Historia 
Folken i nuvarande Zimbabwe hade en välutvecklad civilisation redan på 1200-talet, vilket ruinerna från Stora Zimbabwe vittnar om. Förfäderna till dagens shonafolk dominerade den zimbabwiska högplatån fram till mitten av 1800-talet då ndebeles kom från söder och erövrade området.

Under 1880-talet fick Brittiska Sydafrikakompaniet under ledning av Cecil Rhodes gruvrättigheter av kungen i Matabeleland. Med sin överlägsna militära förmåga kunde kompaniet snart lägga under sig hela området som kom att kallas först Rhodesia sedan Sydrhodesia, efter honom. De svarta fråntogs mycket av sitt land och vita etablerade egna jordbruk där de svarta blev arbetskraft. 

Fram till tiden efter första världskriget styrde företaget området, då Storbritannien annekterade landet och gjorde det till en vit självstyrande koloni där svart markägande begränsades. Uppror mot det främmande styret gjordes upprepade gånger och slogs ned brutalt av kolonialmakten och det vita styret. 

När vågen av självständighet för de afrikanska staterna inleddes i början av 1960-talet blev Zambia och Malawi, som tidigare en period ingått i en federation med Sydrhodesia, självständiga. Den vita minoriteten i Rhodesia motsatte sig den brittiska principen om ”Ingen självständighet innan majoritetsstyre” och premiärministern Ian Smith utropade istället en ensidig självständighetsförklaring 1965. Men inget land erkände Rhodesia som självständig nation. Istället beslutade FN och en rad länder att bojkotta den vita minoritetsregimen. 

Motståndet mot den vita dominansen, rasdiskrimineringen och fördrivandet av de svarta från deras marker startade i mer organiserad form under 1950-talet, då majoritetsbefolkningen började organisera sig. Demonstrationer, strejker och även sabotageåtgärder var vanliga. Ur den tidiga nationaliströrelsen växte ZAPU (Zimbabwe African People’s Union) fram under Joshua Nkomos ledning. Efter att alla protester slagits ner av regimen och ZAPU förbjudits ansåg fler och fler att fredligt motstånd inte var en framkomlig väg. En väpnad gren, Zimbabwe People´s Revolutionary Army, ZIPRA, bildades och sökte stöd hos Sovjetunionen och andra Warszawa-paktsländer för utbildning av gerillasoldater och vapen. 

I protest mot Nkomos mer och mer auktoritära styre av ZAPU bröts sig en fraktion ut och bildade konkurrerande ZANU (Zimbabwe African National Union). ZANU kom att ha sin bas bland shonafolket, medan de flesta kvarvarande ZAPU-medlemmar hade sin bas bland ndebelefolket. Även ZANU bildade en väpnad gren, Zimbabwe African National Liberation Army, ZANLA. Då ZANU förvägrades stöd av Sovjet vände man sig mot Kina, som accepterade att ge stöd i form av vapen och gerillaträning. 

Även om en del skärmytslingar och sabotage förekom under 1960-talet, satte gerillakriget inte igång på allvar förrän en bit in på 1970-talet. ZAPU hade sin externa bas i Zambia varifrån deras aktioner utgick. I och med Moçambiques självständighet 1975 fick också ZANU möjlighet att bygga upp sin militära organisation. Kriget mellan den vita minoritetsregimen och de två befrielserörelserna blev alltmer brutalt. Det förekom även interna stridigheter mellan de två rörelserna. 

Flera hundra tusen zimbabwier flydde kriget och en stor del av dessa levde i flyktingläger i Moçambique under svåra förhållanden. Rhodesierna anföll ett flertal gånger dessa läger i sina försök att komma åt gerillan varvid även många civila flyktingar dödades.  

Befrielsekampen fick ett nytt momentum när ZANU och ZAPU 1976 lade sina motsättningar tillfälligt åt sidan och enades under den gemensamma Patriotiska Fronten, PF. Man samordnade också i sina internationella kontakter med gemensamma representanter, bl.a. i Stockholm.  

Till slut blev kriget för kostsamt för den vita regimen och man tvingades till förhandlingar med representanter för den svarta majoriteten. Efter ett första misslyckat försök till en ”intern överenskommelse” utan medverkan av befrielserörelserna gav man upp helt och lät Storbritannien sammankalla en konferens mellan alla parter, som resulterade i Lancaster House-överenskommelsen om en ny konstitution, fria val, självständighet och ett slut på gerillakriget. Patriotiska Fronten upplöstes också och de två rörelserna gick till val som enskilda partier. 

Valen som hölls i februari 1980 vanns med stor majoritet av ZANU-PF och Robert Mugabe blev premiärminister. Joshua Nkomo fick en kortlivad roll som inrikesminister i den nya regeringen. Presidentämbetet var till en början mest ceremoniell, men efter en ändring av konstitutionen kunde Mugabe utropa sig själv till president och regeringschef. 

Motsättningarna mellan de två stora folkgrupperna shona och ndebele skärptes några år efter självständigheten och en nordkorea-tränad elitstyrka utförde regelrätta massakrer på tusentals ”dissidenter” i det ndebeledominerade Matabeleland. Efter dessa massakrer samtyckte Nkomo till att åter inträda i regeringen som en slags vice-president utan makt, mot att ZAPU införlivades i ZANU-PF. Zimbabwe blev i praktiken en enpartistat. 

Utsikterna för Zimbabwe ekonomiskt och politiskt var till en början goda, men Mugabes styre började snart präglas av utbredd korruption, maktmissbruk, förföljelser av oliktänkande och brott mot mänskliga rättigheter. Ekonomin försämrades och omfördelningen av jord, som varit ett viktigt mål i befrielsekampen, gick långsamt. En felriktad landreform år 2000 bidrog tillsammans med misslyckad ekonomisk politik och svår torka till hyperinflation, omfattande svält och uteblivet stöd från omvärlden. Mugabes envälde och vanstyre ledde till att han 2017 efter en militär statskupp tvingades att avgå.

Solidaritetsarbetet för ett fritt Zimbabwe 
Det tidigaste uttrycket för svensk solidaritet med frihetskampen i Zimbabwe var 1968 då en Davis Cup-match skulle spelas i Båstad. Politiska ungdomsförbund, Sydafrikakommittéer (föregångare till Afrikagrupperna) och andra grupper och enskilda reste till Båstad i Skåne för att protestera mot att Sverige skulle spela en tennismatch mot representanter för den vita minoritetsregimen. 

Demonstrationerna fick stor uppslutning och matchen fick ställas in. Aktionen ledde till att frågan om det vita minoritetsstyret i Rhodesia, liksom apartheidregimen i Sydafrika, fick stor uppmärksamhet. 

Afrikagruppernas stöd till kampen i Zimbabwe präglades till en början av viss ambivalens, bl.a. beroende på splittringen och motsättningarna mellan befrielserörelserna själva. Medan kampen i alla andra länder i södra Afrika leddes av rörelser som kunde betecknas som Sovjet-stödda (MPLA, FRELIMO, ANC och SWAPO) var det det Kina-stödda ZANU som verkade leda kampen i Zimbabwe. När de bägge rörelserna enades under Patriotiska Frontens paraply och gerillakriget intensifierades kunde också solidaritetsarbetet intensifieras. Ett särskilt Zimbabwe-utskott tillsattes på nationell nivå för att samordna och stödja lokalt solidaritetsarbete. 

Utvecklingen i Zimbabwe bevakades regelbundet i Afrikabulletinen. Skriftserier och informationsblad publicerades och många medlemmar inom Afrikagrupperna reste runt i svenska skolor och berättade om kampen. Sally Mugabe, Robert Mugabes fru, genomförde flera informationsturnéer i Sverige där bl.a. Afrikagrupperna var medarrangör och tolk. Arbetet inriktades också mycket på att informera andra svenska organisationer, företrädesvis ungdomsorganisationer, om kampen. När Sveriges Elevers Centralorganisation, SECO, skulle genomföra ett Operation Dagsverke för Zimbabwe 1979 stod Afrikagrupperna för bakgrundsinformation och stöd.    

Insamlingar av kläder och sjukvårdsmateriel till flyktinglägren i framför allt Moçambique genomfördes av lokala Afrikagrupper runt om i landet. Själva frakten av materielen till mottagarna utfördes i samarbete med Emmaus-grupper och Brödet och Fiskarna.  

Patriotiska Fronten hade ett informationskontor i Stockholm med en representant från vardera ZANU och ZAPU. Samarbetet mellan kontoret och Afrikagrupperna växte snabbt och representanterna skickades runt i Sverige för att delta på lokala solidaritetsmöten. En särskild Zimbabwe-insamling skapades och på varje informationsmöte fanns insamlingsbössor. Pengarna gick i lika delar till de bägge rörelserna utan krav på vad de skulle användas till.  

När Lancaster House-överenskommelsen skrevs på och ett datum för fria val bestämts, bildades på Afrikagruppernas initiativ ett tillfälligt nätverk, Patriotiska Frontens vänner, där flera Emmaus-grupper och Brödet och Fiskarna ingick. Nätverket levererade en omfattande mängd valmaterial till både ZANU och ZAPU. Afrikagrupperna hade även sex personer närvarande i Zimbabwe under valkampanjen, och två stycken inbjöds att närvara vid själva självständighetsfirandet. Afrikagruppsmedlemmar bidrog med en rad artiklar och radioinslag från valkampanjen och tiden efter självständigheten. Efter befrielsen dröjde det några år innan Afrikagrupperna startade verksamhet i Zimbabwe. Bidragande orsaker var de eskalerande motsättningarna mellan ZANU och ZAPU, bristande intresse från zimbabwiska myndigheter samt osäkerhet kring på vilket sätt Afrikagrupperna kunde bidra till landets utveckling. 1987 sände Afrikagrupperna ut de första solidaritetsarbetarna till Zimbabwe och samarbete inleddes med några zimbabwiska enskilda organisationer. 

Georg Dreifaldt och Anita Jansson 

Källor: 
När södra Afrikas frihet var vår, Afrikagrupperna 1968-1994, red. Mai Palmberg, Afrikagrupperna med stöd av Sida via Nordiska Afrikainstitutet, Stockholm 2007 
Sweden and National Liberation in Southern Africa, Volume II, Solidarity and Assistance 1970-1994, av Tor Sellström, Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala 2002 
Södra Afrika: kamp för befrielse och utveckling, red. Kenneth Hermele och Mai Palmberg. Afrikagrupperna, Stockholm 1990 
Årskrönikor 1993-2002, Afrikagrupperna