse mellan MPLA och UNITA kom till stånd, framförhandlad med hjälp av presidenterna Kaunda från Zambia, och Mobuto från Zaire. Den första vapenvilan bröts snart av UNITA som fortsatte med sitt gerillakrig, nu utan stöd av Sydafrika. 1991 övergav MPLA sin marxist-leninistiska ideologi och man införde flerpartisystem i landet. Angolas president dos Santos mötte Savimbi och man kom överens om att FN-övervakade presidentval skulle hållas och att alla UNITAs och FNLAs gerillastyrkor skulle inlemmas i en kraftigt reducerad nationell armé. 1992 hölls den första omgången av valet till president. Dos Santos fick flest röster, dock strax under 50 procent, vilket gjorde att en andra valomgång krävdes. 

Strider utbröt mellan de bägge lägren med omfattande övergrepp från båda sidor. Savimbi, som förstod att han skulle förlora andra valomgången, drog sig med sina styrkor tillbaka till landsbygden och återupptog gerillakriget mot Luanda-regeringen. Han hade vägrat att följa överenskommelsen och integrera sina soldater i den nationella armén, som nu var kraftigt decimerad. Han fick snart kontroll över stora områden i södra och västra Angola. 

Ytterligare en överenskommelse ingicks 1996 då dos Santos och Savimbi överenskom att bilda en koalitionsregering. Savimbi motsatte dock sig att den nya enhetsregeringen fick kontroll i de delar av landet när UNITA var som starkast. Regeringen varade i knappt två år innan stridigheter utbröt igen och UNITA drog sig tillbaka till baser i östra Angola och återupptog kriget. 

Inbördeskriget avslutades när regeringstrupper dödade Savimbi 2002. Kort därefter gick UNITA med på eldupphör och amnesti utfärdades för soldater och deras familjer. UNITA ombildades till ett politiskt parti. UNITA har haft vissa framgångar på den politiska scenen. I de senaste parlamentsvalen fick man knappt en fjärdedel av mandaten, med majoritet i tre provinser, däribland huvudstaden Luanda. I det senaste presidentvalet vann MPLA knappt över UNITA:s kandidat. FNLA har aldrig fått mer än marginellt stöd, inte ens i sina traditionella områden i norr. 

Inbördeskriget beräknas ha kostat över en halv miljon människoliv och mer än fyra miljoner människor blev flyktingar i sitt eget land.  Efter kriget var landet helt utarmat. Minfält fanns över allt. Omkring en halv miljon landminor beräknas ha lagts ut. Hundratusentals minor har oskadliggjorts men fortfarande dör och lemlästas många människor av dem. 

Angola är potentiellt ett rikt land, där olja och diamanter står för över hälften av landets inkomster. Kriget och en omfattande korruption har dock hindrat reell utveckling och landet ligger i den nedre fjärdedelen i de flesta internationella index. 

Afrikagruppernas stöd 

En del av de Sydafrikakommittéer som fanns i slutet av sextiotalet ombildades till Afrikagrupper och inriktade sitt arbete till stöd för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna. Afrikagrupperna tog klart ställning för de tre befrielserörelserna Frelimo i Moçambique, PAIGC i Guinea-Bissau och MPLA i Angola och hade nära samarbete med deras representanter i Stockholm. Stockholms Afrikagrupp delade kontorslokal med MPLA:s representation under några år. 

Delegationer från Afrikagrupperna inbjöds att besöka befriade områden. Till Angola reste bl.a. journalisterna Hillevi Nilsson och Elisabeth Hedborg. Genom dessa samarbeten och besök byggde Afrikagrupperna upp kunskap och trovärdighet i sitt stöd till MPLA och de andra befrielserörelserna. Det kom bl.a. till uttryck i artiklar, skrifter och andra informations- och påverkansinsatser och i stöd till MPLA att etablera kontakter och kontor i Sverige.  

Afrikagrupperna sammanställde en skrift om hur Portugal använde napalm och växtgifter i Angola och Moçambique som presenterades på den alternativa (till FNs) miljökonferensen 1972.  

1971 startade Afrikagrupperna en insamling till MPLA. De insamlade medlen användes bl.a. till radio- och telekomutrustning till MPLA:s militära verksamhet inne i Angola. 

När Angola utropade sin självständighet den 11:e november 1975 var en representant för Stockholms Afrikagrupp på plats i Luanda. 

Afrikagruppernas engagemang efter självständigheten blev en långsiktig process för landsbygdsutveckling, utbildning och jämställdhet. De första 30 åren handlade det om överlevnad och utveckling i krigets skugga, om att ge människor på flykt i sitt eget land möjlighet att klara sig själva och bygga sin framtid. Den närmaste samarbetspartnern blev ADRA, Acção para o Desenvolvimento Rural e Ambiente (Aktionen för landsbygds- och miljöutveckling). ADRA ansvarade för ledning och genomförande av verksamheten, att mobilisera, organisera, utbilda och utrusta flyktingar som flyttade från lägerlivets passivitet till odlingsbara områden.  

En viktig partner på jämställdhetsområdet var kvinnoorganisationen OMA, Organização  Mulher Angolana. Samarbetet omfattade utbildning av juridiska rådgivare, rättshjälp och rådgivning till kvinnor, kvinnohus för misshandelsoffer samt informations- och påverkansarbete om kvinnors lagliga rättigheter.  

1998 blev Afrikagrupperna vald till samarbetsorganisation för det landsomfattande Operation Dagsverke. Med inriktning på skolor i Angola. Totalt samlade de svenska eleverna in 4,8 mkr (7,8 mkr i dagens värde). Med de insamlade medlen kunde våra angolanska partners både reparera raserade skolor och bygga nya, bekosta lärarutbildningar och köpa in skolmaterial.  Uppskattningsvis gagnade denna satsning på utbildning ca 50 000 elever, 1 000 lärare och 25 000 föräldrar.  

Georg Dreifaldt, Anita Jansson och Berit Wiklund