Stora ansträngningar görs i Sverige, tillika globalt, för att stoppa mäns våld mot kvinnor – men våldet upphör inte. Det tenderar snarare att öka, också här. FN:s medlemsstater uppmanas sedan slutet av förra århundradet att aktivt att bekämpa våldet. Deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor (DEVAW) från 1993 är världsorganisationens tidigaste och hittills starkaste uttryck för denna strävan; Agenda 2030, de globala målen för en hållbar utveckling, det senaste. Under senare år har vi i Sverige så gott som dagligen konfronterats med nyheter om våld mot kvinnor. 2021 anmäldes nära 24.000 fall av misshandel av kvinnor och 15 kvinnor dödades av en man i en nära relation och Sverige har därtill sedan länge det högsta antalet anmälda våldtäkter i världen. Metoo-uppropen 2017 synliggjorde omfattningen av sexuella trakasserier mot kvinnor i arbetslivet. Begrepp som grooming, hämndporr, cyberstalking, och oskuldskontroller har lagts till befintlig våldsvokabulär – för att nämna några. 

”Brister” och ”misslyckanden” 

Mäns våld mot kvinnor har de senaste trettio åren hanterats som ett jämställdhetspolitiskt problem. Våldet har förståtts som en fråga om jämställdhet – både som en konsekvens av bristande jämställdhet och som ett hinder för att uppnå jämställdhet. Det finns vetenskapliga belägg för att våldet är ett hinder för kvinnor att uppnå en jämställd position i samhället. Våldets själva funktion är att kontrollera och disciplinera kvinnor och är ett uttryck för kvinnoförakt. Huruvida våldsfrekvensen i jämställda samhällen är lägre, vet vi inte, då det är svårt att finna metoder att jämföra våld med mellan länder. Vi vill dock gärna ”tro” att det förhåller sig så. Tanken är tilltalande, men våldet finns, som sagt, i riklig mängd även i Sverige, som anses vara ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnofråga eller mansfråga? 

Mäns våld mot kvinnor är ingen kvinnofråga i betydelsen att kvinnor har ett ansvar för det våld som riktas mot dem. Det ansvaret ligger hos män, såväl hos de våldsutövande männen som hos alla andra män. Insikten att våld mot kvinnor är en mansfråga och att männen är de som ska förändra sitt beteende har funnits i politiken sedan tidigt 1990-tal. I de jämställdhetspolitiska propositionerna åberopas tidigast ”mansrollen” och ”manskulturen” och numera ”maskulinitetsnormer”, som något som måste förändras. Men, vilka uttryck har detta tagit sig i den praktiska politiken? Dessvärre nästan inga alls.

Vid sidan av rättsliga och behandlande åtgärder, för (psykisk) sjukdom och missbruk av olika slag, satsat numera på så kallade ”förebyggande” åtgärder riktade till redan våldsutövande eller presumtivt våldsutövande män. Begreppet ”förebyggande” har blivit ett politiskt mantra, även globalt. Vid närmare granskning är det bara en ny etikett på de redan förekommande insatserna, de rättsliga och behandlande, som omtolkats för att signalera ett proaktivt förhållningssätt våldet.

Insatser som åtminstone i teorin skulle kunna bidra till att stoppa mäns våld mot kvinnor är de som syftar till att förändra maskulinitetsnormer och därmed åstadkomma en långsiktig kulturell förändring. Att på allvar ta sig an våldet som en mansfråga och förändra mäns beteende och inställning till sitt våld. Program för att förändra maskulinitetsnormer har genomförts på försök i några svenska skolor på unga män i riskzonen för att utöva våld, men med mycket blandat resultat. Vi har inte kunnat finna att någon ny forskning initierats för att stötta att liknande program kan utvecklas och tillämpas i en större skala.

Forskning om våldsutövande män är vidare fortfarande ovanligt och feministiska forskare har sedan länge pekat på hur svårt det är att tala om män annat än i positiva termer, som den ”gode ” mannen. I politiken har man följaktligen också tassat på tå inför våldet som ett mansproblem, av samma skäl. Detta är en väg som politiken varken har kunnat eller velat prioritera, på grund av just de normer och maktrelationer som är orsaken till våldet, och som borde utforskas. Det känns som om dyrbar tid gått till spillo!

Jämställdhetspolitikens möjligheter och omöjligheter 

Inom ramen för jämställdhetspolitiken har det inte varit möjligt att formulera åtgärder riktade till män – särskilt inte till ”alla” män. Inte heller den feministiska könsmaktsförklaringen, som jämställdhetspolitiken refererar till, har kunnat bidraga tillsynliggöra mäns våld mot kvinnor som en avgörande väg för att väldet ska upphöra. Feministisk forskning är och har alltid varit starkt ifrågasatt i samhället, men också i politiken. Ett litet genombrott skedde med de senare årens feministiska politik som kommer till uttryck i den nationella strategin Mål, makt och myndighet, (2016/17). Mäns våld synliggörs här i termer av maskulinitetsnormer, det vill säga föreställningar om hur män är och bör vara, som präglar unga män. Strategin drar emellertid ganska snabbt in hakan igen och förklarar att ”vi alla”, även flickor och kvinnor är bärare av dessa normer. Ansvaret för våldet tas härmed bort från män och ofarliggörs.

Vårt svar på rubrikens fråga om mäns våld mot kvinnor är en jämställdhetsfråga kan således besvaras med både JA och NEJ. Ja, såtillvida att våldet mot kvinnor hindrar dem från att leva ett jämställt liv, och ha samma makt som män att forma samhället och sitt eget liv. Nej, så till vida att jämställdhetspolitiken saknar redskap för att få mäns våld mot kvinnor att upphöra.

Artikeln är skriven av Inger Lövkrona, professor emerita i etnologi och Gabriella Nilsson docent i etnologi, båda vid Lunds universitet.

Inger och Gabriellas kommande (2023) forskningsrapport har arbetsnamnet Mäns våld mot kvinnor – ett olösligt samhällsproblem? Svensk jämställdhetspolitik mot våld under 2000-talet