Jobbet eller barnen, vad skulle du välja?

Afrikagruppernas partner ILRIG (International Labour Research and Information Group) är en organisation som stöttar sociala rörelser, framförallt mindre rörelser och organisationer som mobiliserar för sina närområden. En av dessa är en kampanj mot tvångsförflyttningar i Kapstaden. För människor som vräks efter att de byggt plåtskjul utan bygglov på privat eller statligt ägd mark.

Sydafrika ärvde en extrem husbrist. Antalet bostadslösa bara i Kapstaden beräknas uppgå till en halv miljon, vilket innebär att var 7e invånare står utan bostad i staden. Ett av Mandelas första löften var att bygga bostäder till de människor som av apartheid stuvats in i arbetarområden, i ungkarlslyor där familj varken fick plats eller hade tillåtelse att bo. Sedan 1994 har 3,2 miljoner bostäder byggts nationellt. Den bostadsbrist som redan rådde vid demokratins inträde har inte underlättats av den växande urbaniseringen i landet.

Mathilda Groepe är ordförande i kampanjkommittén mot tvångsförflyttningar.

Mathilda Groepe i sitt hus gjort av plåt

-Jag har stått i bostadskö i 18 år . År 2007 bodde vi utanför ett område där de byggt färdigt 100 nya hus som skulle ges till oss som står på väntelistan. De hade stått färdiga en tid så vi gick till myndigheterna och frågade om vi kunde flytta in. Javisst sa de, och vi flyttade in. Det var de bästa två månaderna i mitt liv! Inga tak läckte, barnen var skyddade av tegelväggar och vi hade en dörr som kunde låsas. Sedan kom polisen. De hävdade att vi hade ockuperat husen olagligt och bokstavligen slängde utoss. Behandlade oss som hundar, sköt med gummikulor och slog oss. En tre månader gammal baby blev skjuten i tumulten men dog inte av skadorna. Det var jobbigt för oss alla men särskilt barnen blev trumatiserade. Vissa av dem blir fortfarande livrädda när de ser polisen.

1 500 människor blev hemlösa. Ett hundratal av dem slog läger på andra sidan gatan och byggde skjul av material de kunde hitta. Alla deras tillhörigheter hade samlats ihop under vräkningen, körts bort och dumpats av polisen. Tillhörigheter som nu är i andra människors ägo.

-Vi ockuperade gatan. Stängde av för trafiken och satte upp våra egna regler. Vi kunde inte tillåta bilar på samma plats som våra barn lekte. Vi accepterade ingen kriminalitet och inget våld. Vi skyddade varandra och skapade en gemenskap som mitt i helvetet fick våra liv att fungera. Där bodde vi i 18 månader tills myndigheterna tvingade oss in i ett temporärt bostadsområde, Blikkiesdorp. Ja, de kallar det temporärt men vi har varit här nu i 2 år och jag kan lova dig att intentionen är att stänga in oss här tills vi dör.

I Blikkiesdorp står plåtskjulen tätt. Klaustrofobin kryper upp längs ryggraden och förvärras när du sätter fot i  de sk. husen. Familjer om 4-10 personer trängs på ca 18 kvadratmeter. Sanitet blir ett problem då fyra hushåll tvingas dela på en toalett, dusch finns inte. Det är svårt att ta sig till och från området då de minibussar som är sydafrikas kollektivtrafik kan vägra köra hit om kvällarna.

-Titta på de här väggarna! De kan inte skydda dig mot en kula, den går rakt igenom. Här frodas kriminella gäng, gäng som säljer droger till unga, som inte har nån respekt för liv och död. Var och varannan dag är det skottlossning här. Det finns ingen förälder i världen som vill ha sina barn växa upp här. Hälften av alla barn går inte i skolan i det här området. Skolorna ligger för långt borta och som förälder vill du inte lämna ditt barn här ensam om dagarna. Du får välja mellan jobbet och dina barn. Vilket skulle du välja?

Täta plåtskjul som inte skyddar mot regn, brand eller kulor.

Mathilda utanför toaletten hon delar med 15 grannar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mathilda förstår inte varför regeringen inte tillåter dem att bygga sina egna hus på obebodd statlig mark. Runtom de ihopträngda plåtskjulen går ett högt stängsel. På kvällarna låstes tidigare grindarna klockan åtta och om du var sen från jobbet kunde du inte komma in. Rätten att inte låsas in är något kampanjen mot tvångsföflyttningar lyckats åstadkomma.

-Det enda vi kan göra är att fortsätta kämpa. Fortsätta kämpa för vår rätt till bostad. Vi har världens mest progressiva konstitution men världens mest ojämlika samhälle. Vi, sydafrikaner, måste se till så att konstitutionen efterlevs för staten gör det inte! Genom ILRIG har vi fått verktyg att kunna föra vår kamp framåt. Genom deras kurser har vi lärt oss tänka utanför boxen. Det är till exempel lätt att vända sin ilska och frustration i fel riktning, mot gängen, mot invandrare eller mot närmsta granne. Men de är också Guds skapelser och hatar också situationen vi lever i. Och om vi slåss mot varandra kan ju regeringen sitta med armarna i kors och slippa undan ansvar. Genom ILRIG:s kurser har vi också kommit i kontakt med andra rörelser och vi kan lära av varandra. Lära av varandras misstag och framgångar och inte minst, känna att vi inte är ensamma i vår kamp.

Vill du stödja ILRIGs arbete klickar du här.

Recommended Posts