Samlingsregeringens ekonomiska läge

Det har nu gått åtta dagar sedan samlingsregeringen formellt tillträdde sina arbetspositioner. Jag uppfattar det som att MDC ministrar har, trots allt varit relativt effektiva under så kort tid. De har lovat en hel del, samtidigt som de har varnat för resursbrister. De har gjort en översyn av behovet och kommit fram till att det behövs ungefär 5 miljarder USA dollars (nästan 45 miljarder SEK) för att återbygga landet. Detta motsvarar ungefär landets nuvarande ekonomiska storlek, mätt i BNP (bruttonationalprodukt). Detta motsvarar ungefär 1,5 procent av Sveriges nuvarande ekonomiska storlek.

MDC analysen kan mycket väl stämma eftersom landets BNP värde har mer än halverats under dem senaste elva åren.
I syfte att skaffa resurser har landets nya kabinett, i alla fall MDC strukturerna, försökt charma tänkbara utvecklingspartners, främst från grannländer och Väst. Det är en ytterst tuff uppgift att övertyga länder och investerare att tro på Zimbabwes närmaste framtid.

MDC sitter ju trots allt i en nästan totalt havererat ekonomi med samma personer och parti som är huvudorsaken till sönderfallet. Dessutom har de ännu inte lyckats göra sig av med den ökände centralbankschefen Gideon Gono. Han personifierar landets sönderfall och kleptomani ekonomi tillsammans med Robert Mugabe. Inte heller har politiska fångarna släpps fria. Personer som i månader har suttit i mörka, sjukliga fängelsehålor under tortyr. Inte heller har MDC kunnat balansera emot krafter inom säkerhetsstyrkor som inte släpper den arresterade och tilltänkte vice jordbruksministern. Samma säkerhetschefer tros också ha gett klartecknen till ett antal nya farminvasioner under gångna veckan.
Det ser därför svårt ut för regeringen att ansamla långtgående resurser. Biståndsgivare och investerare vill se konkreta förbättringar innan de går in med betydande resurser. Dessutom genomgår nästan alla länder en ekonomisk kris vilket riskerar att hämma resursflöden till länder som Zimbabwe.

Men en långsiktig farhåga är att regeringen belånar sig en massa pengar som kommer att slå hårt på framtida utveckling. Redan idag är landets utländska skuld lika stor som landets BNP – en skuldsättning som få länder kommer i närheten av. I princip hela skulden är uppbyggt av diktaturer och västerländska internationella finansinstitut. Halva utländska skulden har ärvts ifrån den rasistiska Rhodesia-regimen (när vi räknar med räntor och avgifter). En fjärdedel beror på en skuldsättning som direkt har att göra med kampen mot apartheid Sydafrikas destabiliserande aktiviteter mot Zimbabwe under 1980-talet. Den sista fjärdedelen beror på Världsbankens och Internationella Valutafondens framfart i landet under 1990-talet.

Vi får inte glömma bort att externa krafter har minst lika mycket skuld i Zimbabwes sönderfall som interna krafter. Förutom det ovanstående, vill jag påminna om Storbritanniens negativa roll, särskilt under tidigare premiärminister Tony Blairs mantel. När han tillträdde 1997 vägrade han fullfölja den tidigare regeringens avtal om att finansiera Zimbabwes landreform. Det utgjorde startpunkten och svepskälet för landets elit att våldsamt invadera storfarmer.

Nu behöver den nya regeringen arbeta för att skriva av dessa illegitima skulder, eller åtminstone få dem frysta ett tag. De kan resurser frigöras till sociala sektorer istället för att betala av skulder till rika länder.

Idag är statens kistor tömda, men landets rikedomar i form av natur och människor väntar på att tas tillvara på för alla, inte bara för en liten skara.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Recent Posts