Vi fick en hälsning från vår medlem Britta Kleberg efter hennes tillbakaresa till Zimbabwe.

Åsikterna som reflekteras är skribentens egna.

För 24 år sedan var jag designrådgivare för små grupper av konsthantverkare runt om i Harare, Zimbabwes huvudstad. Bland annat jobbade jag med Tzitzi Wadawareva och Norlynn Mugwagwa som då gjorde bra affärer genom att färga tyg och sy morgonrockar till kunder i Sverige. Dessa kunder hade Afrikagrupperna förmedlat kontakten till och rockarna sålde bra tills zimbabwiska postverket inte lyckades förmedla paketen ordentligt. De gick sönder eller kom inte fram alls. När det gick bra kunde de satsa pengar i huskooperativ och de fick två små rum var så småningom. Tzitzi har med sina vuxna barns hjälp kunnat bygga till två rum. Sonen gör det gärna, han har jobb med ett vattenprojekt och pluggar samtidigt på en master. Yngste sonen är bäst i klassen.

Sedan en tid tillbaka har de flesta priser fördubblats i Zimbabwe och tyg till hantverk är inte rimligt att köpa. Men Tzitzi vill absolut inte bli sittande utan samlar in slängd plast i stora balar som uppköpare hämtar och sedan säljer till Sydafrika. Då får hon in några dollar och kan köpa småsaker som frusen saft till barnbarnen och något till sej själv. Hon överlever genom att äldste sonen betalar maten och skolavgifterna till sina och hennes yngsta barn. Tzitzis vuxna dotter bor också där med sitt barn och hennes små inkomster hjälper också till.

Norlynn hade 2009, när jag sist besökte dem, fått sina två uthyresstugor rivna på militärens order i det som regeringen kallade Städningsauktionen, med syftet att städa bort ”slummen”. De flesta hade bygglov för stugorna och menade istället att syftet var att störa i stadsdelar där oppositionen var stark. Hon bodde med två barnbarn i ett av rummen och hyrde ut det andra. Nu under de senare åren har hon sytt skoluniformer och lyckats bygga ytterligare sex riktiga rum med tegelsten, med både dusch och porslinstoalett inomhus. Nu när tiderna är dåliga igen med galopperande inflation och världens högsta bensinpriser är skoluniformer för dyra för folk att köpa. Hon bor med sin sons fyrabarnsfamilj och en hyresgästfamilj. Sonen har ett dåligt betalt jobb och därför har de i dagsläget kycklingar i tre rum för äggproduktion. Det har gått bra ett tag men nu när matpriserna har fördubblats har människor inte råd att köpa ägg längre. Men Norlynn ger sej inte utan samlar plastpåsar som hon klipper till remsor på samma sätt som vi brukar klippa mattrasor och stickar väskor av som hon lyckats sälja till en återförsäljare. Majsmjöl till familjen kommer från hennes hemby och grönsakerna, kål och tomater, odlar hon utanför sitt hus på kommunens mark. Och ägg har de som sagt gott om.

Några veckor efter min hemresa får jag höra att Norlynns son varit tvungen att säga upp jobbet. Bussen dit skulle kosta 10 dollar per dag, vilket inte fungerar när lönen är 150 dollar per månad. Plöja jorden för att kunna så har de heller inte kunnat göra. Traktorägaren behöver få betalt i US-dollar och hur ska de hitta sådana? Kycklingmaten måste också betalas i USD så då blir det inga ägg längre. Ännu en vecka senare frågar jag hur det går för sonen och får veta att han har jobb ett tag i grannens byggfirma. På något märkligt sätt lyckas de påhittiga klara livhanken. Jag beundrar dessa kvinnor som dessutom alltid svarar med gott humör.

Bild och text: Britta Kleberg