Rasism och polariseringar

”Det här visar att afrikaner inte kan sköta sig själva”, säger den svenske mannen plötsligt under vår diskussion om Zimbabwes djupa kris för ett halvår sedan.

Ett par veckor dessförinnan säger en annan, småfull medelålders trevlig svensk man: ”vad hade Afrika varit utan britterna!?”.

Och ett par månader därefter återträffar jag ett trevligt italiensk diplomatpar, och mannen undrar med negativ klang i rösten: ”Vad har afrikaner bidragit till civilisationen egentligen? Varför finns det inga magnifika byggnader eller skrifter?”

När jag berättar för dessa personer om Afrikas historia, som inkluderar allt ifrån välstånd, demokrati, interkontinentala handelsvägar, samhällen utan fattigdom, bidragen till vetenskap, konstformer, men också om imperier, konflikter, och annat elände – precis som i andra delar av världen, rubbas deras sinnen. När jag berättar om att Afrikas utveckling skars av till en ond cirkel av underveckling efter en aggressiv, rasistisk kolonialism, går det inte att undgå förändringen i deras hållning. När jag till detta lägger till det postkoloniala kalla krigets minst lika aggressiva maktspel, går det inte undgå att märka hur lite de kan egentligen. Men naturligtvis kan jag inte på ett samtal helt svänga sådana tankar som har tagit ett liv att framkalla. Sedan är stolthet en stark motsättande kraft mot ny kunskap och nya perspektiv.

Det är störande men mest tragisk med dessa polariseringar och enkla, statiska tankemönster. Det är som om folk letar efter orsaker att rättfärdiga deras egna privilegier, högre ekonomiska situation, och makt. Det är ungefär som när män försöker rättfärdiga sina handlingar genom enkla förklaringsmodeller om kvinnans ”natur”. Folk tittar alltför ofta efter olikheter, när vi är så extremt lika – det är bara uttrycksätten som annorlunda.

En omfattande argumentationslinje och sinnelag är att Afrikas problem är hemmagjord. På det sättet trycker de ifrån sig ansvar. Men i en global värld krävs bredare och dynamiska analyser. Till exempel har ju dem dåliga ledarna i Afrika hela tiden fått uppbackning av dåliga ledare utanför Afrika. Men eftersom kontinenten har drivits ned till underutveckling har befolkningen små möjligheter, med låg nivå av frihet och makt) att tillsätta bättre ledare. De interna och externa eliterna är för starka. Det är där organisationer som Afrikagrupperna och andra likasinnade solidaritetsorganisationer och biståndsorgan kommer in. En kamp för att stärka grundvalarna för samhället och befolkningen i syfte att kräva bättre livsvillkor. Ledarna bör tjäna folket och inte tvärtom.

För att kunna göra det måste polariseringar inom varje samhälle minskas. Zimbabwe är också ett polariserat land. Just nu har partiet MDC (Movement for Democratic Change) liten respekt för civilsamhällets organisationer. De har i sin tur ungefär lika lite respekt för MDC. Sedan har affärsvärlden lite respekt för de två nämnda grupper, inklusive fackföreningsrörelsen. Sedan finns det polariseringar och segregation mellan olika befolkningsgrupper. Det finns afrikaner, asiater och européer i landet, och en mix mellan dessa grupper. Dessa grupper har väldigt lite kontakt med varandra förutom möjligen fåtalet organisatoriska, affärsmässiga, och regeringsrelaterade möten.

Polariseringar är tragiska eftersom samhällen går miste om så mycket gott som integration skapar. Men överlag är jag positiv. Vi har kommit en bit längre vid en jämförelse med bara 50 år sedan, både i Zimbabwe och i många andra länder. Men kampen för en riktig enhetlig mänsklighet går vidare.

/Deniz Kellecioglu, en turkisk utvecklingsekonom från Sverige i Zimbabwe

Not: Detta är mitt sista inlägg ifrån Zimbabwe för denna blogg. För er som gärna vill fortsätta hålla kontakten nås jag genom deniz.kellecioglu@gmail.com och +46 (0)76 261 9367.

Recent Posts