Nilsson II Stödde Sverige folkmord eller utbildning

Nilsson pekar på att Sverige gav bistånd till Zimbabwe under Gukurahundi, massakern (eller borde kanske betecknas som folkmord) som kostade mer än 20 000 människor livet – nästan alla civila. Den pågick i vågor mellan 1982 -87. Av Nilssons egna referenser framgår tydligt att omvärlden vid den tiden inte kände till omfattningen. Själv arbetade jag som lärare i Bulawayo i början av 90-talet, bara tio mil från händelserna. Folk pratade inte om brotten och det tog två år innan jag fick klart för mig att något stort och fruktansvärt hade skett. Tio år senare kom Katolska kommissionens rapport ut. Då, 1997 blev hela omfattningen klar. Geoffrey Nyarota en av Zimbabwes mest ansedda journalister hade sin redaktion i Bulawayo vid tiden för Gukurahundi. Han skriver, ”ja, vi viste att det förekom brutala övergrepp, men ingen kunde tro att mördandet och tortyren var systematisk”. För några år sedan talade jag med historieprofessorn Terence Ranger, medlem i PF-Zapu, det parti som var måltavla för massakern. Han berättade att även han hade haft svårt att värdera de spridda rapporterna om våldet. Att som Nilsson när man har facit påstå, att Sida och svenska regeringen struntade i massakern och pumpade in pengar som indirekt bidrog till dödandet, är ohederligt.

Det fanns också en annan bild under början av 80-talet. Den nya regeringen under Robert Mugabe hade stora sociala ambitioner. Skolväsendet tiodubblades på tio år, kliniker växte upp överallt på landsbygden och barnadödligheten sjönk. När man reser runt på landsbygden i Zimbabwe ser man att var tredje skola byggdes av Sida. Mycket av vårt bistånd gick till utbildning och hälsovård. Det är dessa barn som överlevde de första åren och som senare fick utbildning, som blev Mugabes kritiker.
Ingvar Carlsson reste 1989 i Zimbabwe. Skamligt tycker Nilsson! Men våldet hade då sedan två år upphört, oppositionspolitikerna ingick i regeringen. Året innan hade Nyarota i The Chronicle avslöjat en korruptionsskandal som fick fem ministrar att avgå. Landet hade en av Afrikas (söder om Sahara) mest utvecklade ekonomier I länderna runt Zimbabwe drev apartheidregimen ett krig i Moçambique, Namibia var fortfarande ockuperat och den demokratiska utvecklingen i Sydafrika var långt ifrån klar och. Då skulle vi ha avbrutit samarbetet med Zimbabwe anser Nilsson.

Birger Nordström

Recommended Posts