Nilsson III – Vilka är alternativen

Nilsson kopplar ihop den negativa utvecklingen i Zimbabwe under den andra delen av 90-talet med Sovjetunionens fall. Men det fanns också en vinnarsida – Washington Consensus. IMF kunde, runt om i Afrika, driva på för strukturanpassningsprogram. Resultatet var, enligt Joseph Stiglitz, att fattiga länder förblev lika urfattiga, men med en större skuldbörda och en ännu rikare härskande elit. Zimbabwe avindustrialiserades och den politisk-ekonomiska härskarklassen lyxkonsumerade och placerade pengar i Europa. Hos den unga utbildade generationen ökade den politiska medvetenheten. Mugabe svarade med att ”köpa över” krigsveteranerna och lät generalerna berika sig på Kongokriget. Våldsapparaten stod helt på presidentens sida. Svenska regeringen varnade 1999 att svenskt bistånd inte kunde användas för att bedriva krig och annonserade att man under en treårsperiod skulle fasa ut allt bilaterala biståndet – om man inte såg någon förändring. Bengt Nilsson föreslår i sin bok (2008) en generalklausul som skulle avbryta biståndet om ett land befinner sig i väpnad konflikt. Precis den åtgärden Sverige gjorde nio år tidigare. Nilsson tycks ha några naiva föreställningar om att minskar pengarna, drar den härskande eliten ner på militärutgifterna för att bygga fler skolor.                                             

Samma naiva tankar ligger bakom Nilssons resonemang om fungibilitet, det vill säga om någon biståndsgivare betalar ett skolbygge, så frigörs resurser för till exempel krigföring. Det kan man i och för sig säga om alla inkomster i landet, även när Nilsson betalar för visum. Hur fungerade det i Zimbabwe 2002, då nästan allt bilateralt bistånd upphört räntorna gått upp från 5% till 20%, om man alls fick några utländska lån. I budgeten för 2003, skar finansministern ner anslagen till jordbruk och industri med 25 % medan utgifterna till militär och polis ökade med 10 %.

I Nilssons analys av Afrikas problem tar han ensidigt upp det Kalla kriget, berör inte legitimiteten bakom skulderna, varför räntorna ökar. Han tar inte heller upp handelsavtalen eller bytesförhållanden och som kronan på verket driver han tesen att Afrikas problem inte är ekonomiska. Kanske var det därför det behövdes en förklaring om arvodet från Timbro.

Bistånd är svårt och åtgärderna måste hela tiden övervägas så att det når rätt grupper – människor som kan bli bärare av demokrati i vid mening. Och naturligtvis finns det ingen generalklausul för bra bistånd. 

Birger Nordström

Recommended Posts