Nöden av feministisk ekosocialism

Klimattoppmötet har nu pågått en dryg vecka, likaså den av civila samhället upprättade parallella konferensen om klimatförändringar. Mycket lite talas det om vad som händer inne på det officiella mötet. Den generella tron på att nära 200 länder ska kunna komma överens om någonting överdrivet produktivt är minst sagt svag.

Istället pågår seminarier från tidig morgon till sen kväll om hur vi; aktivister i form av småbönder, akademiker, konstnärer, kvinnorörelser, fackföreningar, alternativ media, anti-kapitalistiska och anti-rasistiska rörelser (listan kan göras mycket lång) kan göra vad våra regeringar hittills misslyckats med. FN-ambassadören Pablo Solon berättade just om sina observationer de senaste åren inifrån jätteorganet FN på ett seminarium om klimatkrisens finansiering (eller avsaknaden av den).

-Det verkar som att länder i allt större utsträckning överger ett internationellt eller globalt perspektiv och fokuserar allt mer på nationella intressen. Finanskrisen ligger som en skugga över den klimatsmarta politiska viljan och ekonomisk tillväxt prioriteras över liv.

Strategin som börjar utkristallisera sig här på parallella konferensen lyder lokal aktion. Ett spännande engelskt initiativ (som jag skrivit lite om här tidigare på bloggen) är kampanjen One million climate jobs som helt enkelt går ut på att förena arbetarrörelsen för att utöva påtryckningar mot grön produktion. Tanken är lockande, inte sant? Föreställ er att arbetare världen över la ner verktyg och krävde klimatvänliga arbeten. Kampanjen har fått följe av Sydafrika och har ambitionen av att bli en internationell kampanj.

Kampanjen backas upp av omfattande forskning som stödjer idén om att ett skifte mot klimatsmart energiproduktion skulle skapa fler arbeten. I Sydafrika beräknas en miljon arbeten kunna skapas genom investeringar i vind och sol-energi (150 000 jobb). Genom att effektivisera industriers energianvändning (27 000 jobb). Genom att anpassa gamla hus liksom byggandet av nya energisnåla hem (120 000 jobb). Genom att expandera kollektivtrafiken (70 000 jobb). Satsa på småskaligt ekologiskt jordbruk (bara i provinsen Gauteng beräknas en halv miljon arbeten kunna skapas). Preservation av vatten, jord och ekologisk mångfald (400 000 jobb). Återvinning och skräphantering (400 000 jobb).

Personligen fylls jag av inspiration när jag hör om hur arbetare i England och Sydafrika genomför olika direktaktioner för att inte ”bara” bättra sina löner utan även kräva ett ansvarstagande gentemot naturen.

Min enda alarmklocka gäller försvagningen av arbetarrörelsen världen över. I Sydafrika liksom Sverige har trenden med bemanningsföretag vunnit mycket mark de senaste åren. Den här mellanhandsfunktionen verkar för osäkra anställningsförhållanden där arbetare får svårare att organisera sig. Vidare reproducerar den en patriarkal ordning, där kvinnor fortsatt hamnar längst ner i den exploativa produktionskedjan. Fackföreningar i världen har haft svårt att kontra utvecklingen då de på det stora hela fortsatt mobilisera bland fast heltidsarbetande (läs: manliga arbetare).

Arbetarrörelsen, som generellt sett redan från början måste få anses tämligen patriarkal, och kampanjen skulle vinna mycket på om man satsade på att ha kvinnorörelser i fronten. Inte minst för att värva medlemmar i informella sektorer och formella sektorer med säsongsarbetande och timanställda. Just vad gäller lokala miljöinitiativ (som nästan alltid också bidrar till stora sociala förändringar) är ofta kvinnorörelser framgångsrika.

Det kapitalistiska systemet, grunden till dagens globala uppvärmning, är också ett i allra högsta grad patriarkalt system. Önskar vi ändra vårt ekonomiska system gör vi klokt i att inte försöka förändra det med en motkraft som inkluderar samma maktstrukturer. På konferensen tar nätverket Rural Women´s assembly mycket plats och jag tror vi gör klokt i att låta sociala rörelser som denna gå i bräschen i positionerandet för miljö och klimat.

Recommended Posts