Någon ropar efter dig på gatan. Det är mörkt ute och gatlampornas sken ger inte tillräckligt mycket ljus för att du ska uppfatta hur personen som ropar efter dig ser ut. Egentligen spelar det ingen roll, du vill bara hem. Du är van vid detta nu, att bli ropad efter på stan och att få sms från anonyma kontantkortsnummer. Innehållet är alltid liknande; Diverse glåpord eller påhopp om att du inte förtjänar att leva. De accepterar inte dig, de har aldrig accepterat dig – för du är trans.

Att vara transperson innebär att inte identifiera sig med, eller följa samhälleliga normer för, det kön som personen tilldelats vid födseln¹. Begreppet rör både känslan kring könstillhörighet och könsuttryck, men har ingenting med sexuell läggning att göra². Det finns ingen statistik på hur många som är transpersoner i Sverige, kanske delvis på grund av att alla inte känner sig trygga med att vara öppna med att de är trans. Det som finns registrerat är att cirka 700 personer har ändrat juridiskt kön och gjort en könskorrigering de senaste 50 åren³.

Enligt BRÅs statistik från 2020 så anmäldes 84 stycken brott som klassas som transfobiska. I nästan hälften av alla anmälda transfobiska hatbrott är gärningsmannen okänd för den utsatta⁴. Det är dessutom vanligare att transpersoner utsätts för fysiskt våld än det är för befolkningen i stort⁵.

Statistiken är dock tämligen godtycklig, då brott istället klassas som homofobiska ifall det inte är självklart att brotten var på grund av normbrytande könsidentitet eller könsuttryck⁶. Det är tyvärr också många transpersoner som har bristande förtroende för och tillit till de rättsliga instanser som tar emot anmälan om brott⁷. Det finns rapporter som visar att transpersoner löper särskilt stor risk att utsättas för dåligt bemötande inom rättssystemet. Det kan handla om att personerna blir felkönade eller att personernas bristande tilltro till att det kommer göra någon skillnad hindrar dem från att anmäla brott⁸. Detta betyder alltså att det mest troligt finns ett stort mörkertal gällande transfobiska hatbrott.

Med handen på hjärtat – hur hade du själv reagerat om du fått kontinuerliga sms eller chattmeddelanden med hat och hot? Med handen på hjärtat – hur hade du själv mått om du aldrig kände förtroende för att polis och övrigt rättsväsen? Med handen på hjärtat – hade du själv vågat vara öppen med din könsidentitet trots allt hat?

Det är dags för förändring och det är upp till oss att förändra! Vi måste våga prata om detta, men vi måste också börja agera mot detta. Vi är kollektivt ansvariga för att skapa ett tryggt samhälle där alla inkluderas och respekteras. Jag vill i alla fall inte fortsätta leva i ett samhälle där somliga måste se sig om på gatan eller kontinuerligt behöver byta telefonnummer för att slippa hotfulla sms. Det handlar om mänskliga rättigheter!

Skriven av Anna Björklund, ordförande och grundare Helsingborgs Tjej- och Transjour