Nyhet 2014-01-05
Vem har rätt till att titta på hockey?
Tydligen så finns det världsmästerskap i hockey på rullskridskor – ett spektakel som Angola stod värd för 2013. Under åtta septemberdagar förra året jagade sexton rullande nationer efter en liten boll. Aktiviteten kostade den angolanska sparkassan motsvarande ca 715 miljoner svenska kronor. Samtidigt härjar en återkommande torka i södra Angola. Drygt 1,6 miljoner, eller ca en tiondel av Angolas befolkning, är drabbade av ett sent och otillräcklig myndighetsrespons. Hjälpen verkar rulla förbi än en gång.
Enligt The Guardian är det ett medvetet val från regeringens sida att tala lågt om torkan. En ökat internationell fokus på krisen skulle underminera Angolas image som framgångsland – landet som trots nästan tre decennier av inbördeskrig på bara 11 år lyckats skapa en imponerande tillväxt. Landet som är det tredje rikaste söder om Sahara samt kontinentens näst största oljeexportör. Landet som enligt African Business oktoberupplaga 2013, öppnade en porschebutik i Luanda och som ska öppna en pradabutik inom kort (Louis Vuitton är redan här).
Till skillnad från grannlandet Namibia som redan den 17:e maj förra året förklarade ”katastroftillstånd” och vädjade om humanitärt bistånd så valde Angola att göra torkan till en intern angelägenhet. Myndigheterna hanterade situationen genom att tillsätta en nationell kriskommission i maj 2013. Då hade krissituationen redan fortlöpt i ett och halvt år. Kommission leds av presidenten själv och består av ministrar och konsulter.
En ogenomtänkt insats?
Enligt The Guardian ska källor från regeringen ha meddelat FN att man uppskattningsvis ser behovet av motsvarande 975 miljoner till 2,3 miljarder kronor för att bemöta torkans effekter. Jornal de Angola – statens egen nyhetsförmedling – rapporterade i slutet av november att regeringen avsatt det större beloppet och implementerat åtgärder för ungefär 700 miljoner kronor (eller dryga 30 procent av den påstådda budgeten). Om man bortser från allt boskap som är i behov av resurser och om man förutsätter en perfekt fördelning till de som är drabbade så innebär totalbudgeten ungefär 1 500 kronor per person. Detta belopp ska alltså på kort sikt inte bara kompensera varje drabbad person för ett och ett halvt år av uteblivna åtgärder, det ska även täcka investeringar för att förebygga torkans fortsatta effekter.
Om detta inte var illa nog så verkar uppgifterna om beloppens storlek gå isär. I en intervju med IRIN News från augusti uppgav en konsult, delaktig i kommissionen, att regeringen avsatt ca 70 miljoner kronor för att bemöta torkan – en betydande skillnad från de 2,3 miljarder som Jornal de Angola rapporterar. Vad som däremot är ett faktum är att man under 2012 och 2013 la motsvarande 715 miljoner kronor på att bygga och marknadsföra fyra nya arenor för rullskridskohockey.
För The Independent berättar Jacinto Pio Wakussanga att ”Regeringen har i viss utsträckning bidragit med matförsändelser men distributionen har skett slumpvis.” Fader Pio som han också kallas, är en katolsk präst verksam i den drabbade provinsen Huíla. Han är även direktör för den angolanska NGOn Association for Building Communities (ACC) och berättar att han inte sedan 1979 sett en sådan allvarlig torka som dagens. Han är oroad över regeringens respons. ”Det finns ingen genomtänkt strategi för de drabbade familjer. Maten är inte tillräckligt. Det har inte gjorts en behovsanalys över vilka som behöver mat, vilka som är mest sårbara eller vilken typ av livsmedel som de mest utsatta behöver”.
Bland de mest utsatta är naturligtvis barn. Ungefär tre miljoner barn under fem år är i riskzonen att drabbas av den långsamma nödresponsen på torkan, enligt FN:s barnfond UNICEF. ”Vad gäller vatten i de berörda provinserna så har tillgången begränsats till sinande vattenhål, där vattnet egentligen är otjänligt”, berättar UNICEF:s Enrique Paz för The Guardian. Drygt 3000 fall av kolera och mer än 130 relaterade dödsfall har redan rapporterats. Provinsen Cunene är särskilt drabbad. Lokala myndigheter menar att upp emot 430 brunnar har slutat fungera. En rapporterad effekt av detta enligt UNICEF är att pojkar i åldrarna nio till 18 har börjat färdas 15-30 km för att gräva efter nytt vatten. En annan effekt i samma provins är att var fjärde person rapporteras vara undernärd.
Ett försök att engagera Sida
ACT Alliance är ett av de få nätverk av internationella frivilligorganisationer som har begärt katastrofstöd för att bemöta torkans effekter i Angola. En begäran som i november endast hade mött ca 40 procent av sitt mål. Den 16:e augusti 2013 släppte Afrikagrupperna ett pressmeddelande. Anledning var att våra partnerorganisationer Legal Assistance Centre (LAC) i Namibia och Action for Rural Development and Environment i Angola (ADRA) riktade ett brev till Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka. ADRA ingår som en verkställare av ACT Alliance nödrespons som fortfarande saknar den finansiering som efterfrågats. ”Vi hoppas att Sida kommer att följa exemplet och bemöta katastrofen. Vi kommer att bidra med information eller assistans om så önskas.” var budskapet till Sida. Till dagens datum har Sida inte lämnat ett svar.
”Sverige spenderar 3,4 miljarder på sångtävling…
… medan en miljon svenska liv är i fara efter helgens storm”. Tänk om du såg den rubriken på tablåerna i Sverige. För att sätta Angolas satsning på VM i rullskridskohockey i perspektiv ska vi göra en jämförelse. Om Sverige, likt Angola, skulle avsätta motsvarande andel av sin bruttonationalprodukt (BNP) till ett nöjesevent, låt säga eurovisionsschlagerfestivalen (som vi 2013 stod värd för), så hade satsningen med angolanska mått motsvarat 3,4 miljarder skattekronor. SVT hade varit överlycklig. Med tanke på att vi i verkligheten spenderade ca 125 miljoner kronor så motsvarar 3,4 miljarder ca trettio sångevenemang av samma storlek.
Det är inte orealistiskt att tänka sig att den svenska allmänheten hade ställt sig undrande till att lägga nära 3,4 miljarder kronor på en sångtävling när vi i Sverige förra året hade en arbetslöshet på drygt sju och en halv procent. Enligt Världsbanken ligger arbetslöshetsnivå på 26 procent i Angola.
Eller ännu bättre – tänk dig att en tiondel av Sveriges befolkning faktiskt drabbades av en naturkatastrof (som dessutom hade kunnat förebyggas), så pass förödande att en miljon svenska liv låg i regeringens händer. Hur hade du reagerat på att 3,4 miljarder skattekronor spenderades på en och samma eurovisions-schlagerfestival? Hur bekväma borde de deltagande länderna känt sig i att späda på svenskarnas lidande? Hur pass politiskt accepterat hade ett deltagande varit? Eller överhuvudtaget tillåtelsen att hålla i eventet?
Sänka volymen eller rädda ett liv
Frågorna ovan är relevanta för dagens situation. I fallet Angola så såg 16 nationer (Spanien, Argentina, Portugal, Chile, Italien, Brasilien, Moçambique, Frankrike, Angola, Schweiz, Tyskland, Sydafrika, Colombia, USA, Österrike och Uruguay) ingen anledning att ifrågasätta hockeytävlingens moraliska grund. Inte heller verkade Fédération Internationale de Roller Sports (FIRS) ha anledning att ställa sig kritisk till Angola som värdland för världscupen.
Trots ett fåtal försök att bemöta torkans effekter har vi inte heller kunnat se en större mobilisering från det angolanska civilsamhället eller de angolanska medborgarna. I grannlandet Namibia, däremot, kan man via kommersiell radio få information om hur man som privatperson kan bidra till att minska sina medmänniskors lidande. Varukedjor, banker och hjälporganisationer går samman för att stödja de drabbade. Med undantag från en och annan statssanktionerad radioreklam som uppmanar ungdomar att sänka volymen när de spelar musik, så ligger angolansk radio lågt med moraliska uppmaningar.
Förvånansvärt nog så är inte första gången Angola drabbas av torka. I landets södra delar är torka ett återkommande fenomen som år efter år manifesterar sig i mänskligt lidande. Krisen är ett direkt resultat av att få utvecklingsinsatser görs i riskområdena (det går knappast att skylla på vädret). I år kommer Angola att ha ackumulerat ytterligare ett år av lidande. Och så kommer det att fortsätta ända fram tills att befolkningen helt har försvunnit eller tills något görs för att förebygga nästa katastrof.
Torkan är inte det enda som återkommer
Samtidigt är det heller inte första gången Angola väljer att prioritera ett internationellt sportevent framför den egna befolkningen. Motivering till att arrangera 2013 års hockeykupp måste ha kommit från ett återvunnit manuskript från de afrikanska mästerkapen i fotboll – ett arrangemang som Angola stod värd för 2010 och som krävde motsvarande 660 miljoner kronor för fyra nya fotbollsarenor.
I upprinnelsen till mästerskapen menade arrangörerna att mästerskapen i sig skulle leda till en stärkt stolthet för nationen och en ökad social sammanhållning. Omvärldens uppmärksamhet skulle leda till ökad turism. Storskaliga ekonomiska satsningar på nya arenor skulle leda till ett inhemskt jobbskapande. År 2009 drog den angolanske sport- och ungdomsministern det så långt att han ansåg det kvalificerat att motivera fotbollsmästerskapen med att de skulle innebära en viktig faktor i kampen mot fattigdom och hunger i Angola. Med facit i hand – vilken har utvecklingen varit sedan 2010?
Facit visar bland annat en alltmer desillusionerad ungdom som trots upprepade hot tar till gatorna för att protestera mot sociala orättvisor. Facit visar ett Luanda som 2013 korades till världen dyraste stad för utlänningar att leva i (och så tillika turister). Facit visar en officiell arbetslöshet som stagnerat på 25-26 procent mellan åren 2009 och 2014. Facit visar enligt Freedom House (2012), en inofficiell arbetslöshet på 50 procent. Facit visar en befolkningsökning på två miljoner mellan åren 2009 och 2014 (vilket bland annat kan innebära att samma andel arbetslösa 2014 måste förse ett större antal unga). Facit visar 1,6 miljoner drabbade av en återkommande torka i södra Angola. Och facit visar ytterligare en satsning på ett sportarrangemang som inte är majoriteten till gagn.
Tre år senare…
… i en intervju med Bloomberg, förklarar vicearrangören för hockeykommittén de sociala fördelarna med 2013 års hockeycup. Motiveringen låter bekant. ”Landet kommer att bli mer känt och färre personer kommer att ägna sig åt oroväckande beteende och kriminalitet, eftersom de kommer att vara upptagna med att underhållas av hockeyn.” Han fortsätter ”Och vi kommer att skapa jobb”. Ja, för vem tänker på att mätta sig med stulet bröd när man stolt kan titta på hockey?
De senaste fyra åren har Angola alltså upprättat fyra fotbollsarenor och fyra för arenor för rullskridskohockey till en sammanlagd kostnad av motsvarande ca 1,4 miljarder kronor. Det verkar onekligen som att varje sportgren behöver sitt eget set av arenor. Med tanke på att Angola är en stor basketnation är detta en oroande trend för landets många låginkomsttagare. Inte minst för de som under åren 2010 till 2013 fortsatte att drabbas av den otillräckliga nödresponsen i söder.
En biljett till hockeyeventet kostade mellan 2 och 20 amerikanska dollar, något som hade en direkt diskvalificerande effekt på de dryga 50 procent av befolkningen som lever på under 1.25 dollar om dagen. Eller för att inte tala om de ungdomar i Cunene som måste tillbringa dagarna med att gräva efter vatten.
/Erik Brattström
