Intervju med Brahim Moussayih

Paralleller har ofta dragits mellan Västsahara och Palestina: strukturerad bosättarkolonialism, en politik som gynnar inflyttade på bekostnad av den inhemska befolkningen, murar som avskärmar människor. Marockos olagliga ockupation av Västsahara är dock en av de mest tystade konflikterna i världen.

Mitt i detta förtryck växer en ny generation aktivister fram. En av dem är Brahim Moussayih, född 1993, som tidigt engagerade sig i studentrörelsen. År 2016 arresterades han tillsammans med fjorton andra studenter för sitt engagemang och dömdes till fem års fängelse – en tid som präglades av isolering, hungerstrejker och psykiska påfrestningar. Efter tre år frigavs han, och FN slog fast att hans fängslande var godtyckligt och olagligt (Un library). FN:s arbetsgrupp för godtyckliga frihetsberövanden har i otaliga rapporter påtalat det systematiska fängslandet av aktivister och visat hur politiska fångar sitter fängslade på olagliga grunder, ibland dömda till livstidsstraff (United Nations, 2023).

Sedan Brahim frigavs har han fortsatt sin kamp. Han arbetar idag för att sprida information om situationen i Västsahara, för att ge röst åt de politiska fångar som fortfarande sitter inspärrade, och för att bryta den internationella tystnaden kring ockupationen. En tisdagförmiddag i september besökte han Afrikagruppernas kontor och berättade om sina erfarenheter:

Har ditt aktivistiska arbete förändrats efter fängelsetiden jämfört med innan?

“Ingenting har egentligen förändrats. Före fängelset var jag aktiv i studentrörelsen, nu är jag aktiv i en människorättsorganisation. Skillnaden är att mitt engagemang har fördjupats, och min vilja att fortsätta kämpa har blivit ännu starkare.”

Brahim beskriver hur erfarenheten av att vara politisk fånge inte bröt hans kampvilja. Tvärtom ser han det som en del av en längre resa – där arbetet för mänskliga rättigheter inte upphör vid frigivning, utan fortsätter med ännu större kraft.

Vilka är de största utmaningarna som du och andra aktivister möter idag?

“Yttrandefrihet existerar inte. Vi kan inte organisera oss, vi kan inte driva föreningar öppet, och många av oss nekas också tillgång till utbildning. Bristen på frihet är den största utmaningen.”

Han lyfter fram hur de mest grundläggande rättigheterna systematiskt nekas västsaharier. Att samlas, tala fritt eller ens avsluta sina studier blir till riskfyllda handlingar. Varje steg i den fredliga kampen innebär hot om repressalier – men Brahim menar att det bara gör engagemanget än mer nödvändigt.

Vad är det största problemet när det gäller att övertyga människor om kampen för mänskliga rättigheter och självbestämmande?
“Det största problemet är hopplöshet. Många frågar sig själva: ’Vad är poängen?’. De känner att även om de kämpar, så kommer inget att förändras. Situationen i Gaza används ofta som jämförelse – folk ser det som bevis på att orättvisor kan fortsätta utan konsekvenser. Den här känslan av hjälplöshet riskerar att ta över och kan leda till att människor tappar tilliten och istället dras mot våld.”
Brahim betonar hur farlig känslan av hopplöshet kan vara. När tron på förändring försvinner, hotas tilliten till fredliga lösningar. Därför, menar han, är internationellt stöd avgörande – för att inge hopp, visa att kampen inte är förgäves och att världen faktiskt lyssnar.
 
Vad ser du som en möjlig lösning?
“Lösningen är egentligen enkel: att ena alla krafter som kämpar för demokrati och rättvisa. Alla måste samlas i en gemensam kamp, utan splittring. Internationellt är det viktigt att göra sig av med mekanismer som vetorätten, som hindrar verklig förändring. Det krävs en samlad rörelse för att kunna stå emot förtrycket.”

För Brahim handlar lösningen både om en inre styrka i det västsahariska samhället och om internationellt samarbete. Han ser en gemensam rörelse för rättvisa som nyckeln – både lokalt och globalt.
 
Finns det något särskilt budskap du vill skicka till människor utanför Västsahara?
“Vi står vid ett vägskäl, mellan två olika vägar. Den ena är lagens väg – rättvisa, mänskliga rättigheter och tillgång till demokrati. Den andra är maktens väg – där rättvisa förnekas och människor lämnas utan alternativ. Vi har levt i över 50 år utan tillgång till våra grundläggande rättigheter, men vi har inget annat val än att fortsätta kämpa. Mitt budskap är att tystnad är lika med samtycke. Vi ser tydligt idag vilka krafter som kämpar för rättvisa och vilka som agerar som dess fiender. Att tiga är att bli medskyldig.”

Med dessa ord uppmanar Brahim oss alla att reflektera över vilken sida vi står på. Att blunda inför ockupationen är att bidra till att den fortsätter. Att agera i solidaritet kan däremot bli en kraft som bryter tystnaden.