Efter ett långt och innehållsrikt liv har Zimbabwes före detta president Robert Mugabe till slut somnat in, 95 år gammal. Han kommer att gå till historien som framgångsrik ledare för befrielserörelsen ZANU som, tillsammans med ZAPU under ledning av Joshua Nkomo, förde Rhodesia till det nationellt självständiga Zimbabwe i april 1980. Befrielsekampen mot den vita minoritetsregimen, ledd av Ian Smith, var hård och skördade många offer under lång tid. Robert Mugabe betalade själv ett högt pris genom en nästan 10 år lång fängelsevistelse. Men han kommer även att gå till historien som den kompromisslösa och hårdföra ledare som genom våldsbesudlade jordreformer i början av 2000-talet såg till att all värdefull jordbruksmark återfördes till den svarta befolkningsmajoriteten.

Robert Gabriel Mugabe föddes 1924 i byn Kutama. En rad allvarliga omständigheter gör att Robert Mugabe aldrig kommer att kunna uppnå den ikonstatus som en hel värld har velat tillerkänna Nelson Mandela. Hans förhållande till Sydafrika, ANC och Mandela var komplext. Historiskt hade Zimbabwe invaderats söderifrån vid flera tillfällen: dels under 1800-talet av ndebelessom rotade sig i huvudsakligen Matabeleland och dels av de vita med Cecil Rhodes i spetsen som runt sekelskiftet kring år 1900 med hjälp av ndebeles lade beslag på det som sedan kom att bli Sydrhodesia. Mugabes misstänksamhet mot ANC hade också att göra med det faktum att rörelsen huvudsakligen stödde och samarbetade med ZAPU snarare än med Mugabes ZANU.

Mugabe var länge en respekterad och omhuldad ledare i västvärlden, inklusive i Sverige. Han besökte Sverige många gånger, ibland tillsammans med första hustrun Sally, som var älskad både i Sverige och i Zimbabwe och som gick bort 1992. Men hans status förändrades med tiden i takt med tilltagande ekonomisk vanskötsel, social nedrustning, våldsutövning och förtryck. Den positiva bilden förbyttes till sin motsats.

Mugabes två ansikten

Mugabes första år vid makten, då som premiärminister, efter de första valen och självständigheten 1980 präglades av samarbetsvilja, nationell försoning, framgångsrika investeringsprogram och sociala reformer. Det skulle dock inte dröja länge innan allvarliga problem tillstötte i den södra delen av landet. Under det som har kommit att benämnas Gukurahundi iscensattes runt mitten av 1980-talet metodiska förföljelser av ndebeles i regi av en av Mugabes Nordkorea-tränade brigader. Man räknar med att ca 30 000 personer dödades eller försvann under perioden 1983-87.  ZAPU och Joshua Nkomo tvingades in i en påtvingad koalition med ZANU, ZANU-PF som bildades 1987. Utredningar om vad som hände under Gukurahundi har gjorts av bland annat Catholic Commission for Justice and Peace och Legal Resources Foundation, men något nationellt ansvarstagande har aldrig kommit till stånd. Ett indirekt medgivande kom dock från Mugabe, när han vid ett tillfälle talade om denna händelse som ”a moment of madness”i samband med Joshua Nkomos begravning 1999.

Den negativa vändpunkten när det gäller Zimbabwes politiska och ekonomiska utveckling kom i slutet av 1990-talet. Efter hot från missnöjda krigsveteraner gick Mugabe med på att betydande ekonomiska ersättningar skulle utbetalas, något som underminerade landets ekonomi. Några år senare, i början av 2000-talet, iscensattes omfattande landreformer, som innebar att farmer ägda av vita zimbabwier övertogs med våld och utan ersättning. Gällande nationella och internationella rättsprinciper lades åt sidan. Idag finns praktiskt taget inga vita jordägare kvar i landet och hundratusentals jordbruksarbetare, ofta malawier, zambier och moçambikier, förlorade sina jobb. Denna laglösa process ledde till att västvärlden, inklusive EU och USA, införde sanktioner mot Zimbabwe i form av bland annat besöksförbud och frysning av ekonomiska tillgångar. Först under senare år har dessa sanktioner mjukats upp och begränsats. Reaktionerna betingades inte så mycket av jordreformerna som sådana, tvärtom har det rått enighet om att sådana reformer har varit mycket angelägna, utan mer av metoderna och tillvägagångssättet med omfattande våldsutövning och åsidosättande av grundläggande rättsprinciper.

Även de politiska processerna spårade ur efter millennieskiftet. Praktiskt taget alla val sedan dess har präglats av omfattande valfusk och oegentligheter samt av våld och förtryck riktat mot den politiska oppositionen, främst MDC, samt MR-aktivister. Detta var särskilt iögonenfallande före, under och efter valen 2008 som resulterade i ett stort antal mord och försvinnanden, tusentals tortyroffer och tiotusentals personer som fördrevs från sina hem och bostäder. Robert Mugabe har alltid försvarat våldet och till och med skrutit med att han förutom sina akademiska meriter även har en ”degree in violence”.

Efter 37 år vid makten avsattes Mugabe

Under sina sista år blev det tydligt att åldern började ta ut sin rätt, och ifrågasättanden av Mugabes hälsa och mentala förmåga blev allt vanligare. Det hände att han slumrade till mitt i ett tal eller möte och allt fler började fråga sig vem det var som faktiskt styrde landet, Robert Mugabe, hans fru Grace, eller vicepresidenten Emmerson Mnangagwa. Detta var också en starkt bidragande orsak till att Mugabe tillslut avsattes i en militärkupp i slutet av november 2017.

Kuppmakarna utsedde snabbt Mugabes förre vicepresident Mnangagwa, som Mugabe hade avsatt tidigare under året, till interimspresident och utlovade nya val till både parlamentet och presidentposten i slutet av juli 2018. Detta mötte starkt folkligt stöd och sågs av många i landet som ett steg mot ett verkligt demokratiskt och fritt Zimbabwe. Mugabe, som så länge setts som en hjälte och en symbol för självständigheten, var nu någon vars försvinnande från makten folket firade och dansade på gatorna för.

När valet kom 30 juli var förhoppningarna stora. 23 kandidater ställde upp i presidentvalet, Mugabe själv uppmanade folket att rösta på oppositionsledaren Nelson Chiwanga. Men det var den sittande presidenten Mnangagwa som gick vinnande ur valet med 50,8% av rösterna. Hans parti ZANU-PF, Mugabes gamla parti, fick mer än två tredjedelar av rösterna i valet till parlamentet. Huruvida valet gick rätt till eller inte är svårt att avgöra, oppositionen menade att valfusk hade förekommit men både valkommissionen och tillresta valobservatörer menade att inget uppenbart valfusk hade upptäckts, och en domstol fann alldeles för svaga bevis för att motivera ett nyval. Under protester mot valresultatet sköts sex personer till döds av militären.

Zimbabwe efter Mugabe

Trots löften om stora reformer från den nye presidenten så fortsätter Zimbabwes ekonomiska kräftgång. President Mnangagwa har meddelat att han vill öppna upp landet för en internationell ekonomi, “Zimbabwe is open for business”, och att han planerar att modernisera infrastrukturen. Han har även deklarerat att han har nolltolerans mot korruption och att han gör allt i sin makt för att hantera landets skulder. Men arbetslösheten är fortsatt skyhög, lönerna är låga, och priserna på allt från mat till transporter fortsätter att stiga dramatiskt.

Från att ha varit södra Afrikas kornbod som exporterade majs till grannländerna och med väl utvecklade sociala sektorer, Zimbabwe har till exempel länge haft den bäst utbildade befolkningen i Afrika söder om Sahara, är Zimbabwe vid Mugabes död ett bottenkört land, politiskt och ekonomiskt. Uppemot en tredjedel av befolkningen har lämnat landet för att arbeta utomlands, flertalet finns för närvarande i Sydafrika. Zimbabwe har under många år varit ett problem för AU och SADC, som tvingats ingripa för att försöka skapa normalitet.

Trots att Mugabe kört Zimbabwe i botten anses han av många zimbabwier som den som kunde sätta stopp för den brittiska kolonialismen och ta tillbaka jorden som dessa stal från ursprungsbefolkningen. Men Mugabe lyckades inte följa Tanzanias förste president Julius Nyereres berömda råd vid självständigheten 1980: ”You inherit a jewel in Africa. Take good care of it!”