I det här segmentet av bloggserien utgår vi ifrån fyra intervjuer med Bruk, Joseph, Sarah och Christian, som alla egentligen heter något annat. De delar upplevelser av att leva som afrikanska migranter i Sydafrika. Vi berör ämnen som migrationsprocesser, arbetsmöjligheter och utanförskap.

“När du är här, måste du vara som en sten. En sten har två egenskaper: Den är hård och utan framtid” – Bruk
Vi möter den eritreanska migranten Bruk när han arbetar i kassan vid en restaurang belägen i Johannesburg. Under vår tid i landet blev Bruk en nyckelperson för vår förståelse över hur det kan vara att leva som flykting i Sydafrika idag.

I restaurangen serveras traditionella sydafrikanska och eritreanska rätter. House-
musik flätas samman med skratt. Runt omkring oss myllrar det av olika sällskap som slagit sig ner. De färgglada väggarna kompletterar den livliga stämningen. Vi sätter oss mer avskilt och ett allvar fyller plötsligt rummet.

– Att vara flykting i Sydafrika är svårt men bättre än att vara i Eritrea, det vill jag vara tydlig med. Här äger du dig själv. Om jag vill jobba 24 timmar i sträck, så kan jag det. Det finns möjlighet till ett bättre liv, även om livet är otryggt, börjar Bruk.

Bruk kom till Sydafrika för för tre år sedan efter att ha flytt från militärdiktaturen Eritrea. Han tog sig igenom Etiopien, Kenya, Tanzania och Zambia.

– Trots otryggheten och kriminaliteten i Sydafrika finns det en framtid här jämfört med hur det är i hemlandet, menar han.

Bruk förklarar att han upplever Eritrea som säkert men förklarar att det diktatoriska styret gör det svårt att leva fritt.

– Det är ID-kontroller jämt och för att få ett jobb krävs ofta dokumentation från arbetsgivaren eftersom att allt går via staten. Att röra sig fritt är därmed svårt eftersom att det inte finns kontrollstationer, det kommer mer som en överraskning.

Bruk förklarar vidare om kontrollerna, han berättar om hur telefonnätet stängs ner och att militären alltid är beväpnade och förberedda. Misstanke kring innehavandet av förfalskade dokument kan leda till häktning och då är det bara arbetsgivaren som kan få en frisläppt. Bruk fortsätter med att förklara att den enda chansen till frisläppning, ifall dokumenten inte accepteras, är ett brev från arbetsgivaren.

Eritrea är en av Afrikas hårdast kontrollerade militärdiktaturer, landet är isolerat och har gjort sig känt för fängsling av journalister och andra regimkritiska. Sawa, den obligatoriska militära träningen som sträcker sig över obestämd tid, är den största anledningen till att människor flyr landet. Många olika rutter tas, den mest bekanta genom Sudan, Libyen och över Medelhavet med Europa i sikte.

– Ifall myndigheterna i Eritrea får reda på att man inte genomfört lumpen, skickas man till Sawa för militärtjänstgöring. Därefter skickas man vidare till armèn där det är oklart hur länge man får stanna.

Bruk tar en djup suck och fortsätter att berätta.

– Du får lära dig att du inte har en framtid, de säger det till dig rakt ut “När du är här, måste du vara som en sten. En sten har två egenskaper: Den är hård och utan framtid”.

Den Sydafrikanska migrationsprocessen beskriver Bruk som svår. När han först kom till Sydafrika ansökte han om asyl men fick avslag. Home Affairs, myndigheten för migrations handläggning, hänvisade honom därefter till att göra en överklagan. För närvarande lever Bruk i Sydafrika som flykting och behöver därmed förnya sina handlingar var sjätte månad vid kontoret i Pretoria.

– Det är en lång process som kan ta flera timmar och ibland lyckas du inte ens komma fram. Du tvingas betala dyrt för transporten fram och tillbaka, för att sedan betala hundratals eller tusentals rand för alla mutor till olika myndighetspersoner.

Förnyelse av pappershandlingar ska enligt lag vara kostnadsfritt i Sydafrika. Han berättar att han ångrat att han kommit till Sydafrika när han kommit i kontakt med Home Affairs. Bruks plan var inte att hamna i Sydafrika. För två år sedan bestämde han sig däremot att åka, eftersom att hans bror sedan tidigare bott i landet.

– Min bror kom till Sydafrika år 2009 och på den tiden var det möjligt att få en en form av handling som du enbart behöver förnya var fjärde år. All väntan och alla restriktioner, kräver att du som flyktigt har tålamod.

Han menar att det inte finns något lagligt i att kunna vistas i ett land när man inte har rätt till körkort, bankkonto eller andra nödvändigheter för att kunna leva ett värdigt liv.

– De ber dig inte lämna landet men gör allt för att du ska göra det.

Vi övergår till Bruks tankar kring framtiden och han berättar att det är svårt om man inte har människor som kan vara till ekonomiskt stöd.

– Om du vill ha köpa en lägenhet så är det inte möjligt eftersom att du inte har ett bankkonto. Detta gör att du inte anses vara trovärdig. Du måste känna människor eller ha ett pass så att du inte behöver söka asyl.

I dag skyddas inte migranter av rättssystemet i landet, vilket har lett till att förövare av de xenofobiska attackerna inte har kunnat ställas till svars. Detta sätter flyktingar och asylsökande i en utsatt situation.

– Problemet är att du inte till hundra procent kan vara en del av samhället, du vet att xenofobin alltid finns runt hörnet. För mig känns det inte tryggt att ha en familj, öppna en butik eller äga ett hus. Du kan komma att bli misshandlad och fråntagen allt.

”Vår organisation ansågs vara rebelliska, därför mördades ordföranden och nästan alla som arbetade där” – Christian
Vi möter Christian vid sin arbetsplats i Johannesburg, där han arbetar vid en ideell organisation. Christian är bosatt i Sydafrika sedan 18 år tillbaka och har utbildningsbakgrund inom IT, socialt arbete och masterexamen från i Forced Migration.

– Ni ser att jag arbetar som sekreterare, trots att jag är överkvalificerad för yrket, säger Christian.

Han kom till Sydafrika när han flydde från inbördeskriget i Demokratiska republiken Kongo. Christian hade precis utexaminerats och fått ett jobb vid en organisation som sekreterare när han fick reda på att staten inte godtog organisationens arbete. Organisationen arbetade för att främja solidaritet och sammanhållning bland olika samhällsgrupper.

– Det fanns rwandier i landet som inte accepterades som kongoleser. Vi arbetade särskilt mot diskriminering av folket. Vår organisation ansågs vara rebelliska, därför mördades ordföranden och nästan alla som arbetade där. Jag lyckades komma undan för att jag var ny på organisationen, berättar Christian.

Christian förklarar att han inte visste var han skulle ta vägen, utan att han bara ville ta sig till ett tryggt ställe. Närliggande länder som Rwanda eller Burundi var lika otryggt som hemmaplan och därför sökte Christian sig längre bort.

Under sin tid i Sydafrika berättar Christian att han haft det tufft med att hitta arbete. Hans flyktingstatus gör att han inte får jobb, trots att han är kvalificerad.

– Bara i år missade jag tre jobbtillfällen. Förklaringen till att jag inte fick en av tjänsten var för att de krävde ett sydafrikanskt körkort, trots att jag har ett giltigt kongolesiskt körkort och äger bil.

Christian förklarar att han inte blivit attackerad av gemene sydafrikan men upplevt en institutionell xenofobi.
– Det finns ingen som lyssnar när man berättar om sina upplevelser. De våldsamma är landets makthavare. När det under 2015 skedde en uppsjö av xenofobiska attacker, utlöstes detta bland annat av ett uttalande från Zulukungen. Det är när kungen talar som folket lyssnar vilket gör att många känner att de kan behandla flyktingar hur de vill.

Han förklarar även att polisen inte har medlidande och bemöter migranter orättvist.

– Ibland kommer polisen inte ens. Jag har arbetat med flyktingar sedan år 2005 och fått in klagomål på att polisen inte utför de tjänster som förväntas av dem. Jag har talat med polisen själv för att diskutera detta men har fått vaga svar, säger han.

Christian anser att problemet med xenofobi i Sydafrika börjar på institutionell nivå. Det har lett till att hans syn på att få ett sydafrikanskt medborgarskap även har kommit att förändras över åren.

– Efter mina erfarenheter har jag tappat hoppet. Jag vill inte längre vara sydafrikansk medborgare. Jag trodde att ett medborgarskap skulle göra mig en av dem, sedan insåg jag att det aldrig kommer att vara fallet.

När vi frågar om Christian kan se situationen förändras inom en snar framtid så ger han oss en osäker blick. Han tycker att situationen förvärras.

– Processerna blir värre än tidigare. Det fanns flera “Refugee Reception Centers” överallt, numera bryr sig inte staten lika mycket längre. Migranter måste åka till Pretoria från Johannesburg och ifall man har en barnfamilj måste man betala 100 rand per barn, vilket är mycket i förhållande till den sydafrikanska minimilönen på 3,500 rand per månad, förutsatt att du har ett jobb. Om du dessutom är asylsökande och har jobb är risken stor att du tjänar under minimilön.

Han berättar att han har ett jobb, till skillnad från många andra, men att lönen han har inte räcker. För de ensamstående och arbetslösa är situationen värre. Eftersom att alla flyktingmottagningar lagts ner måste människor ta sig från Johannesburg till Pretoria.

”När man söker jobb får man oftast ett “tyvärr” när de ser att du har flyktingstatus” – Joseph
Vi möter Joseph och som bosatte sig i Sydafrika efter att ha flytt från Burundi för sju år sedan. Han är bland de som måste förnya sina flyktinghandlingar i Pretoria var sjätte månad. Det är de dokumenten som ger honom rätt till arbete och studier, däremot gör det inte lättare för honom att få ett arbete.

– När man söker jobb får man oftast ett “tyvärr” när de ser att du har flyktingstatus. Bara att öppna ett bankkonto kräver förhandlingar och landar även det oftast i ett nej, säger han.

Joseph har även personliga erfarenheter av xenofobi. 2013 var han med om en bilolycka och blev avskedad för att han inte kunde arbeta. Chefen vägrade dessutom att betala ut hans lön och när Joseph vände sig till IJS (Institute for Justice and Reconciliation), menade de att de inte kunde hjälpa honom då han var invandrare. Detta resulterade i att han levde som hemlös under två års tid och Joseph förklarar att det var under den period som han fick uppleva xenofobi som mest.

– Trots att jag bodde på gatan försökte jag att se fräsch ut med det lilla jag hade. Mina vänner varnade mig om att det fanns en risk att jag skulle bli överfallen för att jag såg ut att ha pengars, så jag bytte namn. När olika gäng frågade om mitt namn, lät de mig vara för att det var sydafrikanskt, berättar han.

Vidare in på intervjun förklarar Joseph att grundproblemet är politikerna och att folket enbart utnyttjar situationen.

– Om det bara handlade om hat, hade de redan gjort slut på oss. Det finns många välutbildade sydafrikaner på gatorna, berättar han.

När vi frågar honom ifall han tror att situationen i Sydafrika kommer att förändras blir det tyst. Joseph förklarar istället hur han, tillsammans med andra, kämpar för att kunna leva i landet.

– Vi migranter kommer inte till Sydafrika för att roa oss, utan för att vi vill kunna leva normala liv, vilket vi har haft möjlighet till i våra hemländer. Därför ser vi till att kämpa för vår överlevnad här. Sydafrikanska staten ser drivet hos oss migranter, och gör därför allt för att försvåra vår situation genom att sätta byråkratiska hinder för oss. De gör det aktivt för att vi inte ska bli en del av det sydafrikanska samhället.

Joseph nämner även att han förstår varför situationen är som den är. Fattiga sydafrikaner utnyttjar migranternas utsatthet för sin egen överlevnad. Det kan t.ex. vara genom rån av migrant-ägda butiker då polisen sällan tar dessa fall. Enligt honom måste lagarna förändras för att få människor ur utsatthet och få dem att sluta råna butiker eller begå xenofobiska attacker.

– Kan du föreställa dig att folk lever här i 20 år med flyktingstatus? Min familj bor i Burundi, det är väldigt svårt att få hit dem. Väl i Sydafrika måste du betala stora summor mutor. Det är så det fungerar. Sydafrika ber dig inte att lämna landet men samtidigt gör de det svårt att stanna här.

”Jag ser hur våra bröder mördas, bara för en månad sedan tände de eld på en butik och en med en omkom. Vi går ofta på begravningar” – Sarah
Sarah lämnade Somalia och kom till Johannesburg år 1997. Hon har bott Mayfair, en förort i Johannesburg men flyttat runt i området. Hon vågar inte gå till andra områden eftersom att hon är invandrare och är rädd för att bli påhoppad.

– Jag ser hur våra bröder mördas, bara för en månad sedan tände de eld på en butik och en med en omkom. Vi går ofta på begravningar.

Hon berättar att somalier och etiopier inte kan få jobb eftersom att de inte kan språket. Därför öppnar många istället butiker i townships.

– Nu är jag sydafrikansk medborgare. Jag fick sydafrikanskt medborgarskap i september. Det är en lång process och Home affairs, den myndighet som hanterar migranter, som brukade finnas i innerstaden flyttade för några år sedan till Pretoria. Det är en lång process, och du behöver köa. Själv behöver jag inte längre gå dit.

När vi frågar Sarah varför hon tror de xenofobiska attackerna sker svarar hon med att hon inte vet. Det enda Sarah vet är att de utsatta är somalier, pakistanier, etiopier och andra utlänningar. De som kommer till landet för att försörja sig själva.

Vi pratar om xenofobi och Sarah förklarar att hon vet om det men att hon själv inte fått uppleva det på samma sätt.

– Eftersom att jag bor i stan ser jag inte xenofobin på samma sätt, men personer med butiker i townships säger att de är rädda. De vet inte vad som kan hända dem, säger hon.

Hon förklarar även att sydafrikaner inte vill ha invandrare i landet.

– När jag åker taxi, får jag höra “du måste åka hem till Somalia” och då håller jag bara tyst för att inte bli attackerad, berättar hon.

Sarah ser ingen framtid för sig själv i landet. Hon har en familj och trots att hon är medborgare blir hon fortfarande attackerad och hör människor ofta tala dåligt om henne.

– Somalia är mitt hem, inte Sydafrika. Vi vill återvända men det är för osäkert där.

Text: Sofie Bariamikael och Aysha Badume