Så kom då regeringens nya strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället som ska gälla 2025–2029 och även inkluderar en ny genomförandemodell för Sidas bistånd genom civilsamhällesorganisationer.

Bakgrunden är att regeringen först antog och sjösatte en reformagenda för biståndet, vilket innebar att arbetet med en ny strategi flyttades fram, och den nuvarande strategin antogs med en omfattning om endast 11 månader. Samtidigt aviserades uppsägning av alla avtal med de strategiska partnerorganisationerna under 2024 och i media har debattklimatet präglats av ett starkt ifrågasättande av svenska civilsamhällets effektivitet och pålitlighet. Vi har som organisationer behövt navigera i att bemöta anklagelser och smutskastning samtidigt som vi har försökt förstå den förändringsprocess som regeringen, UD och i förlängningen Sida dragit i gång.

En hel del oro har således präglat förväntningarna på den nya strategin, skulle det nu implementeras villkor som omöjliggör för stora delar av det svenska civilsamhället att leverera på strategin? Skulle det kanske listas geografiska prioriteringar eller begränsningar? Skulle det knytas hårdare till regeringens reformagenda och alltså ställa nya krav på att leverera på svenska prioriteringar och alltså knytas närmare till näringslivet och internationell handelspolitik? Skulle det vara ännu en kort strategi som inte främjar hållbarhet och utveckling inom strategiperioden och som skapar ännu mer oro hos våra partnerorganisationer?

Med dessa orosmoln som bakgrund så kan vi konstatera att molnen skingrades något då strategin äntligen publicerades den 20 september! Många inom civilsamhället drog en lättnadens suck då de viktiga målen om civilsamhällets roll för en livskraftig demokrati, om fattigdomsbekämpning och stärkt kapacitet för civilsamhället i utvecklingsländer faktiskt står kvar i nya strategin. Positivt är också tidsperspektivet, en femårsstrategi och möjlighet till avtal inom strategin om 1-5 år låter också som en bra ram för hållbara samarbeten. Och att vissa detaljer i strategin uppenbarligen lagts till efter påverkansarbete från civilsamhället var också en positiv nyhet, till exempel frågan om egeninsatsen för EU finansiering och det viktiga signalvärdet i att lyfta CSO:ernas unika bidrag till den svenska resursbasen. Vi var nog flera som gladdes extra åt formuleringen om att civilsamhället är en del av det så kallade ”Team Sweden”! Dock var den redan aviserade höjningen av egeninsatsen till femton procent i stället för tio inte något som de valt att backa på. En högre egeninsats försvårar möjligheterna för små och medelstora organisationer som inte har så stor egen insamling att investera i programverksamheten och gör alltså målet i strategin om ett diversifierat och pluralistiskt civilsamhälle svårare att nå! 

Nu väntar naturligtvis flera avgörande steg i själva genomförandet av strategin, Sidas process med ansökningar om avtal för 2025 och framåt, vilka organisationer som erbjuds den möjligheten och kvalar in i den nya genomförande modellen. Och vidare hur ett eventuellt avtal reglerar hur resurser ska fördelas. De flesta organisationer i civilsamhället som bedriver internationellt utvecklingssamarbete sitter fortfarande med stor osäkerhet kring vilka organisatoriska förändringar, strategiska prioriteringar och förändringar i villkoren för samarbeten med partnerorganisationer som kommer bli aktuella från nästa år och framåt! Vi har även fått information om att nuvarande avtal med Sida kan förlängas med sex månader men vet ännu inte vad det innebär i praktiken och hur det relaterar till ansökningsprocessen framåt.

Sammanfattningsvis var publiceringen av CSO strategin en välkommen och i stora delar positiv signal om det svenska civilsamhällets internationella utvecklingssamarbete, men regeringens reformagenda och förändringsprocessen inom biståndspolitiken rymmer fortfarande en mängd frågetecken för framtiden.

Louise Lindfors
Generalsekreterare, Afrikagrupperna