Viva women, Viva!

Det är sällan kvinnors historia tillåts utrymme i historieböckerna men i lördags begravdes en av Sydafrikas främsta aktivister som kommer ha sin givna plats i berättelser om landet. Nontsikelelo Sisulu, mer känd under sitt tilldelade europeiska namn, Albertina.  Med tiden skulle Albertina Sisulu också komma att kallas för ”Nationens moder”. Nedan följer ett utdrag ur tidningen, Cape Argus, hyllning till hennes minne.

Albertina föddes i Transkei, ett av de sk. hemländerna som reserverades åt den svarta befolkningen. Dotter till en sjuk ensamstående mamma tvingades Albertina i ung ålder agera förälder för sina sju yngre systrar och var vid flera tillfällen tvungen att hoppa av skolan. Med vilja och försörjningsansvar lyckades hon ändå slutföra gymnasiet. Det var först 1940 när hon antogs som lärling på ett sjukhus i Johannesburg som  hon upplevde segregering och diskriminering på nära håll.

En incident rörde henne på djupet. En stor olycka inträffade på Johannesburgs busstation och (svarta) patienter ilades i en strid ström till sjukhuset hon praktiserade på. När den del av sjukhuset som reserverats för svarta var överfull skickades förfrågan om att tillåta svarta patienter ta rum i den vita delen, en förfrågan som sjukhusledningen avslog. De svårt skadade blev behandlade medan de låg packade på golvet.

Det var inte förrän Albertina träffade sin framtida man, Walter Sisulu, som hon blev politiskt aktiv. De gifte sig 1944 och hon stöttade honom när han 1947 valde att sluta sitt jobb för att på heltid ägna sig åt ANC, vilket innebar att hon än en gång hade försörjningsansvar för en stor familj. Vid mitten av 50-talet bildades Federationen för Sydafrikas kvinnor som ville belysa det specifika förtryck det vita minoritetsstyret utövade på svarta kvinnor. Albertina kombinerade sitt jobb som barnmorska med politisk information när hon besökte patienter.

Federationen anordnade  en historisk demonstration mot passlagarna 1956 i Pretoria där tjugo tusen kvinnor (en anmärkningsvärd hög siffra med tanke på den extremt hårt kontrollerade rörelsefriheten) samlades utanför premiärministerns dörr. Efter att ha stått tysta i trettio minuter började massan sjunga: Now when you touched the women, you have struck a rock. Now you will be crushed! Kvinnors del i anti-apartheidkampen började nu ses som en viktig bricka i spelet om frihet, av både Apartheidregimen och de manliga kamraterna i ANC.

När ANC på 60-talet såg sig tvungna att överge ickevåldsmetoder för väpnad kamp var Walter organisationens generalsekreterare. Han dömdes i sin frånvaro och gick under jorden. Strax därefter fängslades Albertina. Hon satt fängslad utan åtal i 90 dagar och när hade Walter tillfångatagits av säkerhetspolisen. Medan Walter dömdes till livstid på Robben Island dömdes Albertina till fem års ”ortsarrest” då hon fick inte lämna orten hon bodde på. ”Ortsarresten” skulle sen komma att förlängas med fem år som följdes av fler år som till slut summerades till arton år. På grund av sin förmåga att tala till massorna förbjöds hon även att delta i möten och på begravningar.

Det här var svåra ekonomiska tider för Albertina och hennes möjligheter att bedriva politiska aktiviteter begränsades. Barnen som hon skickat till Swaziland för utbildning, då hon vägrade sätta dem i bantu-skola, kom hem och hon oroade sig för att kunna sätta mat på bordet. Hon tog även hand om sin systers barn och senare även sina barnbarn när föräldrarna gick i exil.

1976 började studentrörelsen som motsatte sig att de vitas språk africaans var det enda  tillåtna språket i skolan att växa. Albertina som själv förkastade skolsystemet såg nu sina barn komma hem sent om kvällarna ibland med blåtiror efter möten med säkerhetspolisen. Hennes dotter Lindiwe berövades ett år av sitt liv med fängelsernas alltmer hårda klimat mot fångarna.

När Zimbabwe frigjordes 1980 saknade regimen allierade i regionen och till Albertinas stora överraskning förlängdes inte hennes arrest och hon kunde återsluta sig till kvinnofederationen. 1983 bildades The United Democratic Front, UDF, som mobiliserade över organisations- och hudfärgsgränser. Albertina valdes till en av rörelsens tre presidenter i sin frånvaro. Hon hade åter igen fängslats, troligtvis för sin inblandning i UDF. Det hindrade dock inte rörelsen som fortsatte växa och som -84 samlade fler än 600 olika organisationer. En våldsam tid av polisräder, demonstrationer, bojkotter och mord i statens namn följde. Regimen skyllde våldet på UDF och ville helst förbjuda rörelsen men vid det här laget hade det internationella motståndet vuxit sig så starkt att oron för sanktioner hindrade ett förbud. Istället fängslade man rörelsens ledare och rättegången lades på Albertinas 67 årsdag. Runtom hela landet höjdes röster om krav på frisläppande eller massarresteringar då hela rörelsen utförde samma aktioner. Ledarna släpptes mot borgen.

Minoritetsstyrets hårda grepp om nationen var på glid och 1989 släpptes Walter Sisulu. De hade då varit åtskilda i 25 år. När ANC legaliserades ett år senare återetablerade Albertina partiets kvinnoförbund. Efter de första fria valen -94 blev paret Sisulu parlamentsledamöter och kunde samtidigt fira femtio års äktenskap. Kärlekshistorian ”Albertina och Walter Sisulu” är ett kapitel för sig.

Albertinas historia är en historia hon delar med många av landets systrar. Det är en historia av självuppoffring, av familjeförsörjning, av ensamhet i föräldraskap och av outtröttlig politisk kamp. Artikeln i Cape Argus avslutas med orden: We mourn a mother, we salute an icon, and on the shoulders of a legend we stand!

Recommended Posts