Öppet brev till energiminister Khashayar Farmanbar
och klimat- och miljöminister Annika Strandhäll

Energistadgefördraget (Energy Charter Treaty, ECT) är ett föråldrat fördrag som kom till på 1990-talet för att anpassa energisektorn i de forna sovjetrepublikerna och det övriga östblocket med resten av Europa efter det kalla krigets slut.

Möjligheten som avtalets investerarskyddsklausul (Investor State Dispute Settlement, ISDS) ger företag att ensidigt och utanför det ordinarie rättsväsendet stämma stater för demokratiska beslut som företagen anser kan påverka deras tänkta vinster har utnyttjats allt flitigare. Ett par uppmärksammade fall är Vattenfalls stämningar av Tyskland. För att bland annat skydda den närbelägna floden Elbe skärpte Hamburg med stöd av lagar på såväl nationell som EU-nivå kraven i bygg- och miljötillståndet för kolkraftverket Moorburg utanför staden.  Vattenfall menade att kraven var för hårda och skulle göra kolkraftverket olönsamt. De stämde Tyskland och krävde 15 miljarder i skadestånd. Resultatet blev en förlikning och att flera av miljökraven drogs tillbaka. Huruvida Vattenfall även fick ekonomisk kompensation är inte känt. Som en följd av de tillbakadragna miljökraven blev Tyskland senare fällt i European Court of Justice för att landet brutit mot EU:s miljölagar då kolkraftverket fått tillstånd utan tillräckliga krav på åtgärder för att skydda miljön. Den andra gäller avvecklingen av kärnkraft i Tyskland, för vilken flera energibolag krävt kompensation. För Vattenfalls del resulterade stämningen i kompensation på närmare 15 miljarder. Andra exempel på tvister som ännu inte är avgjorda är de tyska energibolagen Uniper och RWE:s stämningar av den nederländska staten för regeringens beslut att fasa ut kolkraftverk till 2030. Italien stämdes av det brittiska bolaget Rockhopper för beslutet att förbjuda kustnära oljeborrning. Ett australiensiskt prospekteringsbolag, Aura Energy, beslöt att dra Sverige inför rätta för riksdagens beslut att förbjuda prospektering och utvinning av uran i landet. Bolagets skadeståndsanspråk uppgick till 17 miljarder kronor. Det föll dock på att Australien, där bolaget har sitt säte, ännu inte ratificerat ECT, och Sverige kom denna gång undan med blotta förskräckelsen.

Kritiken mot att ECT på detta vis hämmar demokratiska beslut och försvårar implementeringen av Parisavtalet genom att skydda enorma investeringar i fossil industri har tilltagit. Förhandlingar om att modernisera fördraget för att ändra på detta har pågått i flera år utan att ha redovisat betydande resultat. Chansen att alla medlemsländer ska enas om betydande förändringar, som att ECT:s tvistlösningsmekanism inte får hämma medlemsstaters strävan att uppnå Parisavtalets mål, får därför ses som försumbar. De åtgärder som EU föreslår skulle inte heller vara tillräckliga för att få ECT i linje med Parisavtalet utan bara undanta en del av de enorma fossilinvesteringar som skyddas av fördraget. Skydd för investeringar i kol och olja skulle fasas ut under 10 år medan viss infrastruktur för fossilgas skulle finnas kvar ända till 2040.

Flera EU-länder, däribland Frankrike och Spanien, har deklarerat att processen att reformera ECT så att det inte hindrar medlemsstater från att reglera i syfte att uppnå Parisavtalets mål går alldeles för långsamt. Därför har de skrivit till EU-kommissionen att EU och dess medlemsländer bör förbereda ett koordinerat utträde ur avtalet. Enligt organisationen Investigate Europe visar läckta dokument på stor frustration och oro bland EU:s medlemsländer.

Trots detta sker fortfarande påtryckningar på länder i Syd, inte minst i Afrika, för att de ska ansluta sig till ECT. Sydafrikas regering har emellertid avvisat inviterna då de bedömer att det inte är i allmänhetens intresse att underteckna fördraget. Mustaqeem de Gama, som haft ledande roller i Sydafrikas arbete med internationell handel och dess lagstiftning som reglerar villkoren för utländska investeringar, avråder i en intervju afrikanska länder från att underteckna då han inte ser att det skulle ge dem några som helst fördelar. Han påpekar också att avtalet inte tar någon hänsyn till olika länders förutsättningar och behov som ser väldigt olika ut beroende på bland annat graden av ekonomisk utveckling. De Gama framhåller att länder som försökt gå före i klimatarbetet blivit stämda under ECT och att det är en oacceptabel risk.

Sydafrika har tidigare, i spåren efter finanskraschen 2008, sagt upp bilaterala handelsavtal med ISDS och i stället utvecklat sin nationella lagstiftning vad gäller villkor för utländska investeringar. Enligt de Gama har detta inte lett till minskad attraktivitet för utländska investerare. Med ett stabilt nationellt lag- och rättssystem på plats samt en mer transparent investeringsprocess, minskar efterfrågan på internationell tvistlösning.

Afrikagrupperna arbetar tillsammans med partnerorganisationer i södra Afrika där klimatförändringarna redan slår hårt. Särskilt hårt drabbas de människor som lever i fattigdom och bär allra minst skuld för den globala uppvärmningen. Många lider dessutom dubbelt av fossilbränsleanvändningen; de drivs från sina hem och sin försörjning för att ge plats åt kolgruvor eller olje- och fossilgasutvinning. Ett aktuellt exempel är Cabo Delgado i nordöstra Moçambique. Där har exploateringen av en enorm gasfyndighet i havet redan innan gasen börjat utvinnas orsakat fördrivning av lokalbefolkningen och underblåst en svår väpnad konflikt som lett till en humanitär katastrof    i en region som redan präglas av social, ekonomisk och politisk exkludering och som redan drabbas skoningslöst av klimatförändringarna i form av bland annat ovanligt svåra cykloner. Ett svenskt utträde ur ECT vore en stark solidaritetshandling med de drabbade.

Mot bakgrund av IPCC:s och IEA:s rapporter som visar hur bråttom det är att minska användningen av fossilbränslen och orimligheten i att enorma mängder offentliga medel riskerar gå till skadestånd i stället för till välfärd och investeringar i hållbar infrastruktur har vi mycket svårt att se någon som helst anledning för Sverige eller något annat land att vara kvar som medlem. ECT är ett hinder för att uppnå målen i Parisavtalet och Agenda 2030. Klimatförändringarna slår särskilt hårt mot kvinnor och flickor, inte minst i södra Afrika. Fördraget är därför inte heller i linje med en feministisk utrikespolitik.

Afrikagrupperna uppmanar därför regeringen att se till att Sverige snarast lämnar avtalet och tillsammans med de EU-länder som öppnat för ett utträde ur fördraget driver på för att även EU ska lämna det. Ett enskilt EU-lands utträde behöver inte koordineras med andra EU-stater.

Italien lämnade ECT redan 2016. Ett svenskt utträde ur energistadgefördraget skulle inte bara vara en kraftfull klimatpolitisk handling som gynnar vårt land utan även en inspirerande signal till omvärlden att vi tar vårt åtagande i klimatfrågan på allvar, inte bara i ord utan i handling. På så vis kan Sverige inspirera andra länder att lämna ECT eller att inte låta sig värvas att skriva under detta klimat- och demokratiskadliga fördrag. Sydafrika har visat att det går att värna demokratin och allmänintresse utan att det går ut över handel och investeringsvilja. Andra länder, inte minst Sverige, bör följa detta goda exempel.

Mot bakgrund av detta undrar vi hur energiministern och klimat- och miljöministern ställer sig till Sveriges medlemskap i ECT.  Ser ni utifrån era respektive ansvarsområden några som helst fördelar med att vara kvar? I så fall vilka? Kommer ni att arbeta för att Sverige ska lämna ECT?

Med vänliga hälsningar,
Louise Lindfors
Generalsekreterare Afrikagrupperna