Zimbabwiska bönder utmanar nykolonialism

Föreställ dig att du framställer en produkt i världsklass. Som säljs över hela världen och som prisas för sin kvalité. Föreställ dig nu att du tvingas sälja din produkt till en lånehaj vars primära uppgift är att försätta dig i beroende till honom, sälja din produkt vidare och ta åt sig äran liksom avkastningen av ditt arbete. Det är livet för alldeles för många av Zimbabwes uppskattade 300,000 bomullsbönder.

Tachi-Anledningen till att så många väljer att odla bomull är för att de stora bomullsföretagen erbjuder sig att låna dig pengar för insatsprodukter, som frön och gödningsmedel, mot att de säljer bomullen till företaget. Skulden dras då av från ersättningen av den färdiga produkten. Men kontrakten är skrivna på ett språk du inte förstår (engelska) och priset för den plockade bomullen står inte med. Det blir inget kvar i din egen ficka när skulden är löst.

Det är Tachi som berättar om livet som småskalig bonde i Savanna, Zimbabwe. Tachi är ordförande i kooperativet som samlar 68 småbönder. Varje månad ger varje medlem tio dollar var till kooperativet för att handla just insatsvaror eller jordbruksverktyg. Sakta byggs kapitalet upp och bönderna har en rättvis bank med låg ränta att låna pengar från. En kollektiv bank som inte ställer krav på vilken gröda du ska odla eller till vilket pris du ska sälja.

Plötsligt höjs ljudnivån på mötet då tre agenter för bomullsföretaget bjuder in sig själva att delta. De hävdar att bönderna ljuger, att bomullsindustrin är viktig för landets ekonomi och att de borde överge den oberoende banan. ”Företagen vill inte ha självständiga bönder eftersom de vill vara säkra kvantitetsvolymen av varje års skörd”.

Bönder vs. agenter från bomullsföretag

Bönder vs. agenter från bomullsföretag

Tracy Tangwanda, en utav bönderna ifrågasätter agenterna och frågar retoriskt:

Tracy Tangwanda2-Vi får alltid höra att bomullspriserna bestäms av världsmarknaden, men vi får aldrig veta var det priset ligger. Däremot kan vi köpa 10 kilo frön för 27 dollar om vi gör det på kredit, men om vi vill betala kontant och behålla vår självständighet får vi betala 33 dollar. Köper vi frön kommer vi sälja bomullen till företaget, de kan vara säkra på sin kvantitet. Men de har inget intresse för de vill hålla oss i bojorna, hålla oss kvar i en cirkel av beroende.

Tachi fortsätter och berättar om när skörden inte täcker skulden till företaget.

-När företaget hävdar att bomullen inte räcker till så tar de vår boskap! Det är meningen att vi ska hållas i fattigdom!

Grälet mellan agenterna och bönderna fortsätter utan att någon ger vika men bönderna i kooperativet är fler och de har självförtroendet på sin sida. Afrikagruppernas partner ABDO lanserade idén om kooperativ för bönderna och på bara ett år har gruppen vuxit sig stark. ABDO bidrog med ett litet startkapital och förklarade modellen för bönderna, som efter 14 år av bomullsskörder praktiskt taget gav sitt svett gratis till bomullsföretagen. Idag ställer de själva krav om vilket pris skörden ska säljas för och motsvarar det inte ett leverne för dem odlar de helt sonika andra grödor.

Bomullspriser bestäms av Londonbörsen och är prissatta efter förväntningar om den globala skördens kvantitet. Frihandelsliberaler argumenterar ofta att all handel bestäms enligt principen om tillgång och efterfrågan. Det är mycket nyligen dessa bönder överhuvudtaget anser att de har ett val ifråga om vad de ska odla, och det är inte handelsprincipens förtjänst. Dessa bönder erbjuder ett klassiskt exempel på hur frihandel fängslar människor i fattigdom (ja, innan de organiserade sig och ställde sig upp mot globala ekonomiska krafter alltså). Afrikagrupperna anser att småskaliga bönder, varän de verkar, ska få ett pris för sin produkt som de kan leva på. Det är inte rimligt att frihandelsprincipen får råda ostört om avkastningen endast gynnar en redan rik elit. Skriv på Afrikagruppernas upprop om rättvisa handelsavtal som skickas till våra EU-parlamentariker.

Recommended Posts