Analys av den närmaste framtiden i Zimbabwe

av Birger Nordström, Afrikagruppernas Zimbabwe – kännare i Stockholm, 2008-07-09

Massakrer i skuggan av Olympiska ringar?

Tsvangirais avhopp från presidentvalet kom samtidigt med FN:s säkerhetsråds fördömande av valet i Zimbabwe. Det förstörde Mugabes kröning. Valobservatörer från både Afrikanska Unionen (AU) och samarbetsorganisationen i södra Afrika (SADC) deklarerade att valet inte speglade folkets vilja. Det betyder att den kollektiva förnedring det zimbabwiska folket utsattes för har skapat en illegitim ”president”. Vid AU-mötet vid Sharm El Sheikh krävde Kenya och Botswana att Zimbabwe skulle suspenderas. AU stannade dock vid att enhälligt uppmana Zanu PF och MDC att inleda en dialog för att dela makten.

Det har diskuterats vilken politisk roll Mugabe egentligen har i Zimbabwe. Han är exekutiv president och kan vägra signera de lagar parlamentet stiftar. Han kan hemförlova parlamentet och styra landet med dekret för att införa de lagar han behöver. Han är förste sekreterare i Zanu PF och väljer själv ledamöterna till Politbyrån, som i verkligheten kontrollerar hela partiet. I de taktiska arbetet för att säkra makten har han hjälp av den militärjunta som kallas Joint Operations Command (JOC) ledda av Mugabes högra hand Emmerson Mnangagwa. Generalerna i juntan har gjort en rad uttalanden att de inte accepterar någon annan president än Mugabe. Våldet i Zimbabwe har ännu inte nått kenyansk nivå, vilket bara understryker att terrorn är väl planerad och kontrollerad av juntan. Mnangagwa har vid ett tillfälle cyniskt uttalat att ”dödar man bara rätt personer behöver man inte döda så många”.

Samlingsregering

AU rekommenderade en ”afrikansk lösning” för att skapa en samlingsregering. Det speglar mer en önskan i en omöjlig situation. Att direkt intervenera, som Kenyas premiärminister Raila Odinga föreslog, är ett brott mot folkrätten och bör vara förbehållet mycket extrema situationer. Inte mycket talar för en meningsfull dialog nu. Mugabe har varit inblandad i liknande samtal med oppositionen i åtta år under Mbekis ledning och mycket tyder på att det bara varit ett politiskt spel. Det enda Mbeki har lyckats med under dessa åtta år var att få tillstånd ett val med internationella valobservatörer och offentligt anslagna resultat. Då förlorade Mugabe stort och han kommer inte att göra om samma misstag igen. Han har trots allt gått väldigt långt för att behålla och stärka sin makt. Massakern i Matabeleland, under 1980-talet, hade som enda syfte att krossa oppositionspartiet ZAPU. Mer än 20 000 civila mördades och för att få ett slut på dödandet accepterade Joshua Nkomo att ZAPU lades ner och han själv blev vice president (utan makt). Mugabe väljer våldet med stor taktisk och retorisk skicklighet. Vid den våldsamma tiden vid valen 2000 och 2002, trummades budskapet att det var en andra våg av befrielsekriget. Jorden skulle återgå till den afrikanska befolkningen. Världens medier fokuserade då på de tolv dödade vita jordägarna, medan i all tysthet tusentals torterades och hundratals politiska motståndare mördades.

Det koloniala ekot

Mugabe har gång på gång hamrat in budskapet att Zimbabwe inte är en koloni längre. Även om det blivit mer ihåligt med åren, så har budskapet haft en stor resonans i hela Afrika. Kolonialfrågan har utnyttjats för att bygga upp enorma förmögenheter hos ett fåtal av dem som en gång ledde självständighetskampen. Det finns en postkolonial logik i dagens händelser. Den europeiska ockupationen av Afrika och dess efterföljande variationer av vita rasiststater i södra Afrika skapade motkrafter – nationalister. Desto hårdare och mer militär kampen blev, desto mer kommandoliknande blev de politiska strukturerna i självständighetskampen. De forna kolonialmakternas ovilja att diskutera och erkänna brott mot mänskligheten, det vill säga övergreppen mot den afrikanska befolkningen, skapade också en panafrikansk ideologi och sammanhållning. Att inte kritisera varandra blev en helig princip för en generation av nationalister. Därför blev till exempel aldrig en diktator som Idi Amin kritiserad i OAU (föregångare till AU). Istället var han värd och ordförande för organisationen 1975. Och därför kunde Mugabe under alla år undgå kritik för förföljelsen av oppositionella afrikaner i Zimbabwe.

Tolererar ingen opposition

När det funnits opposition inom partiet har dissidenten i milda fall sänts ut i ”kylan” under några år. Det hände till exempel parlamentsledamoten Dzikamai Mavhaire, som redan 1998 förklarade att Zimbabwe inte är en monarki, syftande på att Mugabe borde avgå. Mavhaire avstängdes från alla uppdrag och två år senare var han utfattig. I år, tio år senare, stödde han Mugabe! I mer allvarliga fall arrangeras en bilolycka. Offret deklareras som ”nationalhjälte”, vilket medför att de anhöriga får kraftiga pensioner mot tystnad. Bland många ”politiska trafikoffer” kan man nämna den frispråkige parlamentarikern Sidney Malunga som dödades 1994. Många anser att även Border Gezis död på vägen mellan Harare och Masvingo 2001, var politisk. Han hade krävt nytt blod i partiet – även i toppen.

Har olydnaden funnits utanför partiet, har man använt det våld som behövts. I mars 2007 misshandlades Tsvangirai svårt. TV-fotografen Edward Chikombo filmade och spred bilderna internationellt. Några dagar senare bortfördes han och avrättades av säkerhetspolisen. Meddelandet till alla journalister var framförd.

Upprensning

Mugabe slåss nu för att åter ta kontroll över utvecklingen. Upprensning av all opposition efter den ”politiskt” besegrats, har varit ett kännetecken i Mugabes strategi.

Efter den första vågen av terror i Matabeleland i början av 80-talet, visade det sig att befolkningen fortfarande stödde ZAPU vid 1985 år parlamentsval. Innan valet hade Mugabe kallat Joshua Nkomo för ”en kobra i vårt hus” (nationen). Trots att Zanu vann valet var det klart att det fanns en stark opposition i Matabeleland. Efter valet uppmanade Mugabe sina anhängare att ”krossa ormen”. Övergreppen och morden ökade igen tills Joshua Nkomo kapitulerade. Före parlamentsvalet 2000 dödades ”bara” 37 människor, huvudsakligen MDC-anhängare, men ett betydligt större antal dödades efter. En annan upprensningsdemonstration gjorde Mugabe efter att statsbefolkningen till 75% röstat på MDC vid parlamentsvalet 2005. Några veckor efter valet krossades människors hem i en sådan omfattning att 700 000 människor blev hemlösa. Tidpunkten, för att åsamka befolkningen största möjliga plåga, var väl vald. Bostäderna revs strax före vintern, då nattemperaturerna kan närma sig noll.

Fattigbönderna i Mashonaland, som normalt har varit en av Mugabes lojala stödgrupper, röstade inte på honom i mars. Hur kommer man att ändra på det? Demonstrerades taktiken redan under AU mötet, då två vita jordägare misshandlades i Zimbabwe? Kanske använder man samma taktik som vid valet 2000 och dödar någon vit jordägare som en rökridå. Och medan västvärldens medier fördömer detta kommer i all tysthet en grundlig politisk upprensningsaktion att starta på landsbygden i Mashonaland. Eller kommer upprensningsoperationen i augusti, under de Olympiska spelens medieskugga. Det är i alla fall i Mashonaland lojaliteten skall piskas in.

I städerna, MDC:s basområden, finns det redan tecken på att militärjuntan påbörjat samma taktik som man använde i Matabeleland under 80-talet. Det är inte överraskande eftersom ”bödeln i Matabeleland”, marskalk Perrance Shiri, också ingår i JOC. Mönstret är enkelt, våldet mot oskyldiga civila ökar, tills oppositionens ledning mjuknar.

Hur skall Zanu PF återvinna majoriteten i parlamentet igen? Det kan ske på två sätt. Efter en grundlig politisk upprensning kommer Mugabe att utlysa nyval utan observatörer och offentligt anslagna resultat. Den andra vägen är att låta oppositionsparlamentariker försvinna eller mördas, varefter det följer kontrollerade fyllnadsval. Kanske har operationen redan börjat. Naison Nemadziwa, nyvald parlamentsledamot för MDC i Buhera South, kidnappades på öppen gata första juli av en arméenhet och har därefter inte synts till.

Inget talar för att det går att uppnå någon lösning med Mugabe vid makten. På samma sätt som fred i Angola var otänkbart så länge Jonas Savimbi ledde UNITA. När förändringen kommer i Zimbabwe har den 84-årige Mugabe antingen mentalt tappat greppet över partiet, eller kommer, som han själv uttryckte det ”Gud avlägsna mig från makten”. I Savimbis fall var det någon som gav Gud en hjälpande hand. Det är inte sannolikt, men inte helt omöjligt att liknande scenario kan inträffa i Zimbabwe. Många Zanu PF-politiker kunde konstatera efter det riktiga valet i mars att partiet fick betydligt större andel röster än Mugabe. Och när Simba Makoni utmanade Mugabe, annonserade flera i partiets toppskikt sin tveksamhet till Mugabes styre. Det visar att det finns en växande oro inom partiet. En förändring i landet kan inte ske utan att flera Zanu PF-politiker medverkar till en övergångsregering i syfte att i grundlagen förändra enväldet. Revolten blev den här gången begränsad vilket också indikerar en stark fruktan för militärjuntans operationer. Det politiska landskapet har ändrats sedan massakern i Matabeleland under 80-talet. Då pågick en framgångsrik socio- ekonomiska utvecklingen i landet. Idag har den bytts ut mot det värsta ekonomiska sönderfallet världen hittills skådat i något land, som inte befinner sig i inbördeskrig. Matabeleland var totalt slutet för journalister då. Men trots alla försök att dölja vad som händer nu, läcker informationen ut. Oppositionen är nationell och i majoritet. De internationella påtryckningarna ökar, inte minst från en allt tydligare generation av afrikanska ledare med rötter i fackföreningsrörelsen. Vid AU mötet kritiserades för första gången en ikon i självständighetskampen. Den panafrikanska tystnaden är bruten. De senaste månaderna har vi trots tragiken, fått bevittna en historisk gryning i Afrika.

Recent Posts