Krutgummor kan!

Gogo FNågra minns kanske blogginlägget Jag brukade gråta men det hjälpte inte så nu skrattar jag istället. Det handlade om mormor Florence som efter 14 års kamp vunnit rätten till sitt land i KwaZulu Natal, Sydafrika. Det har nu gått fem månader sedan vi såg henne sist, men den snart 90-åriga krutgumman har knappast legat på latsidan.

Hon är nu i full fart med att  anställa fler händer till gården för att få igång jordbruket ordentligt. Skog ska huggas, fält ska rensas, staket ska upp så betesmarken blir inhägnad.

-I området här intill finns ett antal män anställda som herdar åt boskap. Deras hustruar har inga arbeten så jag har värvat två av dem hit. Men fler måste till. I helgen kommer alla barn och barnbarn, dvs. 46 stycken. Vi ska ha familjemöte om hur vi kan bidra ihop för att betala lönerna, säger mormor Florence.

SeedsIngenting verkar kunna framstå som en ansträngning. På frågan om var hennes egen boskap håller hus svarar hon att de finns på annan plats, inga problem, det är bara att beställa tillbaka dem så snart staketet är uppe. På frågan om hur hon som småbonde lyckats fått tillträde till de stora matvarukedjorna (vilket är en av småböndernas största utmaningar), svarar hon:

-Mina grönsaker behöver bara gå igenom ett par kvalitetstester. Men eftersom allting är ekologiskt så smakar de bättre. Jag använder ingen besprutning, använder bara naturlig gödning som kodynga och egentligen borde jag därför få mycket bättre betalt än vad jag faktiskt får.

Storbonden till granne slipper hon snart också. Bonden George, gav henne 14 år av konstanta prövningar.

-Han knackade på dörren och hotade med pistol ett antal gånger, han förstörde min vattenpump, han stal min boskap, han plöjde upp mina fält och förstörde hela skördar, han försökte få polisen att vräka mig. Under de här åren fick jag mycket stöd av Church Land Program (Afrikagruppernas partnerorganisation), inte minst juridiskt stöd. Domstolen gav mig rätt, jag äger marken jag bott på sedan 1941. Nu är han istället skyldig mig en massa kompensationspengar och har valt att låta sälja sin mark. Det gör mig glad, det ska bli skönt att slippa honom. Men jag hälsar alltid artigt när vi råkar ses, tillbaka brukar jag få ett muttrande men det får mig bara att le.

-Min mamma dog när hon var 104. Jag hoppas få leva lika länge. Jag ska begravas här bredvid min man men innan det är det mycket som ska göras!

 

 

 

Recommended Posts