Nyligen lanserades ett nytt fackförbund i Sydafrika som kallas sig för “South African Federation of Trade Unions” SAFTU. Landets största fackförbund COSATU har sedan massakern i Marikana 2012 blivit omtvistat för sin relation till regeringspartiet ANC. 2015 tvingades dåvarande generalsekreterare Zwelinzima Vavi att avgå, mycket på grund av hans kritiska inställning till ANC. COSATU:s största fackförening NUMSA, metallarbetarnas förbund, blev uteslutet också för sin interna kritik vilket följdes av att en handfull andra COSATU medlemmar bojkottat fördbunsmöten och nu istället anslutit sig till SAFTU.

SAFTU definierar sig själva som ett marxist-Leninistisk och pan-afrikansk förbund som inte har några intentioner att bli partipolitiska eller involverad i elitens agendor. Emellertid finns det förslag från NUMSA:s sida att bilda ett nytt arbetarparti men än så länge så är det endast idéer som diskuteras. Målet är att kämpa mot (vit) monopolkapitalism och de ökande klass skillnaderna.

Bildandet av SAFTU verkar vara ett resultat av uppfattningen om existerande fackföreningars misslyckande och oförmåga att längre vara en röst åt arbetare. Det som har ansetts vara grunden till kritiken mot COSATU, och orsaken till deras nergång är den intima relationen till ANC och det efterföljande avståndet som har skapats till medlemmarna/arbetarna. COSATU anses således ha blivit mer och mer oförmögen att leda arbetarna och driva deras frågor och ägnar istället sig åt att springa presidenten Zumas ärenden.

Syftet, enligt SAFTU, är att fylla det tomrum som traditionella fackföreningar skapat. Där facken inte förmår anpassa sig till en arbetsmarknad med osäkra anställningar och den generella globala trenden av minskad fackanslutning. Med större antal oorganiserade arbetare, arbetslösa och informella arbetare har fackets roll och kapacitet kommit att ifrågasättas. SAFTU:s generalsekreterare menar att förutom att organisera anställda arbetare och förhandla om löner, är målet att nå ut till kvinnor, de ökade antal marginaliserade och informella arbetare och migrantarbetare som inte fångas upp av arbetarrörelsen. Det här kräver nya organiseringssätt och innovativa strategier, något som ännu inte detaljförklarats av SAFTU.

Medan det finns en föreställning om att SAFTU bildades på grund av trycket underifrån och från gräsrötternas krav av en ny plattform för deras röster och frustration, finns det andra som menar annorlunda. Även om behovet av nya organiseringssätt och en ny federation som ämnar att utmana makten synnerligen erkänns, så finns det spekulationer om huruvida SAFTU endast är driven av personliga agendor. Är att bilda en ny stark federation endast är ett sätt för Vavi och NUMSA att slå igen mot Cosatu och utestängningarna? Många röster menar att det här påverkar arbetares organisering och makt negativt då SAFTU bidrar till en splittring. Som landets andra största förbund efter COSATU har SAFTU:s löften skapat hopp men också en oro om vad som kommer att ske ifall de inte uppfylls.

Kritiken mot den nya federationen handlar om att det är att ledningen för SAFTU består av samma människor som en gång satt i ledningen för COSATU. Även om federationen påstår sig vara demokratisk och öppen så skedde nomineringarna till alla ledarpositioner bakom stängda dörrar. Därutöver är exempelvis frågan om detta “nya” förbund kan inkludera till exempel kvinnor på ett lyckat vis med en ledning som tidigare har varit anklagad för våldtäkt relevant. Anklagelserna var en av anledningarna till Zwelinzima Vavis utvisning från COSATU.

Är en förändring möjlig? Hur som helst är det uppenbart att traditionella fackförbund som COSATU inte kommer att stå opåverkade och förhoppningsvis leder reaktionerna till en bättre förändring i takt med att de förlorar sitt stöd och sina medlemmar.

Marit Mevold, Afrikagrupperna Johannesburg