Sydafrika, listat som nummer ett globalt när det gäller inkomstskillnader, har under de 26 åren sen demokrati infördes, försökt, hur svagt det än kan verka, ta itu med det djupt förankrade arvet efter apartheidregimen. Idag är mer än en av fyra i landet arbetslös.

Enligt de senaste siffrorna från World Inequality Database går 65% av landets totala inkomst till 10 procent av befolkningen. De resterande 90% av sydafrikanska inkomsttagare får endast 35% av den totala inkomsten. Denna statistik borde fungera som en tydlig indikator på att ”one size fits all”-förhållningssättet med nedstängning för att förebygga spridning av coronaviruset, kan bli livsfarlig för befolkningens stora majoritet.

Sydafrikanska samhällen har mångfald och är komplexa, orienterade av olika regler, värderingar och övertygelser. Sydafrika är inte en välfärdsstat även om statsledda socialpolitiska program följs mot bakslagen av ojämlikhet, hög arbetslöshet och extrem fattigdom. Socialbidrag är en anmärkningsvärd framgång i försöken att överbrygga klyftan mellan de rikaste och de fattigaste i samhället, som lever långt under fattigdomsgränsen. Tyvärr erbjuder inte dessa bidrag, i en tid av kris, något spelrum för att mildra omständigheterna när de flesta överlever ur hand i mun.

Människors liv världen över förändras dramatiskt på grund av den pågående covid-19-krisen. Sydafrika är inget undantag. Pandemin slår inte enbart hårt mot hälsosystemet utan belyser även kopplingarna mellan olika samhällsfrågor. Mest uppenbart är att nedstängningen har resulterat i vidsträckt hunger. Många hushåll har blivit av med sina inkomstkällor och tillgången till näringsriktig mat har blivit begränsad. Andra sociala konsekvenser som jobbförluster, avbrott i folkhälsoprogram som vaccinering av barn, minskad tillgång av hälsotjänster till de som lever med kroniska sjukdomstillstånd.Samt även förlust av tillgång till utbildnings- och andra barnstödstjänster inklusive skolmatsprogram och ökat sexuellt våld intensifierar tillsammans på olika sätt fattigdomen i många samhällen.

Under normala förhållanden, innan nedstängningen, började miljoner sydafrikaner och migranter i landet sin dag utan vetskapen var deras nästa mål mat skulle komma från. De lämnar sina respektive boenden sökandes efter sätt att lyckas sätta mat på bordet och för att få det att gå ihop. Uthålligt ger de sig ut varje morgon med målet att utbyta sina färdigheter mot pengar. Låt oss titta på Elsies situation, en medelålders kvinna som hyr ett litet rum på en bakgård i en kåkstad utanför Pretoria. Elsie delar sitt rum med sin åttaåriga son, fjortonåriga dotter, sin 26-åriga arbetslösa lillasyster och systerns tvååriga dotter. Hennes hushåll är ett av fyra likadana på samma bakgård. Elsie får statligt barnbidrag på 440 rand (233 kr) för varje barn per månad. Bidraget är inte i närheten av att täcka hyran, dagliga förnödenheter eller livnära hushållet. Elsie lämnar hemmet innan gryningen och beger sig gåendes en sträcka på 8 km med hoppet att få utföra städtjänster till boenden i förorterna. Om turen är på hennes sida den dagen kommer hon bli upplockad av någon som behöver få sitt hus städat, sin tvätt tvättad och struken för ett pris på 200 rand (106 kr). I slutet av dagen går hon tillbaka hem. Under en mindre lyckosam dag, går hon samma distans men endast för att sitta och vänta på att bli anlitad. När hennes hopp om att tjäna något den dagen släcks går hon hem tomhänt. Elsie fortsätter dagligen att söka efter människor som behöver hennes tjänster eftersom att ge upp inte är något alternativ. Hon arbetar även för att kunna skicka lite pengar till sin mamma på landsbygden i Östra Kapprovinsen.

Ett annat livsöde är hantverkaren John som lämnat Malawi och kommit till Sydafrika sökandes efter bättre utsikter för hans fru, tre barn och familj. Hans levnadsförhållanden och ansvar liknar Elsies; om de inte lämnar hemmet på jakt efter arbete kommer de inte ha mat att äta. Som en skicklig hantverkare hoppas John tjäna så pass mycket pengar att han ska kunna livnära sin egen familj men också kunna skicka pengar till sina föräldrar och syskon i Malawi. Dessa livssituationer ger en bild av de desperata verkligheter människor som är beroende av den informella sektorn i Sydafrika lever i. Elsie, John och miljontals andra människor står olyckligtvis inför samma hårda förhållanden som de måste ta sig igenom, utan skyddsnät att falla tillbaka på. Som beskrivet ovan är arbetsvillkoren i den informella sektorn ofta svåra och det saknas skydd mot kriser, samtidigt som ersättningen ofta är väldigt liten. Trots detta är denna typ av verksamhet särskilt viktig för många hushålls överlevnad.

Det har gått åtta veckor sedan nedstängningen. Under den nuvarande och ”lättare” nivån av nedstängningen är de flesta inom den informella sektorn fortfarande förbjudna att vara verksamma. Parallellt har den formella näringen tillåtits öppna under förevändningen att de håller social distansering, sanerar och använder obligatoriska ansiktsmasker.

Medborgarna får nu under tre timmar dagligen, mellan 6.00 och 9.00, gå ut och motionera.  Mellan 9.00 och 20.00 får endast de som ska handla livsmedel och de som är på väg till eller från jobbet gå ut. Mellan 20.00 och 5.00 är det utegångsförbud. Att detta följs försäkras av den tillsatta styrkan på 80 000 militärer samt av polisen.

Den redan instabila ekonomin försämras av covid-19 och det har gjort ojämlikhetsgränserna tydligare för alla att se. Nedstängningen har även medfört stängning av skolor vilket påverkar elever, studenter, lärare och familjer och det kommer få långtgående ekonomiska och sociala effekter och drabba de som redan missgynnas allra värst. Föräldrar och eller familjemedlemmar måste medvetet stötta sina barn i att göra några timmars skolarbete varje dag. Detta lägger ytterligare en stressande och tung börda på utsatta hushåll. Skillnaden i tillgång till digitala enheter och anslutning mellan rika och fattiga är enorm. Över- och medelklasshushåll är troligtvis bättre utrustade att upprätthålla lärandet genom online-verktyg, men distansundervisningen kräver ändå stor ansträngning och är utmanande för många lärare och föräldrar. I fattigare hushåll har många barn varken ett skrivbord, böcker, anslutning till internet, dator eller föräldrar som kan fullfölja hemundervisning.

Krisen har riktat strålkastaren på hur sårbart ett ojämlikt samhälle är. Nedstängningsåtgärden för att stoppa smittspridningen blir under dessa förhållanden ett problem med livshotande konsekvenser. Vi måste ta i tu med ojämlikheten för att uppnå ett hälsosamt samhälle som kan klara kriser utan att någon offras på grund av sin klasstillhörighet.