Inge Gerremo skriver ett svar på vår debattartikel i SvD (2019-09-04) och menar att framtidens afrikanska jordbruk inte enbart kan byggas på dagens småjordbruk utan att produktiviteten behöver ökas. Vi håller inte med.  

Inge skriver att ”Tänk om vi kunde enas om att det småskaliga jordbruket i Afrika med nödvändighet behöver utvecklas men att de kunskaper de stora fröjättarna besitter också behövs.” Den form av neokolonialism som stora multinationella företag bedriver hindrar utvecklingen av ett småskaligt och produktivt jordbruk. Det försätter bönder i skuld och hämmar det småskaliga jordbruket, ett jordbruk som kan mätta sin befolkning – om det ges plats och möjlighet.

Fröjättarna – företag som Bayer-Monsanto och Syngenta har använt sig av ökad produktion som ett argument för att driva den gröna revolutionen i flertalet av de afrikanska länderna, där en ökad produktion sägs behöva GMO:s och hybridfröer för att driva upp produktionen. Den gröna revolutionens ideologi är grunden till många beslutsfattares höga tro på det industriella jordbruket som lösningen för att utrota hunger. Satsningar på en grön revolution i Afrika började med Alliance for a Green Revolution in Africa (AGRA), på initiativ av Bill & Melinda Gates Foundation.  I AGRA-planen för Moçambique är ett av målen att öka böndernas användande av patenterade hybridfröer, konstgödsel och andra insatsvaror från fyra procent 2017 till 41 procent 2021. Ett annat mål är att användandet av konstgödsel ska öka från 5 kilo per hektar till 25 kilo per hektar år 2021. Mål som inte minskar antalet hungriga, de har faktiskt ökat.

Vidare skriver Inge att ”Inom cirka 70 år beräknas Afrikas befolkning öka från 1 till 4 miljarder. De flesta afrikaner kommer att bo i städer eller andra tätorter. Att förse alla dessa människor med mat blir och är redan idag en enorm utmaning.” Som det ser ut idag är det inte det småskaliga jordbruket som är orsak till att människor går hungriga. Det småskaliga jordbruket står idag för 70 procent av den globala matproduktionen och förser majoriteten av jordens befolkning med föda. Det småskaliga jordbruket, som alltså föder 4,5 – 5,5 miljarder människor använder dock bara 25 procent av jordbruksmarken. Därmed krävs det inte produktivitetshöjande insatser drivna av väst, utan en investering i de småskaliga bönder som föder sig själva och sin omgivning. Till detta är viktigt att lyfta att 60-80 procent av världens bönder är kvinnor och på kontinenten Afrika producerar de kvinnliga bönderna 90 procent av maten och bidrar till ungefär hälften av den globala livsmedelsförsörjningen. Trots detta är det sällan kvinnan som har brukanderätten, äger marken de brukar eller har kontroll över tillgångarna som genereras från jordbruket.

Cecilia från vår partnerorganisation RWA förklarar det som såhär: “Hunger är närvarande i Afrika, men inte för att vi inte kan producera, utan för att det inte finns en rättvis fördelning av välfärd och tillgångar”. Och är det produktiviteten som ska diskuteras behöver vi som Cecilia säger även diskutera tillgänglighet, fördelning och konsumtion som alla tre behöver vara hållbara så att de gagnar bönder och lokala samhällen.

Vidare skriver Inge att ”Böndernas egna organisationer är fortfarande svaga och har svårt att få gehör hos sina regeringar”. Just därför driver vi Fröaktionen tillsammans med våra partnerorganisationer UNAC och Rural Women´s Assembly (RWA), som arbetar aktivt och gör skillnad på gräsrotsnivå. UNAC, är en nationell bondeorganisation i Mocambique med över 200 000 medlemmar spridda över landet som bidrar till små och stora skillnader för småskaliga bönder.  Genom att styra om allt svenskt jordbruksbistånd till att stötta småskaliga hållbara jordbruk stöttar vi även dessa organisationer som Inge hävdar är svaga.

Vi anser att de småskaliga bönderna ska ha rätt att välja vilket system som passar dem bäst, vi tror och vet att matsuveränitet är framtiden. Vi är överens om att jordbruksforskningen behöver stöd, men då till lokalt förankrade forskningsinstitut som exempelvis ACBIO, från vilka vi hämtar mycket av vår information och statistik. Svenskt bistånd skulle verkligen kunna bidra till en hållbar matproduktion om alla aspekterna för  matsuveränitet följs – det vill säga människor rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat som produceras genom hållbara metoder, samt deras rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem.

Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna