– Bertil Högberg 

Jag hade min första kontakt med Stockholms Afrikagrupp 1974 i sökande efter material om Sydafrika vi behövde för en utställning i Västerås. Det fanns tyvärr inte mycket att hämta. Jag jobbade på Brödet och Fiskarna och vi försökte också få i gång en lokal Afrikagrupp. Det lyckades först några år senare. Jag blev snabbt indragen i det centrala arbetet och var i olika perioder ordförande eller vice ordförande fram till jag åkte ner som koordinatör till Namibia efter självständigheten. Jag har även varit koordinatör i Sydafrika och haft olika andra uppdrag för Afrikagrupperna. Jag ska här försöka ge en bild av hur vi utvecklats som organisation och framför allt varför vi heter just Afrikagrupperna. 

Som nationell organisation firar vi i år vårt 50-årsjubileum. Våra rötter och orsaken till namnet kan vi dock spåra mycket längre tillbaka. 1963 tog bojkottrörelsen i Sverige ny fart och det bildades 210 lokala Sydafrikakommittéer runt om i landet. Drivande bakom detta var SUL, Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd. Kommittéerna var samarbeten mellan olika lokala ungdomsorganisationer. Ganska snart svalnade emellertid engagemanget för Sydafrika. ANC:s ledning hade fängslats och av befrielsekampen märktes inte mycket. Samtidigt tog Vietnamfrågan ett allt större intresse.  

Några av Sydafrikakommittéerna hade dock en kärna av aktivister som jobbade vidare frikopplade från de olika ungdoms- och studentorganisationerna som startat arbetet.  I Uppsala beslöts att man inte fick vara med i Sydafrikakommittén om man inte representerade en organisation. Aktivisterna bildade då Uppsala Sydafrikagrupp och då fick en representant vara med i kommittén.  Det bör vi kunna räkna som den första Afrikagruppen. I Södra Vätterbyggdens Sydafrikakommittén hade man startat en stencilerad tidning, Sydafrika Informationsbulletin. Runt den kom de kvarvarande grupperna i Lund och Uppsala att samverka, med Lund som drivande.  

På slutet av 60-talet kom fokus att flyttas allt mer till befrielsekampen i de portugisiska kolonierna. 1970 beslöt man så att börja kalla sig Afrikagrupper i stället för Sydafrikakommittéer. Att det inte blev södra Afrikagrupper berodde på att man ville få med stödet till PAIGC i Guinea Bissau. Nu hade det också nybildats grupper i både Stockholm och något senare i Göteborg. Snart blev det också en grupp i Umeå. Tidningen, som sedan några år trycktes och länge hetat Södra Afrika Informationsbulletin, bytte först 1975 till namnet Afrikabulletinen. Allt som skrevs där skulle godkännas i de olika grupperna och allt som skrevs var anonymt. 

Grupperna verkade i skuggan av det intensiva solidaritetsarbetet för Vietnam och anammade väldigt mycket av FNL-gruppernas förhållningssätt. Det var ett aktivistkrav för att vara med. Det betydde i princip minst en aktivitet i veckan. Ofta handlade det om att skramla med insamlingsbössa och sälja bulletinen utanför Systembolaget eller andra platser. Det var också ett stort krav på medvetenhet kring vad kampen gällde. Redan i början på 70-talet gav man ut en studiebok som man måste studera för att bli medlem, Imperialism och befrielsekamp var titeln. 

I och med att antalet grupper nu växt blev det svårare att samordna det lösa nätverk som Afrikagrupperna bestod av. Därav kom det sig att man 1974 bildade Afrikagrupperna i Sverige som då förkortades AGIS. Nu flyttades ansvaret för bulletinen till AGIS och en redaktion inrättades med säte i Stockholm. I och med revolutionen i Portugal 1974 och den därpå följande befrielsen av de portugisiska kolonierna så behövde AGIS flytta fokus. 

Nu hade befrielserörelserna MPLA, FRELIMO och PAIGC andra behov i ledningen av sina självständiga läder. Några medlemmar blev direkt värvade att jobba i Angola och snart kom även önskemål från Moçambique. För att styra upp och samordna detta bildades en rekryteringsgrupp som ordnade utbildning och screening av de som var intresserade.  

Efter en del tvekan om man skulle samarbeta med svenska staten så söktes från 1977 så kallade volontärbidrag från Sida. Det behöves kunnigt och pålitligt folk inom så gott som samtliga områden så det handlade om stora behov. Det handlade om mycket pengar som erhölls i bidrag vilket vida översteg den budget jag då ansvarade för som kassör i AGIS. Verksamheten låg också till stor del utanför AGIS styrelses kontroll. Vi beslöt då att skapa en separat organisation för rekryteringen. Det blev Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation, ARO. Arbetsfördelningen var tydlig. AGIS hade sedan kongressen 1976 flyttat fokus till stöd till befrielsekampen i Zimbabwe, Namibia och Sydafrika. ARO skulle arbeta med stöd till och information kring de befriade länderna.  

Även om man efter att ha gått rekryteringsutbildning kunde bli individuell medlem i ARO, så behöll till en början de olika lokala Afrikagrupperna kontrollen. Det var också de olika grupperna som i relation till sin storlek sände ombud till den årliga kongressen i AGIS.  

Studieboken från början av 70-talet var slut sedan länge och en ny arbetades fram under ledning av Mai Palmberg men med många bidragsgivare. Mai var den första som fick sätta sitt namn till en Afrikagrupps produktion. Befrielsekampen i Afrika hette boken och blev en försäljningssuccé. Den kom att tryckas i flera upplagor och även ges ut på engelska. När vi skulle bilda Västerås Afrikagrupp 1976 fick vi dock hålla till godo med stencilkopior ur den gamla boken. När vi i Västerås, tillsammans med Halmstad, kom med i AGIS så blev sju lokalgrupper och vi var de första icke universitetsstäderna som kom med.  

Bland annat som en följd av utbildningen av de som var intresserade av solidaritetsarbetet i de portugisiska kolonierna, så kom det att bildas flera nya Afrikagrupper mot slutet av 70-talet.  

Arbetssättet med tydliga aktivistkrav förändrades men försäljningen av Afrikabulletinen ökade trots det kraftigt. Det skedde både via prenumerationer och lokalgruppernas lösnummerförsäljning. Förutom studieboken producerades också en lång rad mindre skrifter. Det var alltid välfyllda bokbord vid våra aktiviteter. Bokförsäljningen och den ökade upplagan på bulletinen var också orsaken till att vi fick resurser att anställa folk. Först en redaktör för Afrikabulletinen på deltid och från januari 1978 anställdes även jag för att bygga upp ett nationellt kansli. Jag kom att jobba ett år i den rollen innan jag gick tillbaka till Brödet och Fiskarna i Västerås. 

Afrikagrupperna var centrala i bildandet av ISAK, Isolera Sydafrika-Kommittén, 1979 och vi kom redan från början att spela en mycket aktiv roll både nationellt och lokalt. Vi ville helst att ordförandeskapet för ISAK skulle ligga på någon annan organisation men som nödlösning fick jag ta det uppdraget under två olika år i början. 

När kampen mot apartheid intensifierades under 80-talet kom också fler lokala Afrikagrupper att bildas. Vi var som mest 34 lokalgrupper plus några separata ungdomsgrupper och ett antal kontaktpersoner. De lokala Afrikagrupperna var drivande i att också bilda ISAK-kommittéer på lokalplanet tillsammans med andra lokala organisationer. Snart blev det inga nya Afrikagrupper för man kallade sig ISAK-grupper även i de fall man inte var samarbetskommittéer mellan olika organisationer. Dessa lokala ISAK-grupper hade dock inget inflytande på ISAK nationellt. Där var det de ingående nationella organisationerna som bestämde. Inom AGIS var det dock fortsatt så att det var de lokala Afrikagrupperna som utsåg ombud till kongressen även om vi började registrera individuella medlemmar nationellt. 

Uppdelningen mellan AGIS och ARO blev under 80-talet allt mer problematisk. ARO hade 1980 börjat rekrytera sjukvårdspersonal till SWAPO:s läger i Angola och arkitekter, lärare och sjukvårds folk även till ANC:s skola i Tanzania några år senare. Sydafrika kom också att flytta över en hel del av kriget från Namibia till Angola och arbetade aktivt för att destabilisera Moçambique. Allt för att försvåra ett framgångsexempel som skulle förstärka kampviljan inne i Sydafrika. Det gjorde att hela informationsarbetet hängde ihop. Efter ett misslyckat försök att slå ihop organisationerna i mitten på 80-talet så fick jag till slut igenom ett sådant beslut och under 1991 skedde sammanslagningen.  

Nu reducerades de lokala gruppernas direkta inflytande påtagligt. När sedan segern var vunnen även i Sydafrika 1994 så gick luften ur de flesta lokalgrupperna. Namnet Afrikagrupperna består dock även om det nu bara finns några få lokalgrupper och de har svårt att hitta sin roll. Det var lättare när det fanns något tydligt att kämpa mot. Numera ägnar sig några av de kvarvarande lokalgrupperna, framför allt de i Göteborg, Gävle och Falun, åt att stödja Polisario och befrielsekampen i Västra Sahara, Afrikas sista kvarvarande icke självständiga område. 

Demonstration i Stockholm 1971.