Expropriation utan kompensation – rättvisa till vilket pris?

Förslaget om expropriation utan kompensation stöttas av många småskaliga bönder, men skulle det innebära någon verklig förändring? Food Sovereignty Campaign ifrågasätter om staten kommer att sätta de småskaliga böndernas kamp för matsuveränitet framför deras eget vinstintresse.  

Det här är del 2 av två texter vår tidigare praktikant Makda Tesfay skrev under sin praktikperiod hösten 2018, åsikterna är som reflekteras är skribentens egna. Läs del 1 här!

Över lunchbordet på Afrikagruppernas partnerorganisation Surplus People Project (SPP) diskuteras mycket politik och denna dag var inget undantag. Som så många gånger tidigare kom vi in på ämnet land. I början av augusti 2018 skickade SPP in sina synpunkter till parlamentet gällande debatten kring ändring av konstitutionen för att möjliggöra expropriation utan kompensation. Trots att det vid tidpunkten för samtalet gått flertalet månader, diskuteras frågan fortfarande flitigt. En av de sydafrikanska praktikanterna berättar om hur han är kritisk mot expropriation utan kompensation som en del av statens program för omfördelning av land.

– Expropriationen ska inte föras av staten, den ska föras av folket, menade han.

Men är inte staten folket? Eller en representation av folket i alla fall, undrar jag.

Min kollega menar att expropriation i sig visst kan vara bra, men att man inte ska glömma att staten har sin egen agenda. Han ifrågasätter om expropriation faktiskt kommer leda till matsuveränitet och förbättrade levnadsvillkor för de fattiga småskaliga bönderna. Eftersom statens främsta intresse är att stärka den sydafrikanska ekonomin, kommer land som exproprieras inte att skänkas bort utan krav.

– De kommer kräva storskaligt jordbruk med fokus på matsäkerhet eller export, och vad blir då den verkliga skillnaden för oss? Expropriation kommer kanske gynna den svarta medelklassen som kan bli de nya landägarna, men den kommer inte gynna de fattiga, menar han.

Min praktikantkollega är med och driver rörelsen Food sovereignty campaign (FSC), som kämpar för småskaliga jordbrukares rättigheter. Trots att denna rörelse har ett nära samarbete med SPP och kämpar mot samma mål, matsuveränitet, är FSC i vissa delar kritiska till expropriation. Eftersom de storskaliga kommersiella jordbruken genererar vinst och säkrar matproduktion, vilket stimulerar den sydafrikanska ekonomin‚ har staten inget intresse av om fördelning av land. Expropriation kommer därför inte förändra arbetarnas situation, såvida inte satsningar på småskaligt jordbruk görs istället. Något FCS är tveksamma till att det kommer ske.  Rörelsen ser istället ockupation som ett alternativ och går under sin slogan “Land Occupations is the New Way of doing Land Reform”. ”Landockupationer är det nya sättet att göra landreformer”. När land ockuperas så är tanken att en grupp tar över en bit land och bygger upp ett mer eller mindre eget självförsörjande samhälle. Detta är enligt mig ett radikalt alternativ men möjligen en mer effektiv väg att gå eftersom det kan ta decennier att få tillgång till land. Ockupation är dock mycket mer riskfyllt eftersom det är olagligt. Det kräver mod, engagemang och en hel del arbete, men om man lyckas så är belöningen en ny sorts frihet. Frågan är dock hur många som är villiga att göra de uppoffringar som krävs för att få ett ockuperat landområde att fungera och hur långsiktig en sådan lösning skulle vara?

Frågan om expropriering handlar, enligt mig, mycket om upprättelse av det förtryck och den diskriminering som apartheid innebar och att skapa rättvisa genom att ge tillbaka det land som en gång stals från folket.

– Tiden för försoning är över. Det är nu dags för rättvisa. Vi söker inte hämnd. Vi önskar dem inte lidande. Vi säger, låt oss avsluta detta en gång för alla. Betala ingen för mark som förvärvats olagligt, sa Julius Malema, partiledare för EFF som lämnade in motionen om expropriation till parlamentet.

Men frågan kvarstår – rättvisa till vilket pris? Hur kan man säkra att en sådan landreform inte kommer att skada den sydafrikanska ekonomin? Att matproduktionen fortfarande kommer vara stabil? Men också att expropriation kommer gynna de småskaliga bönderna? Under en debatt i parlamentet tidigare i år menade Malema att land först måste ges tillbaka till folket, innan frågan om matsäkerhet diskuteras, vilket är oroväckande. Men eftersom expropriation förhoppningsvis kommer innebära tillgång till land för fler sydafrikaner, anser jag att det är ett steg i rätt riktning. Det skapar förutsättningar för självständighet och innebär någon sorts upprättelse för de konsekvenser som tidigare diskriminerande lagar har skapat.

En sak jag har lärt mig av dessa politiska diskussioner på kontoret är att jag som svensk ofta har en naiv bild av staten. Dels för att saker som korruption är främmande för mig, men också för att det trygga svenska välfärdssystemet ännu inte har gett mig någon anledning till att inte lita på statliga aktörer. Det har därför inte slagit mig att staten inte alltid skulle vara på folkets sida. I mitt huvud har det alltid varit kapitalägare och kommersiella vinstdrivande företag som varit fienden. Något som jag nu inser inte alltid stämmer, när även den sydafrikanska staten har en vinstdrivande agenda som i slutändan inte gynnar de småskaliga bönderna.

Text och bild: Makda Tesfay, praktikant på vår partnerorganisation SPP under hösten 2018.

Recent Posts