Västsaharierna som betraktas som Västsaharas urinvånare är ett gammalt nomadfolk som i århundraden rört sig genom Saharas öken. Under 1800-talet intensifierades de europeiska ländernas imperialistiska ansatser i Afrika och formell kolonisering av områden ökade.  

1884 – Spanska Sahara

På Berlinkonferensen 1884 delade de europeiska stormakterna upp Afrika emellan sig. De gränser som ritades upp, utan hänsyn till redan existerande samhällen, utgör än idag till stor del de politiska gränserna i Afrika. Dagens Västsahara utropades till en spansk koloni och fick namnet Spanska Sahara. 

På 1940-talet upptäcktes fosfatfyndigheter i Västsahara. Spanien såg möjligheter till stora exportintäkter och började bygga hamnar, vägar och kraftstationer. Städer växte upp, spanska arbetare anlände I början av 1970- talet börjar Spanien utvinna fosfat i Bou Craa- gruvan. 1974 var fosfatexporten från Spanska Sahara den sjätte största i världen 

Efterkrigstiden

Efter andra världskriget ökade det globala motståndet mot kolonisering och kamper för självständighet intensifieras. År 1960 antar FN: s generalförsamling den så kallade avkoloniseringsdeklarationen och år 1963 upptogs Spanska Sahara på  FN:s lista av områden som definieras som icke-själv-styrande territorium som ska avkoloniseras.  

År 1965 uppmanade FN:s generalförsamling Spanien att avkolonisera Spanska Sahara och året efter  uppmanas Spanien formellt att organisera en FN översedd folkomröstning om självbestämmande för västsaharierna. En uppmaning som regelbundet upprepades under flera år utan att Spanien agerade. 1973 bildades den västsahariska motståndsrörelsen Polisario (The Frente Popular para Liberación de Saguia el-Hamra y Río de Oro) med syfte att erhålla självständighet för Västsahara. Samma år genomförde Polisario sin första av flera väpnade attacker mot spanska trupper. 

Under åren 1974-1975 genomförde Spanien en folkräkning, en grundförutsättning för att en folkomröstning ska kunna genomföras, en FN-delegation besöker Västsahara och rapporterar att de funnit starkt folkligt stöd för en folkomröstning.   

Marockos anspråk  

Utvecklingen uppskattas inte av Marocko. Inte kort efter att Marockos självständighet 1956 lanserade den dåvarande kungen idén om ett ”Stor-Marocko” inkluderandes stora delar av nordvästra Afrika med hänvisning till att dessa områden tillhört Marocko innan den europeiska koloniseringen. Även Mauretanien gjorde anspråk på Västsahara. Dessa anspråk avhandlades 1975 av Internationella domstolen i Haag som fastslog att varken Marocko eller Mauretaniens anspråk på territoriet var giltiga. Tvärtom fastslog domstolen att Västsahara ska avkoloniseras och att territoriets framtid skulle avgöras av befolkningen.  

Mindre än en månad senare, nämligen den 6e november år 1975, beordrade Marockos dåvarande kung den så kallade gröna marschen. Denna innebar att runt 300 000 civila marockaner marscherade in i Västsahara. Denna styrkedemonstration från Marockos sida ledde till att Spanien istället för att följa FN:s uppmaning skrev under ett avtal med Mauretanien och Marocko i vilket Spanien lämnade över Västsahara till Mauretanien och Marocko i utbyte mot fortsatta inkomster från fosfatindustrin. Avtalet erkänns inte av omvärlden.

17 år av krig 

Krig utbryter mellan Polisario, Mauretanien och Marocko. Uppskattningsvis halva den västsahariska befolkningen tvingades fly till Algeriet där flyktingläger byggdes i öknen. Dessa läger utgör fortfarande idag, snart 50 år senare, tillfälliga hem för nästan 200 000 västsaharier. 

Mauretanien drog sig tillbaka från Västsahara 1979 men kriget mellan Marocko och Polisario pågick i ytterligare 17 år fram till 1991 då ett eldupphörsavtal signerades. Avtalet som arbetades fram av FN och Afrikanska Unionen fastställde att en folkomröstning ska äga rum där västsaharierna själva ska besluta om sin framtid. FN-styrkan United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara (MINURSO), tillsattes även för att bevaka eldupphösravtalet och genomföra folkomröstningen. Dock har ingen folkomröstning ännu ägt rum.