Människor agerar när staten är passiv

M

Nomusa Mavis Mamkhize

Nomusa Mamkhize berättar:
– Jag kom hit till Siyanda, Durban, 1988 och marken var då, liksom nu, statligt ägd. Redan från start kämpade vi för rätten att få stanna på marken. Vi samlade pengar för att kunna betala advokater och 1994 kom beslutet, vi skulle få stanna. Jag började bygga, bit för bit, och 2011 stod huset färdigt. När jag tänker på att jag byggt mitt eget hus, med min egen svett, känner jag mig som en hjälte!

Shack roofMamkhizes hus omringas av plåtskjul, vars tak hålls på plats av bildäck och stenar. Vid senaste folkräkningen som gjordes 2011 uppges cirka 2.2 miljoner hus saknas för att ge cirka 17 miljoner människor som bor i nära 2 700 informella bosättningar ordentliga tak över huvudet. Den sociala rörelsen Abahlali Base Mjondolo som kämpar för människors rätt till hus är som starkast i Durban i Kwazulu Natal provinsen. Där har de 8000 registrerade medlemmar i sammanlagt 20 bosättningsområden varav den stora majoriteten, mellan 70-80 procent, är kvinnor.

– Även om människor som lever i informella bosättningsområden är fattiga människor saknas inte initiativförmåga. Problemet ligger i ovissheten om huruvida du får stanna eller inte. Att investera i ett eget hem känns hopplöst om du riskerar att bli tvångsförflyttad ett par år senare. Fattigdom kan passivisera men jag försöker påverka speciellt kvinnor att börja spara vad de kan för att börja bygga på ett hem. Bakom ryggen på mannen om så krävs.

Abahlalis styrka ligger i enigheten förklarar Mamkhize;
– Vi betraktar alla som bor inom ett bosättningsområde som del av familjen. Detta blev tydligt när Sydafrika drabbades av främlingsfientliga attacker 2008. Inga invandrare blev utsatta för våld i de områden där Abahlali var verksamma.

– Vi har demonstrerat och protesterat mot tvångsförflyttningarna. Vi har utbildat oss själva vad gäller våra konstitutionella rättigheter. Vi har pressat kommunen i möten och vi har startat egna undersökningar där det framkommit att staten såld delar av marken till en privat aktör, utan att berätta det för människorna som bor på marken! Efter all påtryckning från oss har vi blivit lovade uppgradering av hus och samhällsservice inom en tidsram av fem år.

– Det verkar som om kommunen skiftat strategi de senaste åren. Från att bara prata om statliga husprojekt pratar man idag bara om samhällsservice som vatten och el. Ofta hittas sedan en anledning till varför man inte kan tillföra servicen som lovats. I vårt fall här i Siyanda handlar det om att de hävdar att avloppsvattnet inte har någonstans att ta vägen. Men 614 familjer bor ju redan här som producerar avloppsvatten. Jag kan inte se det som något annat än undanflykter att inte ta tag i redan existerande problem.

– Landockupationer är en strategi vi använder. Människor har tröttnat på statens tomma löften om husbyggen. Vi kämpar för att få tillgång till mark, för att skapa oss en egen framtid och sedan får staten se till att tillgodose ockuperade områden med vatten och el. Landockupationer är ingen ideal lösning, ofta möts de med brutalitet av myndigheterna, men det är en lösning född ur brist på andra alternativ. Människor måste få ta saker i egna händer om staten agerar passivt.

Afrikagrupperna stöttar Abahlali baseMjondolo via vår partner Church Land Programme, CLP,

Afrikaguppernas lokalgrupper försöker sprida dokumentären Dear Mandela som handlar om Abahlalis kamp för rättvisa

Recommended Posts