När det inte finns mat

Precious Ndwovu berättar om matkrisen

Precious Ndwovu berättar om matkrisen

Framme i Chiredzi. Här finns inga höghus och åtminstone ser inte jag några asfalterade gator, som i Harare. Solen lyser varmare, skönt. Jag får en trivsam känsla i Chiredzi. Kanske beror det på att bostadshusen inte är omgivna av höga murar som i huvudstaden. Jag beundrar de vackra blommorna och exotiska träden som växer i trädgårdarna.

I Chiredzi, liksom i resten av Zimbabwe, återhämtar sig folk från den ekonomiska krisen förra året. Man behöver inte längre åka till Botswana för att köpa mejeriprodukter, eller ta sig till Sydafrika för att köpa majsmjöl. Barn behöver inte plocka upp korn som spillts ut när lastbilar åkt förbi med trasiga sädessäckar. Det finns mat att köpa i affärerna igen och längs vägkanterna står försäljare och säljer frukt och grönsaker. Sedan landet infört US dollarn är valutan stabil, inga galna inflationsnivåer. Människor återhämtar sig, även om det fortfarande inte är bra.

I Chiredzi träffar jag en grupp kvinnor som fått stöd att starta ett jordbrukskooperativ. De odlar grönsaker och frukt. Affärerna går bättre, men det är fortfarande trögt.
-Det är stor efterfrågan på våra produkter, berättar de. Problemet är att det är svårt att sälja varor i en utländsk valuta, eftersom det inte finns tillräckligt av valutan i landet.

Många av kvinnorna som är med i kooperativet har tidigare jobbat som prostituerade, och höll till i stadens öl-hak. De var en av de första målgrupperna som FACT – Family Aids Caring Trust – siktade in sitt arbete på. FACT erbjöd kvinnorna utbildning om vad hiv är och på vilka sätt man kan skydda sig. De erbjöd hjälp att starta trädgårdsodling, som ett alternativt sätt att försörja sig på. Under en tid utökade kvinnorna sin verksamhet. De köpte till och med hönor som de sålde. När krisen kom blev folk tvungna att återgå till byteshandel, eftersom valutan inte var värd något. Kvinnorna i kooperativet hade åtminstone lite extra mat till sig själva och sina familjer, men det var i stort sett allt. Hönsförsäljningen var de tvungna att lägga ned helt.
-I vanliga fall kan vi betala för hyra, skolavgifter och andra hushållsutgifter. Men det året var verkligen en utmaning, berättar kvinnorna.

Den ekonomiska krisen förvärrades av att Zimbabwe är så hårt drabbat av hiv. Man beräknar att ungefär 15 procent av landets 13 miljoner invånare lever med hiv. För de som hade tillgång till bromsmediciner var det nästan ändå meningslöst att ta medicinen, eftersom man samtidigt måste äta näringsrikt.

I svåra tider kan kvinnorna i jordbrukskooperativet i alla fall räkna med varandra.
-När vi står inför ett problem så har vi ett nätverk som kan hjälpa oss. När jag var sjuk och sängliggande kunde jag inte få ihop till hyran. Då fick jag i stället bo här gratis, berättar Precious Ndwovu och pekar på huset som kooperativet äger gemensamt.

Hur klarade sig de familjer som inte har ett sådant stöd? I Zimbabwe har mer än en miljon barn förlorat en eller båda föräldrarna i aids. Hur klarade sig de barn som inte hade någonstans att vända sig? I Världens Barn lyfter Afrikagrupperna fram barnets rättigheter. När ett land kastas in i en kris, som skapas av vuxnas politiska beslut, då är det barn och ungdomar som drabbas hårdast. När föräldrars död påskyndas för att det inte finns tillgång till medicin eller näringsrik mat. När barn och ungdomar står utan stöd från vuxna, eftersom släktingar inte förmår ta hand om släktens alla föräldralösa barn. När barn och ungdomar själva smittas av hiv för att de inte fått kunskap och utbildning, eller för att de tvingas utbyta sex mot utbildning, mat eller beskydd. När barnets mänskliga rättigheter inte tillgodoses måste man sätta in problemet i det politiska och sociala sammanhanget. Därför samarbetar Afrikagrupperna med FACT, som arbetar med både familjen, omgivningen och barn för att i slutändan stärka deras rättigheter.

Trädgården

Trädgården

Recent Posts