Vad är det som händer egentligen?

Innehåll:

1. Inledning
2. Det politiska våldet
3. Vilka styr landet egentligen?
4. Vad händer på marknivå?
5. Vad gör omvärlden?
6. Vad kan vi vänta oss?

1. Inledning
Valen under mars borde ha medfört förändringar för Zimbabwe. Efter ett decennium av snabb socialt, politiskt och ekonomisk nedgång borde ledarna ha bytts ut. Få förväntade sig en mirakelvändning med MDC som det styrande partiet, men åtminstone ett stopp på eländet.

Idag ter sig en positiv utveckling fjärran. Det alltjämt styrande partiet, ZANU-PF och dess ledare trappar hela tiden upp sina repressiva handlingar och retorik. Idag lyssnade jag på Mugabe på BBC:s hemsida, där han uttryckligen säger att de utmanar alla som vill vrida tillbaka självständigheten. I så fall borde han utmana sig själv, eftersom folket har hela tiden sjunkit djupare och djupare in i fattigdomens burar. Zimbabwier har tappat nästan all sin frihet och stolthet med hans och elitkretsens maktmissbruk.

Mugabe sa också, i samma inslag att han är redo att åter kriga om landet ifall den skulle behöva befrias igen. Retoriken går ut på att MDC och Tsvangirai går britternas och amerikanernas ärenden. Men vilkas ärenden går Mugabe och hans kompani. Ja, inte är det folkets i alla fall. Med MDC skulle troligen zimbabwier ha en någorlunda chans att förbättra sina livsvillkor – det har de inte med det nuvarande styret.

2. Det politiska våldet
MDC anklagar regeringen och militären för systematiska angrepp på sina anhängare, särskilt på landsbygden. Kanske vågar dem inte riktigt trappa upp repressionen i de urbana områdena, där oppositionella helt klart dominerar, och där majoriteten är män. Enligt ett uttalande av SOAWR (Solidarity for African Womens Rights) är det (som vanligt) kvinnor och barn som drabbas mest i en sådan här konflikt. Zimbabwes landsbygd består nämligen mest av denna grupp. Männen är oftast sysselsatta med diverse arbeten i de urbana områdena. Enligt SOAWR har 8 000 hus bränts ned, 10 000 har flytt deras hem, och 7 000 lärare har flytt ifrån sina skolor (lärare har pekats ut som en grupp dominerat av oppositionella tankar). MDC menar att minst 70 personer har dödats och ett par hundra är saknade. Det talas om nattliga räder mot oppositionella personer, som kidnappas bort.

Tsvangirai har anhållits tillfälligt och förhörts minst fem gånger av polisen under en vecka. Dessutom verkar det som att hans två kampanjbussar konfiskerats utan särskilda motiv. Tendai Biti, en av de absolut viktigaste figurerna inom MDC har arresterats med motiveringen förräderi. I dagarna ska hans fall prövas i domstol. Han riskerar formellt dödsstraff. Han anses ha utlyst seger för MDC under april trots att inga officiella valresultat hade uppdagats då. Biti hade dittills befunnit sig utomlands under två månader.

ZANU-PF bemöter dessa MDC-anklagelser och utsagor med samma mynt. De anser att det är MDC och deras anhängare som står för våldsamheterna.

Det tråkiga är att ingen oberoende politisk insats, som t.ex. Sydafrika eller SADC, det regionala samarbetsorganet, eller FN har granskat och kartlagt våldsdåden, i syfte att peka ut ansvariga. Däremot har människorättsorganisationerna Amnesty International och Human Rights Watch uttryckligen sagt att våldet är statligt regisserade. Dessutom säger sig BBC ha hittat dokument som pekar ut ett statlig organ, JOC (Joint Operations Command) som ska vara institutionen bakom den våldsamma valkampanjen.

3. Vilka styr landet egentligen?
Det gamla parlamentet är ju upplöst, och inget nytt har fått tillträda. I media framställs makthavare som om de har sina gamla poster kvar. I samband med detta diskuteras huruvida Zimbabwe är i praktiken styrt av säkerhetsstyrkorna. Tsvangirai har explicit sagt att landet numera styrs av militären, d.v.s. en militärkupp har skett. Hur mycket bestämmer Mugabe egentligen? Kan det vara så att han numera är bara en bricka i spelet för säkerhetscheferna? Mugabe skulle kunna förhandla sig till en juste pension, det kan nog inte dem andra. De riskerar att förlora mer, med risk för att bli av med makt, privilegier, inkomster, och kanske till och med förmögenheter. Dessutom riskerar de åtal för forna brott, i form av våldsdåd, korruption och annan maktmissbruk.

Nej, Mugabe är för makfullkomlig för det. Det är nog fortfarande den äldre mannen som styr med cheferna som anhängare och verkställare. Dessa i sin tur mobiliserar sina undersåtar, soldater, poliser, säkerhetspoliser, och parti-trogna organisationer, som t.ex. Zimbabwe National Liberation War Veteran’s Association och partiets ungdomsförbund – båda omtalas som hårdhänta. Resultatet är att säkerhetsstyrkorna och dessa förbund, agerandes som paramilitära försöker injaga skräck i folket, så att de röstar på Mugabe – ”annars blir det krig”.

4. Vad händer på marknivå?
Vad jag förstår från källor (jag är för tillfället utanför landet) är zimbabwiska samhället i ett stillastående vakuum utan särskild verksamhet. Civila organisationer har beordrats att upphöra med all fältverksamhet. Många av dem organisationer har stängt sina kontor avvaktande på någon utväg. Detta drabbar säkerligen den miljonen zimbabwier som är mer eller mindre livnärde sig på livsmedel från FN-organ och andra internationella organisationer. Det sägs (återigen) att den styrande eliten använder hunger som politisk makt. Utsagor berättar om konfiskerade matförråd från dessa hjälporganisationer, som istället används till att ”köpa” röster åt ZANU-PF, och vidhålls från misstänkta områden med MDC röstare.

Samtidigt rapporteras om akut brist på vete till bröd. Det är redan brist på majsmjöl, den viktigaste grödan i landet. Detta på grund av en ojämn regnperiod och vanskötsel av skörden. I detta sammanhang är det smärtsamt att se att Mugabe fick delta i livsmedelskonferens i Rom, anordnat av FN-organet FAO (Food and Agricultural Organisation). (Med reservation för att Mugabe är långt ifrån den enda despoten runtom världen).

Det rapporteras också om en räd mot NCA (National Constitutional Assembly) – det mest inflytelserika icke-politiska organisationen i landet, med påföljden av anhållningar, misshandel och allmän vandalisering av kontor och utrustning.

På det ekonomiska planet är det ofattbart värre än någonsin. Det talas om att inflationen numera är över miljonprocentsträcket! Helt otroligt! Med andra ord, ändras priser förmodligen ett par gånger om dagen! Kanske med 50 procent åt gången! Enligt olika källor behöver en person 5 miljarder (!) zimbabwiska dollar (ZWD) för att köpa en enda USA dollar. Tänk er: man får 5 miljarder för sex kronor. För cirka ett år sedan behövdes ungefär 200 000 ZWD för en USD. Det ger en ungefärlig inflation om 2,5 miljoner procent! Det är nog världsrekord sedan mellankrigstidens Tyskland.

Till och med jag, som nationalekonom och som har bott ett tag i Zimbabwe under hyperinflation, undrar hur folk gör eller inte gör för att (över)leva i en sådan atmosfär.

5. Vad gör omvärlden?
Ja, inte särskild mycket mer än skrivna ord och uttalanden. Sydafrika med Mbeki i spetsen är fortsatt passiva och accepterande. Några regionala länder såsom Zambia, Botswana och i viss mån Malawi och Tanzania har gått ganska långt i fördömandet av Mugabes statsapparat. Utanför Afrika är det förstås Storbritannien och USA som fördömer mest och försöker få aktioner mot Zimbabwe genom FN:s säkerhetsråd. Men Sydafrika, Ryssland och Kina sätter käppar i hjulet. På tal om Kina verkar ingen veta vad som hände med den där vapenlasten som irrade omkring utanför Södra Afrikas kuster med destination Zimbabwe.

De enda observatörer som har skickats är 100 personer från SADC, vilka förväntas bli 400 till antalet fram till valdagen om två veckor. Jag undrar: hur mycket 400 personer kan observera egentligen?

I sammanhanget har 40 afrikanska dignitärer skrivit på ett slags protestbrev till de styrande i Zimbabwe. Men bara ett fåtal regerande makthavare från Afrika och övriga världen. Var är dem? Jo, de är inte särskilt mycket bättre än Mugabe och kompani. Ett exempel: hur kan USA stöda regeringen i Etiopien, som spenderar majoriteten av landets resurser till militära aktioner, samtidigt som flera miljoner (fler än antalet zimbabwier) är nära svältgränsen eller har det riktigt miserabelt? Med andra ord: USA:s intentioner med Zimbabwe är inte trovärdigt humanitära.

6. Vad kan vi vänta oss?
Som vanligt finns det gott om spekulationer för Zimbabwe. Men med bakgrund av ovanstående händelser ser det förstås inte ljust ut. Jag tror att de styrande i Zimbabwe försöker åstadkomma följande scenarier:

A1. De försöker vinna valet genom våld, hot om våld och krig, samt valfusk.

A2. Om 1. inte verkar fungera, kommer de att försöka sig på att avlysa valet. Motiveringen kan vara att omständigheterna med våldsamheter inte kan generera ett fritt och rättvist val. De skjuter valet på framtiden och fortsätter att styra i några månader till i dem gråa (egentligen illegala) maktstrukturerna. Under tiden lägger de upp nya planer och/eller försöker vinna ett formellt presidentval.

A3. Om valet hålls, och det ser ut som att de inte kan utlysa seger för Mugabe, att det formellt utlyses eller väntas utlysas en seger för Tsvangirai, då blir det nog en explicit militärkupp med Mugabe i spetsen.

B1. Det blir någon form av samlingsregering á la Kenya. Det finns ett förslag om att Mugabe fortsätter vara en president, som lämnar makt åt en premiärminister; Tsvangirai och till parlamentet (som numera formellt är MDC dominerat). Men detta scenario verkar i dagsläget inte troligt. Båda presidentkandidaterna hatar varandra. De kan inte tänka sig att behöva dela makt med den andre. Mugabe anser att hans motståndare är en lakej för imperialistiska länder (UK och USA). Tsvangirai, å sin sida, uttalar Mugabe som en diktator.

Men allt kan hända mellan politiker. Det ser inte ut som att vi får ett någorlunda representativt val, med ett representativt valresultat. Om MDC inte får stöd och de förutspår att makten kommer att glida dem helt ur händerna, kanske de blir tvungna att gå med på en uppgörelse.

Vad kommer folket att göra i denna smet? Ska de fortsätta att tryckas mot fattigdom och misär, eller ska de resa sig upp? Troligen det förstnämnde, speciellt när de allra flesta zimbabwier med den där extra drivkraften befinner sig utomlands – ungefär fyra miljoner av landets cirka 13 miljoner.

Ljuset kommer alltid förr eller senare. Frågan är när?

/Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna

Recommended Posts