Du har säkert hört talas om ”nettonollutsläpp” i klimatdebatten. Land efter land går ut med löften om nettonollutsläpp till 2050 och företagen stoltserar med sina planer på att bli klimatneutrala. Här gäller det dock att se upp! Netto noll behöver inte betyda verklig förändring och det kan till och med innebära ökad utvinning och förbränning av fossila bränslen och ökade utsläpp. Utsläppen av en verksamhet eller produktion är aldrig noll! Det som menas med netto noll är att utsläppen helst ska minska så mycket som möjligt och att de då återstående utsläppen klimatkompenseras. Netto noll handlar alltså om en ekvation som går ut på att klimatkompensera lika mycket som släpps ut. Därmed säger netto noll ingenting om hur höga utsläppen faktiskt är. De kan vara minimala men också enorma.

”Utsläppen av en verksamhet eller produktion är aldrig noll! Det som menas med netto noll är att utsläppen helst ska minska så mycket som möjligt och att de då återstående utsläppen klimatkompenseras.”

Det här innebär att exempelvis petroleumbolaget Exxon kan fortsätta sina planer på att anlägga en av världens största gasplattformar utanför Moçambiques norra kust i Cabo Delgado trots löften om nettonollutsläpp. Inte nog med de negativa konsekvenser det innebär för människor och miljö där, i form av tvångsförflyttningar, förlorad försörjning, förstörda mangroveträsk och korallrev. Netto noll kan dessutom innebära ännu fler negativa effekter på annat håll beroende på hur utsläppen kompenseras. Utsläpp kan kompenseras genom ny teknik som fångar upp koldioxiden från utsläppen och lagrar den, men det vanligaste är att skog och mark någon annanstans förväntas ta upp samma mängd koldioxid över tid. Det handlar alltså om storskalig odling av träd som i sin tur också leder till tvångsförflyttningar och lokal miljöförstöring. Många av de områden som öronmärks för trädplantering finns i södra Afrika och är redan högproduktiva ekosystem med biologisk mångfald som försörjer många människor och boskap. Att dessa ekosystem/områden/marker tas från människor som knappt har bidragit till klimatförändringarna för att på ett ”kostnadseffektivt” sätt möjliggöra fortsatta vinster och överkonsumtion för dem som redan har tagit en för stor del av kakan har gjort att det nu talas om en ny typ av kolonialism, nämligen kolkolonialism.

Netto noll är inte bara fossilbränsleindustrins sätt att fortsätta sin produktion på. De hejas på av investerarna, som svenska AP-fonderna, som har satt upp mål för sina aktieportföljers koldioxidavtryck men netto noll-retoriken används också av en helt annan typ av företag. Har du kanske sett att Arlas ekologiska produkter pryds av texten ”netto noll klimatavtryck”? Arla säger själva att de i första hand har jobbat med att minska sina växthusgasutsläpp men att de inte kan undgå den största delen av sina utsläpp och att de därför klimatkompenserar för dessa. Sedan 1990 har Arla minskat sina utsläpp på gårdsnivå med 24 procent.

Minskningen av utsläppen för hela livscykeln är alltså lägre och faktum kvarstår, Arlas netto noll-marknadsföring till trots, att ett kilo ost orsakar ungefär tio koldioxidekvivalenter och är minst dubbelt så stort som ett växtbaserat alternativ. Så nästa gång du köper ost eller något helt annat som marknadsförs som klimatneutralt, tänkt dig för och låt dig inte luras av företagens retoriska grepp! Att dra ned på vår konsumtion är fortfarande det bästa sättet att minska vårt klimat- och även ekologiska fotavtryck på.