Tre utmaningar för vår solidaritet

På tidigt 1980-tal skrev jag en biståndsartikel med rubriken ”Bygger vi sandslott i strandkanten? Den frågan har följt mej sen dess. Hur kan vi stärka strandskyddet? Jag ska här lyfta fram tre exempel på utmaningar för vår solidaritet i dag!

Först korruptionsbekämpning – är den på allvar eller för gallerierna?

Korruption kopplas ofta till själva biståndet eller till poliser, lärare, sjuksköterskor som tar extra betalt för sina tjänster. Men jag vill koncentrera mej på den internationella, storskaliga korruptionen. Den sker på hög nivå och påverkar länders ekonomi i grunden.

Den riktas mot väl valda beslutsfattare och beslut, för att komma åt råvaror billigare, få exploateringsavtal, få bort besvärande lagar och kontroller eller sälja vapen. Enligt Världsbanken betalas åtminstone 1 triljon dollar (tusen miljarder) i mutor årligen. Mutorna ska ge konkurrensfördelar och vinst för den som betalar. Och då ska förståss vinsterna vara betydligt större än triljonen i mutor.

Världsbankschefen Paul Wolfowitz sa 2006: ”För varje mutad person finns det en som betalar, en som oftast kommer från ett i-land. Vi måste göra mer för att ställa privata företag till svars för att de exporterar korruption till u-landsekonomier”.

När såg, hörde eller pratade ni om detta senast? Snacka om att vi har en elefant i trädgården – utan att riktigt vilja se den!

Så vi vet pinsamt lite om hur processen går till, vem som driver på, och vilka de storföretagen är som Wolfowitz talade om. Några ser vi glimta förbi: British Aerospace, Saab, Siemens, ABB, Shell, gruv- och oljebolag.

OECD:s utmärkta Anti Bribery Convention säger att företag som mutar utländska offentliga tjänstemän eller politiker ska lagföras och utredas av företagens ”hemländer”, alltså till exempel  Sverige. Men OECD-staterna har inte infört de lagar som Konventionen förutsätter. Och de få utredningar som genomförs havererar ofta halvvägs – i brist på bevis eller resurser, eller avbryts av regeringarna (som skett i flera mål mot British Aerospace).

Kan vi inte stoppa korruptionen vid källan, det vill säga där pengarna kommer ifrån, blir den internationella kampanjen tandlös och i värsta fall ett spel för gallerierna. Offren blir folken i utsatta länder som Kongo och Nigeria. Länder som snarast är brottsplatser för ekonomiska kupper planerade i vår rika värld.

Solidaritet är då att hålla Sverige rent, och jaga mutande svenska företag med blåslampa, i våra domstolar, och med tuffare svenska lagar enligt OECD:s rekommendationer!

Se mer i Afrikagruppernas tiopunktsprogram mot korruption:

Läs mer här!

Vem ger bistånd till vem?

De flesta tar för givet att vi ger bistånd till Afrika, och att det är mottagarens fel om utvecklingen uteblir. Så är det ju inte! Afrika ger bistånd till oss. Mycket av resursflödet hit kommer från de läckor i ländernas ekonomi som korruptionen skapar.

Matkris, klimatkris och olika konflikter öppnar nu för nya läckor – med landgrabbing, vattenbrist, fler monokulturer för matexport, etanolproduktion som ett par exempel. Och det är utländska företag som köper upp, producerar och tar hem vinsterna.

En del tror att EU:s Ekonomiska Partnerskapsavtal (EPA) ger fördelar för utvecklingsländerna, och att de förhandlas fram på lika villkor. Men vi hör alltför ofta om hur hårdföra EU-förhandlare snarast framstår som torpeder som vill komma åt änkans sista skärv!

Läs mer om EPA här!

Vi kan redan se negativa effekter av EU:s fiskeavtal, vilket inte minst Svenska Naturskyddsföreningens rapport ”Ett skepp kommer lastat” visar. Export via EU-båtar till våra bord, nöjda fiskare och handelsmän hos oss, utfiskade kustvatten, fiskrester och tomma nät till de lokala fiskarna. Fiskeavtalen blir sugrör som underminerar människors levnadsutrymme.

Ladda ner rapporten ”Ett skepp kommer lastat”!

Men den som är stark måste vara snäll, säger Bamse! Solidaritet och överlevnad måste bli en viktig ”pelare” som tas på allvar i EU:s samarbete med omvärlden. Och varför inte äntligen satsa på en Repayment and Recovery Plan?

Slutligen folkrätten

Den 28 augusti kom en båt till Klaipeda i Litauen med ca 20-30 000 ton fosfat från det ockuperade Västsahara. Fosfaten tillhör enligt folkrätten de ursprungliga invånarna i Västsahara.

Men de kan känna sig blåsta på de miljoner lasten är värd, pengarna  hamnar i ockupationsmakten Marockos fickor, merparten till kung Muhammed VI och den övriga eliten i landet. Samma visa alltså som med fisk och Omega 3.

Nu vill EU förlänga sitt fiskeavtal med Marocko. Hur gör då Sverige?

Statsminister Fredrik Reinfeldt sa i riksdagen i våras:

– Jag hoppas att vi inte ska behöva hamna i ett läge där vi säger nej till folkrätten. Det hoppas vi sannerligen!

Folkrätten står över EU-avtal och liknande. Dessutom, politik är att vilja. Nästa statsminister ska följa folkrätten fullt ut. Och kräva att EU fryser alla avtal med Marocko som inte tydligt undantar Västsahara, och att EU agerar för att få Marocko att lämna Västsahara.

Den 28 september tog EU-kommissionen emot ett brev med uppmaningen att stoppa fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Det skrevs under av 799 organisationer och 20 000 personer från hela Europa!

Läs brevet här!

Sören Lindh, koordinatör för Västsaharaaktionen

www.vastsaharaaktionen.se

Recommended Posts