Ljud

Genom att lyssna lär jag mig mycket. På kvällarna då jag sitter utanför huset i lilla Gwanda och njuter av solnedgångens skönhet och svalka kan jag höra ljudet från gruvan bortom kullen. Staden är sedan ungefär tio år tillbaka drabbad av guldfeber. Det finns Gwandabor som t.o.m. vill jämna staden med marken för att kunna gräva efter guld. Små gruvor uppstår lite här och där och folk från landsbygden strömmar in, främst i form av unga män. Överallt ser jag nya husbyggen.  I Zimbabwe tar det tid att bygga. Särkilt under den långa perioden med skyhög inflation men efter att Zimdollarn försvann i början av 2009 har ekonomi stabiliserats och byggandet kunnat ta ny fart. Förutom suget efter mineraler uppstår stadens kommers av läget. Vägen till Sydafrika skär genom Gwanda och skapar möjligheter för entreprenörer av olika slag. Det är allt ifrån fruktförsäljare till värdshus. Det är en väg som många i Zimbabwe åkt längs med. Regionen Matebeleland som Gwanda ligger i är den som drabbats hårdast av utflyttning. Ingen vet säkert hur många men uppskattningsvis så har mellan 40-50% av Matebelelands befolkning sökt sig till främst Sydafrika i jakt på jobb. Till största del är det unga män som lämnar landet men även andra gör det,  som t.ex. en äldre kvinnlig rektor som jag talade med förra veckan. Hon hade flyttat till Kapstaden för att under en period försörja sig som servitris. De secondary schools jag besökt har haft en märkbart stor majoritet tjejer då många pojkar hoppar av redan 13-14-årsåldern för att söka jobb utomlands.

Ljudet från tågen hör jag också ibland. Persontrafiken är nästan utdöd i landet och alla varnar för det resealternativet. Tågen går i sakta lunk och stannar till ofta både enligt plan och oplanerat. En färd på 350 km tar tio timmar utan förseningar vilka dessvärre ofta inträffar. Det som jag också varnas för är tjuvar och för att vagnarna är: för att använda ett vanligt epitet i Zimbabwe i dessa dagar ”run down”. En mycket välkänd guidebok som ofta kännetecknas av sitt sätt att skapa stora orosmoln för resenärer,  kallar tågen för rullande bordeller. Om det ligger någon sanning i det vet jag inte men jag hoppas att det är som med de brukar vara med de böckerna att det är överdrivet. Tyvärr är det väl så att ingen rök utan eld…

Ett ljud som jag där emot inte hör i Gwanda men som kanske bör ljuda ibland är polissirener. För trots guldet och kommersen så lever de flesta under mycket besvärliga ekonomiska förhållanden. Arbetslösheten ligger på cirka 90% och som exempel strejkade lärarna nyligen i två månader för att få sin lön på 150 dollar i månaden höjd. Förhållanden som dessa leder till en förstålig desperation och jakt på ”snabba” lösningar. Under mina tre veckor har jag upplevt två inbrott. Det första upptäcktes då jag anlände till huset i Gwanda och nu i veckan blev biblioteket utsatt. Trots det upplever jag Zimbabwe som tryggt att vara i. Det gäller som överallt annars att använda sig av sitt så kallade ”sunda förnuft”. Anledningen till att ljudet av polissirener inte hörs är att de oftast inte har någon bil. Vid båda anmälningarna fick vi hämta polisen från stationen och ge dem skjuts till brottsplatsen. Tyvärr så verkar det vara så att om du blir utsatt för något brott och vill ha det uppklarat så får du själv söka upp gärningmän och bevismaterial för att sedan lämna över dem till polisen.

Det sista ljudet som jag hör innan jag somnar är barkborrarnas ihärdiga ätande av dörren till mitt rum. Ljudet låter som om ett hundratal små kontorister flyttat in i dörren, och de verkar aldrig sluta arbeta med sina skrivmaskiner. Dygnet runt jobbar de utan några raster. På morgonen ligger det små högar av spån vid tröskeln. Jag tror att dörren kommer att klara sig under mina veckor i Gwanda men om jag återvänder så kommer de nog ha hunnit slutföra sitt arbete och flyttat vidare.

Recent Posts