Jag ringer mina systrar och säger 
Det hände igen i går 
Har ni hört? Så sjukt! 
Samma förövare nytt offer 
Mitt i centrum  

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: det är inte klokt. Har ni hört? Det hände en sådan sjuk sak i staden där vi bor. I förrgår. För två veckor sedan. Ifjol. Igår kl 21.37 på kvällen.  

En elvaårig flicka blev kallad jävla hora när hon väntade på skolbussen. För att hon bara stod där och stod. Tre tjejer i teknikklassen fick höra av sin lärare att de distraherade honom så att han inte kunde koncentrera sig på att undervisa när han såg dem. För att de bara satt där och satt. En tjugotreårig kvinna blev ombedd att lämna krogen för att tröjan hon hade visade för mycket hud. För att hon bara… såg ut. Det triggar killarna, sa vakten. 

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: Nej, det är ok. Ingen dog. Alla kom undan, gick hem. Fast ingen klarade sig. Inte vi. Inte dom. Inte hon som blev mördad av sin ex-pojkvän en månad innan sin studentexamen. Fast det var i Hudiksvall. Inte hon som åkte ubåt. Fast det var i Öresund. ”Fem famnars djup…” Där tog livet slut. 

Jag ringer mina systrar och säger  
Var försiktiga!  
Stanna inne ett par dar 
Gå inte ut 
Om ni måste gå ut 
Stick inte ut 
Klä er i anonyma kläder  
Placera era nycklar mellan knogarna 
Håll era knytnävar knutna 
och undvik allt för folktomma platser 
Undvik alltför farliga platser 
Undvik motionsspår 
cykelbanor 
hötorg 
tegsbroar 
strandpromenader 
Undvik tunnelbanor 
tunnlar  
tunnelseende 
Gör er osynliga 
Viska  
Var försiktiga! 
Vi är inte säkra någonstans 

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi borde akta oss. Ni med. Tio ouppklarade våldtäkter på tio månader, tre kvinnomord på tre veckor i trakterna där vi bor. Det handlar om ”riktigt blod, av den sorten som ropar till dig från jorden”. Vi borde dra för gardinerna så vi inte syns om kvällen där vi går omkring och visar för mycket hud i köket. Vi borde överhuvudtaget låta bli att gå ut när det är mörkt. Om vi absolut måste: låt oss bli osynliga. Tysta. Tassa i filtskodda skor. Klä oss i heltäckande svart eller grått. Ingen hud. Vi upprepar: visa ingen hud! Skratta inte högt, prata inte med främlingar. Undvik att möta någons blick. Undvik att möta någon. Någon man. Överhuvudtaget. 

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: det är i alla fall inget krig. Inte något riktigt krig. Inget vi mot dom. Som att alla män skulle..? Det är bara hjärnspöken. Bara rädslan som får oss att se i syne. Bara vrångbilden av en farbror som tafsade på flickor i fyllan som ställer sig i vägen för den fina drömmen om en tid då en vivör kunde flirta fritt och damer kunde ta emot en komplimang. För det är ju inte alla män. Bara fem dussin Hollywood-kändisar och två fotbollstränare. Tre svenska programledare på teve. En kulturprofil. Och en galen filmproducent som håller sig med en privat armé av spioner och falska kvinnorättsadvokater för att få alla skvallrande, ljugande, tjattrande kvinnor att hålla käften. Men det är inte alla. Nej.  

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”

Jag ringer mina systrar och säger 
Glöm allt jag sagt 
Fuck tystnad!  
Fuck osynlighet! 
Drapera era kroppar i rosa glitter 
Dansa i neon  
Tatuera in We can do it  
med svarta understrukna versaler  
i pannan  
och försvara alla osynliggjordas rätt 
att vara synliga  
tills ni tappar rösten 
Tills ni dör 

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: skit i att vara tysta. Skit i att inte synas. Gör oväsen. Visa mycket hud, ben, bröst. Skrik. Vråla hål på tystnaden. Gör avtryck. Höj ett knä och tryck till. Sätt läppstiftsmärken på alla tafsares skjortkragar.  

Nej, vi ringde inte våra mödrar. Vi sa inte: vi har fått nog. Skammen var för djup. Känslan av att vi hade oss själva att skylla för plågsam. För att vi inte ville göra dom besvikna. Beröva dom drömmen om att vi hade klarat oss. Kommit undan. Vi som föddes för att bli fria flickor, lyckliga kvinnor. 

Vi ringer våra mödrar. Det är nu vi gör det. Vi säger: Jag med. Vi hör dom svara: Jag med. Jag med.  

Poesi skrivet av Annelie Brännström Öhman & Josefin Olsson fritt efter Jonas Hassen Khemiri, ”Jag ringer mina bröder” (2010). Citat av William Shakespeare, Margaret Atwood, Stieg Larsson och Katarina Frostenson. 

Lyssna på när Josefin Olsson och Annelie Bränström Öhman framför poesi om mäns våld mot kvinnor på P4 Västerbotten https://sverigesradio.se/artikel/6955397