Att vara ung och leva med hiv

Phakaiviani är 22 år och arbetar idag som vårdare på Mpilo Clinic OI, en klinik för ungdomar som lever med hiv i Bulawayo, Zimbabwe. Jag träffar honom tillsammans med sex av hans vänner, tillsammans vill de arbeta mot diskriminering och stigmatisering av hivpositiva. Phakaiviani och hans vänner har alla smittats vid födseln.

Engagemanget kommer från egna erfarenheter av diskriminering som hivpositiva upplever och känslan av att vara ”annorlunda”. De menar också att regeringen inte involverar dem i beslutsfattanden. På Mpilo Clinic tas de flesta beslut utan att rådfråga ungdomarna som kommer dit.

Tycker ni att tillgängligheten till behandlingen är bra? Ja, bromsmediciner är gratis i Zimbabwe och man hämtar den på kliniken ungefär en gång i månaden”. Får man som hivsmittad den behandlingen man behöver? ”Både och, vi får medicin men sen vet man inte om behandlingen utöver detta är just den de vill ha och behöver”.

Många ungdomar har svårt att acceptera att de är hivsmittade och Phakaiviani berättar om en pojke han träffade som var så arg på sina föräldrar att han ville döda dem. ”Många ungdomar blir väldigt arga då de får reda på att det smittats av hiv genom sin födsel och denna ilska riktas ofta åt fel håll. Man vill inte acceptera detta och många har inställningen: ”Varför ska jag ens ta min medicin? Men att vara hivpositiv innebär är inte att ditt liv är över och detta vill vi förmedla till ungdomarna”.

Phakaiviani Moyo

Phakaiviani Moyo

En stor del av de som smittats via mor till barn och idag är i 20-årsåldern och deras föräldrar är döda som en följd av sjukdomen. Därför är unga personer som lever med hiv i Zimbabwe en sårbar grupp som konfronteras med många svårigheter i samhället. Phakaiviani är 22 år och båda hans föräldrar dog av sjukdomen när han var liten.

”Många har inte ett ställe de kan kalla för hem eftersom att de ofta blir bortskickade från ställen där de bor. Jag träffade en tjej idag som inte hade klarat av skolan och nu säljer hon grönsaker på gatan. Hennes föräldrar var döda och hon hade blivit bortskickad från sitt hem”.

Ntkozo är 18 år och har behandlats sedan hon var liten men fick först reda på att hon var hivpositiv när hon var 15 år. ”Jag var väldigt ledsen och arg när jag fick reda på det men idag har jag accepterat det. Det är fortfarande jobbigt att veta att man är annorlunda. Folk förstår inte att det inte är någon skillnad mellan oss och en person utan hiv, därför är det svårt att prata med andra om det. Om vi sitter bredvid varandra här eller på bussen ser man ingen skillnad på oss”, säger Ntkozo.

”Jag fick reda på att jag hade hiv när jag var 16 år”, säger Clearly. ”2010 började jag gå ner i vikt och må väldigt dåligt. Min familj tog mig till sjukhus och det första de gjorde var att testa mig för hiv. Vi är sex systrar i min familj och jag satt med dem när läkarna berättade det. Det är bara jag som är smittad. När jag fick beskedet och började behandlingen var det svårt. Jag var arg och ledsen, men mina systrar sa till mig att jag måste ta medicinen så att jag kan fortsätta leva. Nu har jag lärt mig att acceptera min situation och jag vill uppmuntra andra ungdomar att prata om det”.

Svårigheten i att prata om sjukdomen bidrar till en ökad smittospridning. Många har svårt att vara öppna och berätta för sin partner som sin sjukdom. Föräldrar är ofta rädda att berätta för sina barn att de lever med hiv eftersom att detta oundvikligen kommer att följas av obekväma frågor om hur man får viruset och varför föräldrarna fått det.

”Om vänner och bekanta runt omkring frågar om dina mediciner vet folk många gånger inte vad de ska säga. Att ha högt blodtryck eller diabetes är inte alls sett som något konstigt och man pratar till och med om det med sin granne och frågar ”har du tagit din medicin idag?” säger Phakaiviani.

Varför tror du att folk ser på personer som lever med hiv på det sättet?

”Mestadels på grund av de ursprungliga orsakerna till smittospridningen och den dåvarande situationen. Man förknippar det med dåligt beteende och en person som gör dåliga saker. Vi har inte gjort något för att få denna sjukdom det är bortom vår kontroll”.

Vad är viktigast i arbetet med att stoppa smittospridningen?

”Vi vill att vår regering ska erkänna att vi ungdomar som lever med hiv är en sårbar och utsatt grupp som behöver stöd. Folk måste sluta se på oss som annorlunda. Vi är vanliga människor som också har drömmar. Vi vill utbilda oss och leva bra liv”.

Phakaiviani menar att genom utbildning och information kan vi göra mycket för att stoppa smittospridningen. ”Vi måste utbilda och informera människor om sjukdomen så att de slutar se på oss hivpositiva som de gör idag. Vi kan hindra spridningen genom att uppmärksamma problemet och prata om det”.

”De som vet om att de är smittade och accepterat det tar hand om sig själva, de vill leva ett friskt liv. Människor runtomkring bör se oss som de ser sig själva, enda skillnaden är att vi måste ta bromsmediciner”.

Vill du stödja Afrikagruppernas viktiga hivarbete i södra Afrika? Här kan du läsa mer om olika sätt att bidra!

 

/Karin Nordlöf, Afrikagrupperna

 

 

Recommended Posts