Rural Areas

cementtoalett Dagen hade kommit då jag skulle besöka en by på landsbygden. Dessa ”rural areas” verkar nästan ha uppnått en mytomspunnen status här i Zimbabwe. Jag hade hört begreppet så många gånger sedan jag kom till landet att min nyfikenhet hade kommit till bristningsgränsen. Vad skulle jag förvänta mig? Hur skulle jag bete mig? Många frågor snurrade runt i huvudet när jag satt i baksätet på den stora terrängbilen fullproppad med förnödenheter som vatten och mat. Bara det faktum att vi åkte i denna vanligtvis ganska otympliga bil svarade på en av mina frågor – vägen dit skulle inte bli en dans på rosor. Ntando Ndlovu som är vår koordinator i Zimbabwe och Albert Mazula som är verksamhetschef på en av våra partnerorganisationer – African Book Development Organization (ABDO) turades om att köra den stora jeepen. Det var tydligt att de gjort dessa resor förr då besvärliga poliser, vägtullar och såkallade vägar passerades oerhört smidigt. Denna gång handlade det om en endagstur och byarna låg cirka två timmar bilfärd väster om Harare.

Väl framme möttes vi av glada ansikten. En grupp män välkomnade oss och visade först en grisuppfödning som är ett inkomstgenererande projekt som ABDO och i förlängningen Afrikagrupperna stödjer. Projektet startade då man ville återskapa den grisuppfödning som för 10 år sedan hade varit en viktig inkomstkälla för de boende i byn.
grisuppfödningen Det nuvarande projektet har bara varit i rullning under ett år men det såg bra ut, grisarna var välmående och idéerna kring hur man skulle expandera och förbättra affärsverksamheten var många. Man önskade exempelvis ha en elektrisk mat- och vattenpump till grisarna så att de kan äta och dricka hur mycket de vill, vilken resulterar i välgöddare grisar som genererar mer pengar. Det förklarades att det faktum att dessa män faktiskt tog hand om sina egna projekt var något ovanligt då kvinnorna vanligtvis tilldelades den sysslan också.

Ekonomen Maria hängde också på
Efter att vi fått en presentation av grisuppfödningen samlades vi för diskussion i en av hyddorna. Nu mötte vi även kvinnorna i byn som förklarade att de också körde inkomstgenererande projekt i form av jordnötssmörtillverkning och skrädderi. Kvinnorna var nöjda med sina projekt och bland dem fanns det också en vilja att förbättra och expandera. Man önskade exempelvis få tillgång till en elektronisk maskin som tillverkar jordnötssmör. Kvinnorna var totalt självförsörjande och de poängterade vikten av att de träffades i gång i månaden för att utbyta tankar och idéer. För mig personligen så var det väldigt häftigt att få träffa dessa självförsörjande kvinnor som verkligen fick plats och tid att förklara sin situation för oss. Det kändes som att denna by hade fått inse styrkan i att båda könen tillsammans arbetade för att generera inkomster. Kvinnorna förklarade att de hoppades att barnen skulle bli inspirerade och se att det är möjligt att försörja sig trots att man befinner sig i en svår situation. De unga tjejerna var intresserade av att starta kycklinguppfödning som tydligen är en bra affärsverksamhet med snabb tillväxt. Männen utryckte en glädje i att man genom projekten kommer tillsammans, gammal som ung och kan utbyta erfarenheter. Byborna berättade också att det fördes en ganska öppen dialog angående sjukdomar som hiv och aids samt sanitära frågor i byn. En man var kunnig i toalettbyggande, så små hus byggda i cement med ett hål i golvet var något som hade blivit lite vanligare i byn. Förhoppningen var att alla 25 familjer i sinom tid skulle äga var sin.

Det kom fram att byborna sedan 1985 tydligt känt av klimatförändringarna då det blivit allt torrare och därmed svårare att odla saker. Byborna visade oss hur de långsamt påbörjat byggandet av ett hus där de så småningom skulle hålla i lite skolverksamhet och diskussioner, det fanns behov av ett samlingsutrymme i byn. Men i nuläget var det endast en grävd grund, materialet för att kunna starta byggnationen fattades.

diskussionEfter mycket dans och sång med budskapen att man minsann inte tänkte ”go back” var dags att lämna denna by. Vid det här laget hade även lite barn börjat kika fram här och där, iakttagande följde de våra manövrar runt om i byn. Jag kände att jag lämnade en by fullproppat med traditionella seder, kvinnorna och männen rörde sig hela tiden i två olika grupper, kvinnorna blev tilldelade golvplatserna medan männen fick sitta på stolar och bänkar.
En gammal tradition som symboliserar mannen som hierarkiskt överlägsen kvinnan. En tradition som idag inte har lika mycket symboliskt värde utan är kanske mer en slentrianmässig vana. Många sådana seder finns dock fortfarande kvar i landet och i ärlighetens namn blir de för mig som svensk tjej född på 80-talet oerhört provocerande och i många fall chockerande. Det finns onekligen mycket att göra på jämställdhetsfronten i Zimbabwe.
Britta som gör ett kontprojekt här rockade loss ordentligtVi möttes av både positiva och negativa överraskningar under vårat besök i byn. Det var upplyftande att se att de kunnat dra el till ett av husen i byn men det var nedslående att höra hur de har vatten men inte kan få upp det till en önskvärd volym då byn inte har en fungerande pump. Men det är ju precis så som jag uppfattar att Zimbabwe ser ut idag – frekventa kallduschar, men ganska ofta får man uppleva en varm och behaglig också.

demonstrering av jordnötssmörsmaskinen den tilltänkta samlingslokalen

Recent Posts