Historia
1652 inleddes koloniseringen av det som i dag är Sydafrika. Under lång tid stred holländare och engelsmän sinsemellan och mot de sydafrikanska invånarna om kontroll över området. 1910 bildades den Sydafrikanska Unionen, där den svarta befolkningen saknade politiska rättigheter. 1913 infördes en jordlag som kom att drabba den svarta befolkningen hårt. 87 % av marken reserverades för vita och 13 % tilldelades svarta, som var i övervägande majoritet. I ett försök att stoppa lagen bildades 1912 African National Congress (ANC), som kom att bli den främsta företrädaren för den sydafrikanska befrielsekampen.

1948 kom nationalistpartiet till makten och införde apartheid som system, vilket kom att kraftigt förstärka diskrimineringen. Svarta och vita medborgare åtskildes ekonomiskt, politiskt och socialt. Utbildningen separerades, där svarta elever fick en betydligt sämre utbildning än vita. Svarta behövde tillstånd för att befinna sig i ”vita områden” och tvingades bära särskilda ”pass”. Under de kommande decennierna tvångsförflyttades över sex miljoner människor från ”vita områden”.

Under fyrtio- och femtiotalen genomförde ANC tillsammans med närstående organisationer många fredliga protester mot apartheidsystemet. 1960 dödades 69 människor av polisen i Sharpeville, när de protesterade mot passlagarna. Oroligheterna som följde ledde till hårdare repression och ANC förbjöds. ANC gick under jorden och i exil och såg sig tvunget att ta till vapen. Kort därefter fängslades Nelson Mandela och många andra ANC-ledare. Händelserna i Sharpeville gjorde att det internationella samfundet fick upp ögonen för det brutala förtrycket.

Apartheidregimens förtryck fortsatte under sjuttio- och åttiotalen och spillde över i angrepp mot grannländerna. 1976 startade ett elevuppror i Soweto och spred sig över landet. Upproret slogs ned brutalt, flera hundra ungdomar dödades och tusentals flydde landet. I mitten av åttiotalet ökade de folkliga protesterna inne i Sydafrika. Inom ramen för United Democratic Front (UDF) ordnades strejker, hyresbojkotter m.m. Regimen svarade med ökat förtryck och undantagslagar, vilket ledde till att omvärldens engagemang mot apartheid ökade.

Samtidigt försämrades ekonomin av kostnaderna för att upprätthålla apartheid och av tilltagande internationella sanktioner. Efter att en ny president, F.W. de Klerk, tillträtt 1989, öppnade nationalistpartiet för förhandlingar kring apartheids avskaffande. Från 1990 tilläts ANC och andra organisationer att verka fritt och Nelson Mandela och andra politiska fångar frigavs. Förhandlingarna stördes av hot och våld ända in i det sista av dem som ville stoppa demokratiprocessen.

1994 hölls det första fria valet, som ANC vann stort. Nelson Mandela blev Sydafrikas president och en ny grundlag antogs. Befrielsekampen var vunnen! Men arvet efter apartheid fanns kvar, med oerhörda orättvisor. Ett omfattande reformarbete inleddes. Detta arbete har fortgått, men med varierande resultat. Hiv/aids-epidemin, korruption och djupt rotade strukturer från apartheidtiden har utgjort stora hinder. De sociala och ekonomiska klyftorna är alltjämt bland de största i världen. Samtidigt fortsätter många människor att kämpa för en bättre framtid inom en rad olika organisationer.

Afrikagrupperna och Sydafrika
I början av sextiotalet väcktes engagemanget i Sverige för de förtryckta i Sydafrika, inte minst genom Sharpevillemassakern. Lokala stödkommittéer bildades och samverkade bland annat kring konsumentbojkotter. Ur några av dessa grupper växte senare lokala Afrikagrupper fram. Dessa kom att fokusera på stöd till befrielsekampen i de portugisiska kolonierna och samverkade bl.a. genom att ge ut en informationsbulletin.

När Afrikagrupperna bildats som nationell organisation 1974 flyttades fokus mot resten av södra Afrika. Stöd till befrielsekampen i Sydafrika återupptogs 1976 och Afrikagrupperna var drivande i bildandet av Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK) 1979. ISAK växte efter hand till ett brett nätverk med totalt närmare 80 medlems-organisationer. Det lades ned 1995 efter uppnått mål.

Tillsammans med ISAK genomförde Afrikagrupperna en mängd aktiviteter till stöd för befrielsekampen, ANC och politiska fångar. Bojkotten av företag, sport och kultur som direkt eller indirekt stödde apartheidregimen var en viktig del. Många sydafrikanska gäster från bland annat UDF bjöds in på informationsturnéer. Lokala Afrikagrupper och ISAK-kommittéer ordnade eldvakor, demonstrationer, insamlingar och informationsmöten runt om i landet. Särskilda ungdomsgrupper bildades. Kulturen var också en viktig del i arbetet, inte minst genom många körer som sjöng frihetssånger från södra Afrika. Utöver lokala grupper fanns också en arbetsgrupp som stödde det fackliga motståndet i Sydafrika och knöt kontakter med svenska fack, samt en grupp ekonomer som fokuserade på sanktioner och bevakningen av dessa.

ISAK och Afrikagrupperna bedrev ett omfattande påverkansarbete för ekonomiska sanktioner och till stöd för kampen. 1979 infördes ett svenskt förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika, men kryphålen var många och handel täcktes inte. Tillsammans med ISAK drev Afrikagrupperna fram ett totalt handelsförbud lagstiftningsvägen. Det svenska bojkottarbetet var en föregångare och kom att vara en inspiration för andra länder. Vi samarbetade också mycket med anti-apartheidorganisationer i andra länder kring kampanjer och sanktioner.

Afrikagrupperna var mycket centrala när det gällde att samla in och sprida kunskap. Här spelade Afrikabulletinen och utgivningen av böcker och skrifter en viktig roll. Afrikagrupperna samlade in mycket pengar som gick direkt till ANC. Tillsammans med i första hand Brödet och Fiskarna inom Praktisk Solidaritet, samlades det in stora mängder kläder, sjukvårdsutrustning och annat som behövdes i ANC:s olika centra i grannländerna. Vi skickade också solidaritetsarbetare som lärare, arkitekter och sjuksköterskor till ANC:s skola SOMAFCO i Tanzania.

Från mitten av åttiotalet förmedlade Afrikagrupperna statliga biståndsmedel till organisationer som verkade mot apartheid inne i Sydafrika. Det var från början ett hemligt stöd till alternativ media, arbetet mot tvångsförflyttningar och för ett demokratiskt hälsovårdssystem. Detta lade grunden till Afrikagruppernas fortsatta stöd till och samarbete med partners i Sydafrika efter 1994, som till en början hade fokus på Östra Kap-provinsen. Stödet fortsätter än i dag men i huvudsak inom andra verksamhetsområden.

Källor: SO-rummet [https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/varldens-lander-historia/afrika-historia/sydafrikas-historia], Utrikespolitiska institutet [https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydafrika/aldre-historia/], [https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydafrika/modern-historia/], ”När södra Afrikas frihet var vår” [bok producerad av Afrikagrupperna med stöd av Sida via Nordiska Afrikainstitutet, utgiven år 2007]

Stötta kampen för en rättvis värld!

Scanna koden nedan i din Swish-app för att enkelt skänka en gåva till Afrikagrupperna. Du kan förstås också skriva in Swish-numret manuellt.