Rätten till information – en het potatis

Den pan-afrikanska konferensen  om rätten till information i Kapstaden 17-19 september samlade drygt 200 journalister, politiker och organisationer som arbetar för bättre tillgång till information, och mynnade ut i en gemensam deklaration som kan laddas ned här.

Öppenhet och censur är heta frågor i Sydafrika just nu. Konferensen sammanföll med den sydafrikanska regeringens försök att driva igenom en ny sekretesslagstiftning kring statshemligheter, som aktivister döpt om till hemlighetslagen. Samma dag som konferensen öppnades tågade ett par tusen personer till Parlamentet alldeles intill, i en demonstration organiserad av nätverket Right2Know, och krävde att lagen stoppas.

Enligt planerna skulle lagen ha röstats igenom i parlamentet i förra veckan, men efter den kraftiga kritiken har regeringen dragit tillbaka lagförslaget för ännu en runda av konsultationer. Tidigare blogginlägg om lagen kan ni hitta här och här.

Några av de övergripande slutsatserna från konferensen är att tillståndet när det gäller pressfrihet och rätten till information är fortsatt oroande i de flesta länder på kontinenten. I ett långsiktigt perspektiv har situationen förbättrats, men de senaste åren har utvecklingen gått åt fel håll i många länder, vilket bland annat sammanfattas i den här rapporten. Bland de positiva trender som uppmärksammades, var att nio länder på kontinenten nu antagit lagar om rätten till information, och att några länder påbörjat satsningar för att aktivt göra statlig information tillgänglig på nätet, som initiativet Kenya Open Data.

Men, som flera talare på konferensen lyfte fram – även om det finns lagar om rätten till information, och även när mycket publiceras på webben kvarstår frågor om vem som nås av informationen, och vem som kan använda informationen.

Ory Okolloh, känd nätaktivist från Kenya som bland annat var med och startade en sajt som övervakar hur parlamentsledamöter presterar, påpekade att bara 26% av befolkningen i Kenya har tillgång till internet. För att göra frågan om rätten till information relevant för fler krävs innovativa sätt att arbeta, menade hon. Okolloh gav exempel från en kampanj hon arbetat med i Kenya kring användning av statliga resurser, där organisationer i samarbete med journalister fotograferade och publicerade bilder på ministrars dyra bilar, och ställde kostnaden för dessa mot kostnader för satsningar i fattiga områden. I Kenya finns ingen lag om rätten till information, men kampanjen kunde ändå tydliggöra prioriteringar i statsbudgeten.

Sydafrika har haft en lag om rätten till information sedan 2000. Men att använda lagen för att få tillgång till information är en krånglig process och en majoritet av de som försökt begära ut information med hjälp av lagen får inga svar, sa Murray Hunter, koordinatör för kampanjen Right2Know. När förfrågningarna lyckas är det ofta svårt att tolka dokumenten.
– På lokalnivå vill människor ofta ha svar på grundläggande frågor som ’vad är era planer för att förbättra våra liv’? Den sortens information går inte alltid att läsa ut utifrån dokumenten, säger han.
Rosemary Orkello Orlale, redaktör från Kenya, påpekade att tillgång till information inte kommer göra någon skillnad om inte vanliga människor får verktygen att skapa sin egen information och berätta sina egna historier.

För kvinnor är den frågan extra viktig. Fortfarande utgör kvinnor bara 19% av alla röster som hörs i media i södra Afrika, visar forskning av Genderlinks från förra året. Att döma av panelisterna på konferensen är rätten till information ännu en fråga där mäns röster får större utrymme än kvinnors. Bara 26% av talarna var kvinnor, hade Colleen Lowe Morna från Genderlinks räknat ut.

Recent Posts