Trots att apartheid sedan länge är avskaffat i Sydafrika, är den ojämna fördelningen av land mellan den vita minoriteten och den svarta majoriteten fortfarande mycket tydlig. Vad som diskuterats är om expropriation utan kompensation kan vara lösningen?

Det här är del 1 av två texter vår tidigare praktikant Makda Tesfay skrev under sin praktikperiod hösten 2018, åsikterna är som reflekteras är skribentens egna.

Som praktikant på organisationen Surplus People Project (SPP) i Kapstaden har jag fått möta en ny främmande verklighet, som på många sätt har varit omtumlande. Jag har träffat många olika människor, alla med sin historia och sin kamp. Det som dock har varit en gemensam nämnare hos alla de bönder och jordbrukare jag mött genom organisationen, är deras arbete för rätten till land. När apartheid avskaffades år 1994 ägdes mindre än 13 procent av all mark i landet av svarta sydafrikaner. Omfördelning av land från den vita minoriteten till den svarta majoriteten är en av de största politiska utmaningarna som den sydafrikanska staten står inför efter att landet blev en demokrati 1994.

Flera försök till landreformer har gjorts, bland annat genom Reconstruction and Development Program (RDP) som antogs år 1994 av ANC, vilket var en plan för att hantera de enorma socioekonomiska klyftorna som skapats under apartheid. Ett av målen i RDP var att ha omfördelat 30 procent av marken i Sydafrika inom en femårsperiod. Idag, nästan 25 år senare har knappt 8 procent av de vitägda kommersiella jordbruken omfördelats till svarta småskaliga bönder. Den nyliberala strategin Growth, Employment and Redistribution (GEAR) antogs efter RDP för att förenkla investeringar i den sydafrikanska ekonomin och förde landet mot en mer högerliberal politik. Med GEAR kom även nya landreformer, men varken dessa eller RDP har fått det genomslag som man hoppats på. Delvis på grund av att dessa landreformer utgår ifrån principen ”willing buyer, willing seller” som förutsätter att landägare samtycker till att sälja sin mark, för att land ska kunna omfördelas. Samtycke krävs eftersom äganderätten är skyddad av konstitutionen. Därför har nu frågan om expropriation blivit aktuell. Detta fenomen som nästan framstår som ett Robin Hood-projekt – att ta mark från de rika och ge till det fattiga – väcker många komplexa frågor om både rättvisa och bakgrund.

Detta är sektion 25
Enligt sektion 25 i den sydafrikanska konstitutionen ska ingen kunna bli fråntagen sin äganderätt till mark. I undantagsfall så kan expropriation dock vara möjligt. Detta innebär att en aktör tar land ifrån en annan aktör under förutsättning att det finns ett allmänintresse och den tidigare landägaren blir ersatt. Det som under sommaren 2018 flitigt diskuterats i det sydafrikanska parlamentet är om sektion 25 ska ändras, så att mark ska kunna exproprieras utan ersättning. Vissa hävdar att detta är orimligt, dels för att det kränker äganderätten som är en stark rotad rättighet men också för att det inte är en effektiv lösning då det fortfarande skulle vara oklart hur den exproprierade marken ska distribueras och brukas.

– Det faktum att apartheidregeringen tvångsförflyttade svarta människor från deras land, rättfärdigar inte att den demokratiska regeringen upprepar samma ondska, menar politikern Kenneth Meshoe i ett uttalande i parlamentet tidigare i år. Andra kritiker menar även att expropriation utan kompensation kan komma att leda till en kollaps av ekonomin likt den kris Zimbabwe hamnat i efter att den tidigare presidenten Robert Mugabe under tidigt 2000-tal fört en radikal landreform som påverkat landets ekonomi mycket negativt.

SPP och många andra som kämpar för småskaliga bönders rättigheter är dock inte alls lika kritiska, utan stödjer en ändring av konstitutionen så länge det innebär en möjlighet för bönder att uppnå matsuveränitet. Harry May, en av programcheferna på SPP, skrev i ett av organisationens uttalanden från augusti 2018, att expropriation utan kompensation dramatiskt skulle ändra på maktbalansen mellan den rika minoriteten markägare och den fattiga majoriteten bönder. Att på detta sätt ta från de som har och ge till de som inte har innebär även en nedmontering av det kapitalistiska systemet och möjliggör en väg ut ur fattigdom.

– Expropriation utan kompensation möjliggör för verklig jordbruksreform för matsuveränitet. Detta kommer inte bara förändra maktbalansen gällande äganderättsförhållanden men kommer även innebära ett fundamentalt bidrag till att uppnå matsuveränitet för de fattiga, landlösa och arbetarklassen, menar Harry.

Under ett av mina fältbesök diskuterade jag expropriationsfrågan med Ruben Fontain, vice ordförande för Ribeeck-Wes emerging farmers, och han håller med SPP. Han som marklös bonde har sedan flera år tillbaka kämpat för att få tillgång till den allmänna mark som distribueras genom kommunen.

– En ändring av konstitutionen skulle innebära att mark görs tillgängligt för oss, folket, så som det ska vara, säger Ruben.

I Ribeeck-Wees och i många andra områden i den västra Kapprovinsen säljs allmänningar ut till stora kommersiella bönder vilket lämnar mycket lite, eller inget jordbruksland alls, kvar till småskaliga bönder som Ruben. Kommersiellt jordbruk gynnar kommunens intresse av vinst men tvingar småskaliga bönder till att ta arbete på dessa större gårdar istället för att få tillgång till egen mark. Detta system, där både kommunen och staten sviker sina medborgare genom att prioritera storskalig kommersiell produktion, drabbar i slutändan småskaliga bönder då majoriteten av dem försörjer sig på sitt jordbruk. Om expropriation utan kompensation faktiskt blir ett alternativ så skulle detta, precis som Ruben säger, förhoppningsvis göra de flera hundra hektar som ägs av kommersiella bönder tillgängligt för folket och skapa möjligheter för matsuveränitet, förbättrade levnadsvillkor och frihet.

Text: Makda Tesfay, praktikant på vår partnerorganisation SPP under hösten 2018.