Historia 
Namibia är ett av världens mest glesbefolkade länder. Namiböknen mot Atlantkusten i väster och Kalahariöknen i sydost skyddade länge landet från kolonisation. Det är bara i området längst i norr som det regnar tillräckligt för att bedriva jordbruk och där bor också majoriteten av människorna. I mitten av 1800-talet invandrade namagrupper från Sydafrika som flydde undan de expanderande boerna. Det ledde till konflikter om betesmark och vattenresurser med andra boskapsskötande grupper i den centrala delen av landet. Här kom de svenska upptäcktsresandena och äventyrarna Charles John Andersson och Axel Eriksson att spela viktiga roller. Andersson kom bl.a. att leda Hereros försvar mot Namas. 

Vid Berlinkonferensen 1884–85 fastställdes Tysklands överhöghet över området som kallades Sydvästafrika. 1904 reste sig först hererofolket och sedan också namas mot det tyska förtrycket. Det tyska svaret resulterade i århundradets första folkmord där mer än två tredjedelar av hereros förintades och så även en stor del av namas. Nu kunde ännu mer mark delas ut till tyska invandrare. 

1914 ockuperade istället Sydafrika Sydvästafrika och fick i freden efter första världskriget i uppgift av föregångaren till FN, Nationernas Förbund, att tillgodose invånarnas sociala och materiella behov och garantera en välfärdsutveckling i landet. Sydafrika kom i stället att administrera Sydvästafrika i princip som en femte provins med ett fortsatt förtryck av folkmajoriteten som följd. Befolkningen uppe i norr kom att bli en viktig arbetskraftsreserv för gruvorna både i Sydafrika och Namibia och på boskapsrancherna i Namibia. Det var hårda och brutala villkor man arbetade under på långa kontrakt. 

SWAPO och befrielsekampen  
Fastän FN angav Sydvästafrika som ett av sina förvaltningsområden åren efter andra världskriget, med målet om självständighet, så släppte inte den sydafrikanska regimen kontrollen. Istället infördes samma hårda apartheid som i Sydafrika. Under slutet av 1950-talet mobiliserade olika aktörer mot det sydafrikanska styret. South West Africa People´s Organisation (SWAPO) bildades 1960 för att samla detta motstånd.  

När Internationella domstolen i Haag vägrade att ta upp frågan om Sydafrikas ockupation var laglig eller inte, beslöt SWAPO 1966 att ta till väpnad kamp. Samma år upphävde FN Sydafrikas förvaltarskapsmandat och namngav landområdet “Namibia”. Fråntagandet av förvaltarskapet stöddes senare av den Internationella domstolen i Haag. Det innebar en folkrättslig grund till den fortsatta kampen. FN erkände SWAPO som Namibias rätta företrädare i de fortsatta försöken att leda landet mot självständighet.  

_{Bild: Demonstration utanför Åhléns på Namibia dagen, 1977, Stockholm. Foto: Afrikagrupperna. Bild: Maria Modin.}  

I FN:s dekret nummer ett år 1974 förbjöds det att utvinna, transportera eller bruka mineraler och andra naturresurser från Namibia utan rådets godkännande. Detta var dock inget som accepterades av transnationella företag eller utländska investerare.  

Efter Angolas självständighet 1975 fick befrielserörelsen ny kraft och SWAPO kunde utvidga sina baser regionalt vilket satte press på det vita styret i Sydafrika. Det förändrade läget gjorde att Sydafrika kallade till en konferens, den s.k. “Turnhallekonferensen”, vars tanke var att tillsätta en marionettregering. SWAPO var inte inbjudna och det resulterade i ett etniskt baserat regeringsförslag men under ”vit” kontroll. Detta kunde självfallet inte godtas av varken FN eller SWAPO. Omvärldens press på Sydafrika fortsatte att öka och 1978 antog FN resolution 435, som var en plan för hur Namibia skulle få sin frihet. När planen verkade kunna genomföras slog dock den sydafrikanska militären till och genomförde en massaker i ett civilt flyktingläger i Cassinga långt in i Angola.  

Under de kommande tio åren intensifierades kampen både inne i Namibia och i hela södra Angola dit Sydafrika flyttade en stor del av kriget. Inte förrän soldater från SWAPO, ANC, Kuba och Angola i november 1988 lyckades ringa in en stor avancerande sydafrikansk styrka långt inne i Angola, tvingades Sydafrika till vapenvila. I förhandlingarna efteråt, där SWAPO aldrig var en part, enades Sydafrika och en grupp av västländer om att planen i resolution 435 skulle genomföras. Förutom SWAPO:s ihärdiga politiska och militära arbete var även andra delar av det namibiska samhället en del av befrielsekampen, exempelvis fack- och studentförbund samt kyrkorna. 

I november 1989 hölls ett val som bevakades av FN. SWAPO vann med stor majoritet och skrev tillsammans med övriga politiska grupper en författning. Den 21 mars 1990 svor Sam Nujoma presidenteden och Namibia erkändes som självständigt. Befrielsekampen var vunnen!  

Namibia har haft en lugnare utveckling efter befrielsen än både Zimbabwe och Sydafrika men är fortsatt ett av väldens mest inkomstojämlika länder. SWAPO har fortsatt att ha majoritet i parlamentet och stora satsningar har gjorts för att komma tillrätta med effekterna av kolonialism och Apartheid. 

Afrikagrupperna och befrielsekampen 
1976 beslöts det att Afrikagrupperna skulle stödja SWAPO:s kamp för ett fritt Namibia. Förarbetet hade gjorts av Brödet och Fiskarna och den nybildade Afrikagruppen i Västerås. Fokus låg på produktion av en skrift, bildband och annat material som användes i ett brett informationsarbete. Mycket pengar samlades också in till SWAPO på gator och torg av de olika lokalgrupperna. 

På grund av att en del tvekade att ge pengar direkt till SWAPO startades även en projektinsamling. Tillsammans med SWAPO beslöts att satsa på stöd till sjukvården i flyktinglägren i Angola. Det blev ett tioårigt projekt i samverkan mellan Afrikagrupperna, Brödet och Fiskarna och Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK). Två sjukhus utrustades och lägret försågs med medicin och annan förbrukningsmateriel. Centralt i detta projekt var också arbetet med att samla in och packa begagnat sjukvårdsmateriel. Det genomfördes av Afrikagruppernas sjukvårdsgrupper runt om i landet. Värdet av det som samlades till projektet motsvarar idag ca 10 miljoner. Detta mobiliserade sedan mångdubbelt större bidrag från Sida. Förutom sjukvårdsmateriel samlade lokalgrupperna in stora mängder kläder som packades i första hand av Brödet och Fiskarna men även av Emmaus Stockholm och Björkå. Förutom det materiella stödet kom SWAPO att be om personellt stöd. Från 1980 till 1989 hade Afrikagrupperna ett team på 3–4 läkare och annan sjukvårdspersonal baserade i lägret i Kwanza Sul. 

Namibiaarbetet hamnade lätt i skuggan av kampen i Sydafrika och många trodde att Namibias frihet skulle komma först via Sydafrikas befrielse. Det politiska förtrycket, befrielsekampen och stödet till SWAPO uppmärksammades av Afrikagrupperna i såväl nationella kampanjer som lokala aktiviteter, ofta i samarbete med ISAK. Det bojkottarbete som bedrevs hade bara en produkt att fokusera på från Namibia och det var SWAKARA-pälsar.  

_{Bild: Gatuteater på ett sommarläger i Ljusdal, 1978. Bild: Bertil Högberg och Lena Johansson.}  

Under 1980-talets senare del kanaliserade Afrikagrupperna även Sida-stöd till samt samverkade och hade utbyte med både student- och fackliga organisationer i Namibia. De fackliga kontakterna skedde bl.a. genom Afrikagruppernas och ISAK:s fackliga arbetsgrupp. Stöd gavs också till tidningen ”The Namibian”. Inför valet 1989 satsade Afrikagrupperna stort på Namibia och stödet till SWAPO, bland annat genom en landsomfattande penninginsamling där många lokalgrupper deltog. 

När Namibia väl var fritt blev det naturligt att fortsätta stödet till sjukvården. De första 15 åren hade Afrikagrupperna en hel del sjukvårdspersonal på plats och medverkade till att några landsbygdskliniker byggdes. Under ungefär samma tidsperiod satsade Afrikagrupperna också mycket på skolor i Namibia, i första hand med lärarfortbildare på plats men även direkt stöd till en del alternativskolor. På uppdrag av Sida och tillsammans med lokalbefolkningen byggdes en mängd skolbyggnader i framför allt de norra regionerna. Projektet fick namnet Tulipamwe som betyder ”Vi är tillsammans”. Stödet innefattade också att etablera en plantskola och att få igång återbeskogning. Gradvis riktades stödet sedan om till lokala organisationer inom t.ex. HIV/Aids och landrättigheter. Att stödja lokalt baserade turistprojekt uppe i norr var uppdraget för den sista solidritetsarbetaren, som lämnade Namibia 2010.