Vår medlem, aktivist och tidigare styrelsemedlem Ylva Zetterlund har gett oss sin förklaring till varför hon löptränar. Hon springer för ett fritt Västsahara. 

I den bästa av världar hade jag aldrig börjat löpträna. Jag hade inte gett mig ut en kylig februarikväll för att ”få mil i benen” och jag hade inte köpt en (ganska o-cool) löparrygga. Men som vi alla vet så är världen inte den bästa av världar. Och som ni kanske förstår så löptränar jag. För ett fritt Västsahara, om jag ska vara mer specifik.

 När jag först hörde talas om Västsahara så blev jag lite chockad över att jag aldrig tidigare hört talas om konflikten. Jag menar människor lever antingen under fruktansvärda förhållanden i ockuperade Västsahara eller på flykt i öknen i södra Algeriet sedan 70-talet. Marocko ockuperar alltså ett land genom våldsamma metoder och vi pratar inte om det.

 Och så började jag läsa och insåg att den här konflikten har inget nyhetsvärde, för det händer ”ingenting”. Västsaharier driver en icke-våldskamp för att få tillbaks sitt land, något som borde hyllas, men som ignoreras av länder, institutioner och företag, exempelvis EU. EU vill hellre ha gynnsamma handelsavtal och en tydlig gräns mot Afrika än att erkänna Västsahara. Att det ligger en medieblockad mellan Västsahara och övriga världen underlättar inte direkt heller.

 Hur kan en uppmärksamma en sandig konflikt som långsamt utplånar människors tro på att de ska kunna leva sina liv som fria, viktiga människor? Jo, genom att prata om dem. Genom att berätta deras historier och pressa makthavare. Men väldigt ofta är det som att ingen vill lyssna på historier om evigheters väntan i sandiga flyktingläger och det är där min löpträning kommer in. Löpträning för att springa ett extremlopp; Sahara Marathon.

 Så jag började springa. Till en början stapplande, sedan mer och mer likt riktig löpning coachad av världens coolaste löpare och aktivist Emmy. Helt plötsligt ville media veta mer. Helt plötsligt blev Västsahara intressant. För världen verkar se ut så. Om en vit privilegierad person gör något extremt så blir det nyhetsvärde, medan icke-våldsaktivister i Västsahara inte är lika intressanta. Det är därför jag måste fortsätta berätta människor berättelser om livet i flyktingläger. Det är därför jag måste fortsätta berätta om deras drömmar om ett liv i ett fritt Västsahara. Och det är därför jag ger mig ut på en löprunda en kylig februarikväll med en mycket o-cool löparrygga med förhoppning att en dag springa i ett befriat Västsahara.