Detta är ett utdrag av en intervju med Khadra Seerar Westerberg av Amineh Kakabaveh för Varken Hora Eller Kuvads tidskrift Förortsfeministen, hela artikeln finns att läsa HÄR Texten har redigerats för att passa formatet för vår artikelserie om genusbaserat våld. 

Det talas alldeles för lite om könsstympning, om vari ett sådant övergrepp består och vilka men som det kan ge upphov till. Förtegenheten beror dels på allmän okunnighet och bristande vetgirighet. Det är dessutom strängt tabubelagt bland dem som utsatts för detta övergrepp. Att ha blivit könsstympad och ta till orda och berätta om könsstympning är något som för många möter i det närmaste oöverstigliga hinder. Khadra Seerar Westerberg (K) som är född i Somalia, men lever i Sverige och arbetar som lärare talar öppet om könsstympning. Här samtalar hon med Amineh Kakabaveh (A) om vilken roll könsstympningen spelat i hennes och andras liv. 

A: Om vi undantar hedersmord är könsstympning det grövsta fysiska övergreppet och uttrycket för hedersförtrycket. Det drabbar miljontals flickor i världen. Det finns könsstympade kvinnor även i Sverige. De har kommit som tonåringar och blivit könsstympade i det land de lämnat. Det förekommer sannolikt fortfarande könsstympning även i Sverige, trots att vi har en lagstiftning sedan 1982, som förbjuder övergreppet. Du, Khadra, vet av egen erfarenhet vad det här handlar om. Skulle du vilja berätta om din bakgrund och varför du engagerat dig i kampen mot hedersförtryck och könsstympning. 

K: För mig är kvinnlig könsstympning något väldigt personligt. Det har varit en del av mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Det är ett övergrepp som i första hand görs på flickebarn, som sedan följer flickan under hela livet. I det land jag kommer ifrån är könsstympning mycket vanligt. Cirka 90% av oss kvinnor och flickor blir utsatta för det. Länge levde jag i tron att det var en del av livet. Det har varit en del av mitt liv och för människor omkring mig. Jag fick väldigt tidigt höra att det en vacker dag kommer det att hända något mycket stort, men fick inte veta vad det var. Detta växte jag upp med. Det blev något jag nyfiket längtade efter. 

I mitt hemland stympar man flickorna från fyra års ålder. Man stympar inte vuxna kvinnor. Men det kan förekomma om kvinnan blivit infabulerad, alltså ihopsydd efter en förlossning. Det allra vanligaste är dock att könsstympning genomförs på barn. Tiden innan könsstympningen, kan jämföras med hur barnen här i Sverige går och väntar på julafton. För min del visste jag ingenting bara att jag skulle bli halal – genomgå något som gjorde mig ren och fin.  

Det finns tre varianter av könsstympning, varav infabulering (eller typ III enligt WHO:s terminologi), är det mest genomgripande ingreppet. Jag har nyligen besökt mitt hemland. Jag frågade runt och lade märke till att man numera i allt större utsträckning väljer bort typ III, medan typ I och II fortfarande är i bruk. Det finns en vilja att komma ifrån typ III. Men mitt agg mot att man inte lämnar flickornas klitoris i fred, att man inte låter flickornas könsorgan var hela och friska, finns kvar.  

A: Är det religiösa eller politiska föreställningar hos människor som gör att man fortsätter med könsstympning eller är det så att det enbart handlar om sedvänja och tradition?

K: Det anförs religiösa och kulturella argument för könsstympning, men det vanligaste argumentet man hör är att det är tradition. När det kommer till kritan handlar det emellertid om att kontrollera kvinnans sexualitet. Det är inte snack om någonting annat. Det gäller kanske inte i samma grad för de kvinnor som lever i Sverige, men i Somalia och andra delar av Östafrika handlar det om kontroll av kvinnorna. För kvinnornas del handlar det om den beroendeställning som kvinnorna befinner sig i. De måste ha en försörjning, kanske uppnå en viss status och då är äktenskapet något väldigt viktigt. I ett patriarkalt samhälle går mannens behov av kontroll av kvinnans kropp före kvinnorna hälsa och välbefinnande. 

A: Du kom till Sverige som litet barn och redan stympad. Fick någon utanför familjen veta att du var stympad. Fick skolan någon signal om det? Vi vet att det inte är särskilt mycket som samhället gjort när det gäller könsstympning. Vad är det som måste göras? Vad är det som saknas förutom civilkurage och kunskap? 

K: I Sverige har vi har inte öppnat upp en enda infabulerad, ihopsydd minderårig flicka. Det är så i svensk lagstiftning att det blir vårdnadshavaren som skall fatta ett sådant beslut. Samma person som fattat beslutet att flickan skall stympas ska även fatta beslutet om hon skall öppnas eller inte. Om flickan hade haft någon annan skadad kroppsdel skulle vi aldrig accepterat att man avstår från ingripande, men när det gäller flickors könsorgan, då kan man se mellan fingrarna. Om ett barn som blivit könsstympat – särskilt om det handlat om typ III, infabulation – har det utsatts för ett trauma. Då krävs det en omsorgsfullt genomtänkt och genomförd insats om man ska kunna hjälpa det. Det ska aldrig, aldrig någonsin, vara upp till vårdnadshavaren att fatta beslut om barnet skall få någon hjälp eller inte. 

På den här punkten brister svenska myndigheter. Jag har själv som lärare arbetat tillsammans med vår skolsköterska. Hon har fått mycket kunskap om hur hon skall gå till väga i sitt arbete. Amel-mottagningen på Södersjukhuset i Stockholm tar emot kvinnor som könsstympats. Men det krävs att vi gör mycket mer. Vi måste nå vartenda barn, varenda drabbad flicka. I skolan är det ju så att alla pojkar underkastas läkarundersökning, där läkaren utan några problem kollar att allt står rätt till med pojkarnas könsorgan. Samma sak gäller inte för flickorna. 

Många kvinnor söker idag vård för att de genomgått könsstympning av typ III. Jag tror mig kunna påstå att många ofta dröjer med att söka vård för att öppnas inför bröllopsnatten och äktenskapet. Jag skulle vilja se att samhället gick ut med information på ett sådant sätt att kvinnor och flickor sökte vård för sin egen och inte någon annans skull eller för att man skall passa in i ett visst socialt sammanhang. De ska kunna göra det för sin egen hälsas och sitt eget välbefinnandes skull. På den punkten har vi hittills misslyckats. 

A: Vad var det som fick dig att engagera dig att på allvar och började arbeta mot könsstympning? 

K: En förutsättning var naturligtvis att jag själv blivit könsstympad. Den utösande faktorn var ett UR-program i radion, där man jämförde könsstympning med piercing. Det berörde mig så djupt och väckte ett så kraftigt motstånd hos mig att jag måste göra min röst hörd. Det var så orättvist. Men så upptäckte jag att jag kunde hjälpa andra genom att tala och berätta om min historia. Därav följde att jag också måste börja arbeta med mig själv. Det var viktigt att få fram att ett övergrepp begåtts mot mig som barn, att jag inte haft något att säga till om, att jag saknade skuld. Det gällde att få bort all skuld och skam och alla tabun som finns kring allt som har med könsstympning att göra. Det handlade om ett övergrepp som begåtts av min samhälleliga omgivning i mitt hemland i syfte att kontrollera mig. Jag måste arbeta med mig själv för att kunna gå vidare. Jag var tvungen att göra mig fri från föreställningar om att jag på något sätt varit delaktig i det övergrepp jag utsatts för. Samtidigt som jag arbetar med att bekämpa könsstympning har jag parallellt arbetat med att välja min egen väg. 

A: Vad skulle du vilja säga som slutord i det här samtalet? 

K: Varje år könsstympas över tre (3) miljoner flickor. Det innebär att var 11:e sekund könsstympas en flicka någonstans i världen. Det jag önskar mig av samhället är att vi behandlar alla barn lika och att vi värnar om varje barns rätt till sitt liv och sin kropp. Det jag vill säga till alla flickor därute är att det finns otroligt mycket hjälp att få, det finns många som bryr sig. Ta vara på den hjälp och den vård du kan få och gör det för just din egen skull.