Det är faktiskt bättre nu

av Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna.

Jag är tillbaka i Harare efter en tids frånvaro. En snabb överblick, nyhetsbevakning, lite statistik och många konversationer senare kan jag konstatera att livsvillkoren är bättre nu, även för den stora massan, och inte bara för eliten.

Förbättringen handlar dock om att landet faktiskt hade (till slut) kollapsat vid förra årsskiftet. Då blir det egentligen inte särskilt svårt att åstadkomma vissa positiva förbättringar. Den mest konkreta politiska förändringen är suspensionen av den zimbabwiska dollarn och det totala legaliserandet av utländska valutor. På det sättet sopades extrem hyperinflation bort från vardagen.

En icke-politisk utveckling är att det är skördesäsong sedan mitten av mars. Det innebär att det finns mat att äta, och till och med att sälja. För mig är det märkligt att butiker är ”normaliserade”. Det finns nämligen massor att köpa. Det är också variationsrikt. Ett så stort utbud och variation av grönsaker, frukt, andra livsmedel och saker har jag inte sett här på två år.

Även priserna är någorlunda normaliserade. Med det större utbudet, framförallt av inhemsk livsmedel har priserna sjunkit betydligt. Du kan få viktiga grönsaker för motsvarande 5 kronor kilot. En limpa bröd kostar 6-10 SEK beroende på kvalitet. Den viktigaste produkten, majsmjöl, kostar ca 35 SEK för 10 kg.

Nationell statistik visar att priserna fortsätter att sjunka. Det är verkligen på tiden. Zimbabwes prisnivåer har motsvarat svenska förhållanden under det senaste året. Men det är fortfarande högt jämfört med för två år sedan.

Antalet kolerafall fortsätter att minska drastiskt. Det beror mycket på att regnperioden är över och att biståndsorganisationer har kommit igång på allvar med bekämpning och förebyggande åtgärder. Det har inte samlingsregeringen haft så mycket med att göra.

Ett betydande politiskt beslut har dock varit att tvinga ned skolavgifterna till en hanterbar nivå. Men tyvärr fortsätter skolledningarna att ta ut en annan avgift, ”levy”, som ska täcka skolans fortlöpande kostnader vid sidan av själva utbildningen. Lärarna är i alla fall närvarande för cirka 800 SEK i månaden.

Problemen och de dagliga utmaningarna är fortfarande extremt påfrestande för över 90 procent, och nio miljoner av befolkningen. Det är mycket svårt för utsatta grupper att ta sig upp från ett liv som har slagits i splittror. Om det finns arbete, så är lönen mycket lägre än utgifterna som krävs för att möta familjens basbehov. Det blir ännu påfrestande för hushållskassan om det uppstår sjukdomar eller andra extraordinära händelserna, vilket det ofta gör när människor lever i fattigdom.

Jag läser idag på SVT text att svenskar är bland de mest hoppfulla i världen om sitt liv om fem år, samtidigt som zimbabwier tillhör gruppen som är minst hoppfull om den närmaste framtiden. Går det att exportera hopp?

Vad gäller den politiska atmofären skulle jag kunna skriva spaltmeter. Det händer oerhört mycket varje dag, samtidigt som det inte sker ett dyft. Jag ska istället citera en person från en zimbabwisk organisation: ”jag vet inte vilka som är mest förvirrad, MDC* eller civilorganisationerna”.

* MDC = Movement for Democratic Change, det oppositionella partiet som nu ingår i samlingsreging med partiet som har lett landet sedan självständigheten 1980, Robert Mugabes ZANU-PF.

Recent Posts