Vi subventioneras av de fattigaste

Southern Africa Farm Worker Network

Fackliga företrädare jämför arbetsvillkor mellan länderna

Sockerarbetarnas fack har möte i Johannesburg och vi ställer upp tabeller över vad folk tjänar och vad lönekraven är. Lägstalönerna är oerhört låga överlag, ofta ligger även de lagliga lönerna under fattigdomsgränsen. Malawi rapporterade 349,60 rand. Per vecka trodde vi, ja det är ju illa. Nej, sa Malawi, detta är lönen per månad.

350 spänn i månaden. Det spelar ingen roll hur billigt det må vara att leva i Malawi – det här är inte betalt arbete utan slaveri. Jag lade ut det på Facebook och en intressant diskussion uppstod.
Elijah på Khanya College: Detta innebär att du ligger under fattigdomslinjen. Du kan bara betala transportpengar och lite mat. Ingen mänska ska behöva tjäna så lite”
Delia, domare i Port Elisabeth: Ska vi nu handla från Huletts, Selati eller ett no name? Hur kan vi hejda exploateringen?
Jag: Tongaat Huletts är mer eller mindre likadana. Båda företagen har förresten en lång tradition av exploatering. Rättvisemärkt socker finns på marknaden, men det bästa vore att sätta press på de här producenterna. Jag kommer att hålla er uppdaterade…
Elijah: Illovo säger faktiskt i sin årsredovisning att de är nöjda med att Malawi är det billigaste landet att producera i.
Trevor, högstadielärare i Johannesburg: Jag vet att jag leker med elden och jag försöker inte försvara Big Business men: Är det bättre att tjäna lite grann och kunna försörja familjen eller att vara arbetslös för att sockerföretaget beslutar att de inte har råd att verka under rättvisa nivåer och lägger ner? Något är bättre än inget?
Veronica, facklig ledare i Malawi: Vad kan jag göra då för att hjälpa mitt folk att uppnå en värdig tillvaro? De här människorna lever i fattigdom och kan faktiskt inte försörja sina familjer
Deena på Treatment Action Campaign: Big business kommer undan med konkurrens som bygger på kapplöpning mot botten – till oacceptabla arbetsförhållanden. Vad vi behöver är konkurrens som bygger på kapplöpning mot toppen.
Jag: Vi måste organisera inte bara arbetare, utan konsumenter också. Vissa av oss tycker att vi förtjänar att bli subventionerade av de fattigaste av arbetare. Andra föredrar att inte veta, eller vet inte vad de kan göra för att bidra. Jag tror för min del att om kraven på skandalösa vinster upphör så kan vi tillfredställa både konsumenter och producenter.

Veronica Karim har inte Facebook, så jag visade diskussionen under kafferasten. Hon skrattade åt Trevors kommentar.
– De här arbetarna kan ju inte försörja sina familjer. De är oftast män som bor på området i små små bostäder. Deras familjer får ta hand om sig själva någon annanstans, jag vet faktiskt inte hur de försörjer sig. Kanske odlar fruarna mat? Ibland kan de spara ihop litegrann att ta med när de reser hem, men ofta lever de ur hand i mun och har inget att visa upp för allt slit.

Trevors kommentar är vanlig, i olika varianter. Är inte litegrann bättre än inget? Men varför måste man välja mellan lite eller inget? Är vi så hjärntvättade av storföretag som ber om medkänsla med alla uppoffringar de måste göra att vi köper deras världsbild rakt av? Är det okej att jag köper superbilligt socker samtidigt som arbetaren faktiskt inte klarar sig? Eller kanske kan jag betala lite mer och Illovo dra ner på sin vinst? Diskussionen på min Facebook fortsätter.

Recommended Posts