Historien färgar nuet

Svenska medier har rapporterat (på t ex SVT, SvD, eller Sveriges Radio) om den s k. informationslagen, som också nämnts tidigare på bloggen.

I korthet är lagen utformad så att politiker eller chefer på alla statliga myndigheter, institutioner och organisationer på eget bevåg kommer kunna hemligstämpla information de inte anser vara av nytta för allmänhetens ögon.

När jag först hörde talas om lagförslaget undrade jag var alla brinnande bildäck, knytna nävar, politikerspott och revolutionshot tagit vägen. Jag föreställde mig att om samma förslag lagts i Sverige skulle det samlade civila samhället sparka bakut och omval resolut krävas.

Men ibland är det lätt att glömma att vi alla bär på vårt egna bagage. Jag, som är född i Sverige, är mycket färgad av västvärldens självklara ställningstagande av de politiska- och medborgerliga mänskliga rättigheterna framför de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. I det första blocket står individen i centrum. En individ som måste skyddas från en (av naturen) elak stat. Individens yttrande- och pressfrihet är a och o för mänsklighetens fortsatta framgång.

Sydafrikaner har sin historia och efter att ha pratat med människor i min närhet börjar jag förstå våra olika ryggsäckar. Västvärlden stöttade oförsvarligt länge apartheidregimen medan motståndsrörelsen klassades som kommunister, vare sig de ville eller inte. Trots en extremt censurerad media lyckades man ändå på de mest uppfinningsrika sätt sprida den information som var viktig för kampen. Här, liksom på de flesta ställen, beskylls media ha en stor del i allt som  går fel i samhället. Skillnaden verkar snarare vara den närmast ryggradsförankrade misstänksamhet mot allt vad makt heter.

Media av idag verkar som bäst anses misslycka skildra verkligheten och som värst springa storkapitalens ärenden. Uppfattningen verkar vara (detta är min egen tämligen oempiriska slutsats) att lagförslaget är medieindustrins egna problem. Därtill ligger tvivelaktiga organisationer bakom den nationella kampanj som lanserats emot förslaget. Jag har svårt att förstå det tvivelaktiga men så har jag heller inte upplevt Sydafrika på 80-talet. När säkerhetsmaktens infiltratörer lurade i de mest lugna vatten, bruten lojalitet kunde innebära slutet och organisationstillhörighet var a och o.

Även om den nationella kampanjen är stor och växande är det för mig förvånadsvärt många som granskar den med ett kritiskt öga. Det är intressant med ryggsäckar och medfödda ”universella” värden!

 

Recommended Posts