Vår praktikant Johanna ger en historisk tillbakablick till kvinnomånaden i Sydafrika samt beskriver ett exempel på kvinnlig organisering idag.

“You strike a woman, you strike a rock!” lyder slagordet som är hämtat ur protestsången Wathint’ Abafazi, en varning till den före-detta Sydafrikanska premiärministern J.G. Strijdom. År 1956 bestämde Strijdoms regering att de så kallade passlagarna skulle utvidgas så att de även gällde kvinnor. Dessa apartheidlagar innebar att svarta och färgade sydafrikanska män tvingades bära ID-handlingar som angav var de “hörde hemma” och vilka områden de hade tillåtelse att röra sig i. Den som inte kunde uppvisa pass vid kontroll riskerade fängelsestraff.

Motståndet var starkt, och den 9:e augusti organiserade Federation of South African Women (FSAW) en demonstration som samlade 20 000 kvinnor utanför regeringsbyggnaderna i Pretoria för att lämna in en namninsamling mot den nya lagen. De kom i par och grupper om tre för att kringgå regler som förbjöd stora folksamlingar. Underskrifterna bildade stora högar av papper.

Lagen trädde dock i kraft och regeringen började utfärda passhandlingar till kvinnor. Högarna med underskrifter hade städats undan utan att Strijdom, som undvikit platsen under dagen, läst aktivisternas begäran. Först efter apartheids fall 1994 fick händelsen det erkännande som den förtjänar och dagen markeras numera som Sydafrikas kvinnodag.

I år samlas en grupp kvinnor på en lägergård i Wolseley, ca två timmars bilresa från Kapstaden, för workshopen Women’s Space som anordnas av Afrikagruppernas partner Surplus People Project. Kvinnorna är på olika sätt aktiva i SPP:s arbete för matsuveränitet och markrättigheter. Den lilla välkomstgåvan (en färgglad mugg) är prydd med en lapp där det står “Happy Women’s Month”.

– De gav oss en dag, men vi kvinnor är giriga, så vi tog hela månaden! skämtar Jose Pick från SPP när hon öppnar första mötesdagen.

Workshopen är tänkt att vara ett tryggt utrymme där deltagarna kan samtala om ämnen som berör dem, dela erfarenheter, stötta och inspireras av varandra. En av de små samtalsgrupperna som bildas pratar om hur svårt det ibland kan vara som kvinnlig aktivist att visa att man behöver hjälp. Det finns en förväntan om att man ska vara den där orubbliga stenen som motståndaren slår sig på, och då kan man inte visa att det gör ont eller att man är svag.

På golvet i mitten av mötesrummet ligger bilder på sydafrikanska kvinnor som dött på grund av genusbaserat våld. Varje bild har en kort beskrivning av fallet och orden “We Remember”. Det är tunga men tyvärr välbekanta berättelser, sånt som händer överallt i världen.

Samtalsgruppen konstaterar att det är stödet från varandra som är det avgörande. Det må ha blivit en klyscha att säga att det är tillsammans vi är starka, men det är lätt att glömma, även mitt i aktivismen. Och när man tar en närmare titt och översätter den populära protestsången ordagrant ser man den bortglömda pluralformen: “När du slår mot kvinnorna möter du en sten.”

Text & foto: Johanna Liljegren, praktikant hos Afrikagruppernas partner SPP i Kapstaden