Valet i Tanzania 2025

Bakgrund

Chama Cha Mapinduzi (CCM) betraktas som Afrikas längst sittande politiska parti och har behållit makten sedan Tanzanias självständighet 1961. Historiskt har partiet spelat en betydande roll i att stödja olika befrielserörelser i södra Afrika. Men de senaste händelserna i Tanzania visar att den yngre generationen inte längre nöjer sig med partiets forna bedrifter. Det växer ett missnöje bland unga i hela regionen (majoriteten av befolkningen) kring ”demokratins” begränsningar och Tanzania är inget undantag.

När den nuvarande presidenten Samia Suluhu Hassan tillträdde 2021, efter den tidigare presidenten John Magufulis död, rådde optimism. Medan Magufuli av vissa ansågs vara en auktoritär ledare, såg andra honom som en visionär som drev stora infrastrukturprojekt och förespråkade en stark statskontrollerad ekonomi.

Hassan, som tidigare var vicepresident, har fortsatt och utökat sin föregångares infrastruktursatsningar, särskilt inom järnvägen och elektrifiering på landsbygden. Hon har aktivt marknadsfört Tanzania som en attraktiv plats för investeringar, vilket lett till en märkbar ökning av utländska direktinvesteringar (FDI) från Gulfstater, särskilt Förenade Arabemiraten, inom hamnlogistik och relaterade sektorer. Även investeringarna från Kina har ökat inom infrastruktur, telekommunikation och byggnation. Detta står i kontrast till den tidigare strategin att stödja relativt sett småskaliga företag.

Dessutom har regeringen infört nya restriktioner som förbjuder utlänningar från att äga och driva företag inom 15 sektorer, bland annat mobila penningöverföringar, turistguidning, småskalig gruvdrift och uppköp av jordbruksprodukter direkt på gårdar. Detta är verksamheter där många unga och arbetslösa i Tanzania är verksamma, vilket kan ha bidragit till att driva på missnöjet inför valet.

Politiskt har Hassan rivit upp några av de beslut som den tidigare presidenten tog, som det sexåriga förbudet mot politiska möten. Många välkomnade denna förändring, men det dröjde inte länge förrän nya anklagelser hördes ”repressiva metoder” mot oppositionsledare, civilsamhällesaktörer, journalister och andra kritiska röster. Enligt Amnesty International handlar det om tvångs-försvinnanden, arresteringar, trakasserier, tortyr och medierazzior samt begränsad tillgång till sociala medier,

Som ett resultat mobiliserade de största oppositionspartierna för valreformer, vilket lockade många unga. Regeringens svar var ökad användning av våld, och rättsväsendet var snabbt med att åtala dem som av regeringen utpekades som ansvariga för otillåtna protester. Detta ledde till att de främsta oppositionsledarna fängslades och förbjöds att delta i valet, anklagade för olika brott, inklusive landsförräderi.

Valet

Som svar på fängslandet och avstängningen av oppositionsledarna protesterade deras anhängare mot valprocessen och uttryckte oro över att valet inte skulle bli fritt och rättvist. Polisen svarade med våld, särskilt på valdagen, och flera vallokaler rapporterades ha bränts ned runt om i landet.

Tidiga bilder som delades i sociala medier på valdagen visade en oproportionerlig användning av våld från polisens sida. Vittnesmål beskrev fruktansvärda attacker, och enligt flera källor dödades hundratals människor. Människorättsorganisationer rapporterar över 1 000 döda, även om regeringen bestrider dessa siffror. Reuters har rapporterat att 145 personer åtalats för landsförräderi, och många fler är fortfarande spårlöst försvunna. För att stoppa spridningen av information införde regeringen en landsomfattande nedstängning av internet och utegångsförbud.

Till slut förklarade valmyndigheterna att Samia Suluhu Hassan vunnit 97,66 % av rösterna, trots många rapporter om oegentligheter och det faktum att ett stort antal vallokaler bränts ned. Valobservatörer från bland annat SADC, Afrikanska unionen (AU) och Europeiska unionen (EU) konstaterade att valet var problematiskt. Trots detta svors president Hassan in den 3 november i Dodoma.

I sitt tal avfärdade hon internationell kritik som ”förvrängningar” avsedda att underminera Tanzanias suveränitet och uppmanade medborgarna att förbli lugna och respektera valresultatet. Men det verkar som att SADC:s stats- och regeringschefer inte helt ställde sig bakom hennes seger, då endast två av de 16 stats- och regeringscheferna – Daniel Chapo från Moçambique och Hakainde Hichilema från Zambia – deltog vid hennes installation.

Avslutande kommentarer

Den politiska turbulens som Tanzania upplever i år blir allt vanligare förekommande på den afrikanska kontinenten och speglar det växande missnöjet med demokratins löften, särskilt bland unga. Liknande situationer präglade fjolårets val i Moçambique och årets val på Madagaskar. Protesterna i Kenya både förra året och i år belyser samma underliggande problem.

På marken har våldets omfattning och brutalitet under Tanzanias val lett till djupa psykologiska ärr och svårt trauma bland befolkningen, förstärkt av nytt videomaterial som sprids i sociala medier. Även om situationen långsamt verkar stabiliseras har många fortfarande svårt att bearbeta och återhämta sig från våldets konsekvenser. Men som på så många andra platser fortsätter det ”nya normala” att vara repressivt. Det är därför av yttersta vikt för Afrikagrupperna och alla våra partnerorganisationer att fortsätta den viktiga kampen för ett öppet och kraftfullt civilsamhälle, demokrati och mänskliga rättigheter.